Krönika: Bakom minnen och drömmar
I varje mästerskap de senaste 14 åren har man vänt hem med gråten i halsen som kroat. När det väl har kommit till kritan så har olika faktorer satt stopp för den rödvitrutiga maskinen. Nu, med två matcher kvar av ett getingbo till gruppspel, är det dags att få njuta av att spela det mest fascinerande världsmästerskapet någonsin.
Sedan kvalet till VM 2010 där England och Ukraina grusade Kroatiens drömmar så har man gått och längtat till VM 2014. Man har gått runt och tänkt på inramningen, fansen och den otroliga atmosfären. En enorm revanschlusta skapades. Fotbollen skulle komma hem till Brasilien och kroaterna var fast beslutna om att inte missa den fantastiska festen. Flera års förberedelser låg bakom torsdagens öppningsmatch, både för Kroatien och för Brasilien. Att sedan en man förstör en så underbar fotbollsfest som VM ändå är, det är bara tragiskt och tar bort en stor del av charmen med sporten. Men likväl går livet vidare och nu i efterhand kan man inte sitta och grubbla över en japans misstag. Det är nu det är dags att titta upp från höjdpunkterna från matchen, se sig omkring och inse att man är en del av världens största fest. Det är dags att njuta.
Ända sedan debaclet i VM 2002 där Mexiko och Ecuador av alla länder visade sig vara för svåra så har man som kroat varit ute efter revansch.
I VM 2006 var det en 2-2-match mot Australien som satte stopp för det kroatiska landslaget. I Sydafrika 2010 tog man sig inte ens till mästerskapet och revanschen uteblev. Det har gått 16 år sedan den fantastiska sommarn 1998 då man som kroat var en del av världens mittpunkt i några veckor. Varje gång kommentatorerna hänfördes av Kroatiens spel så satt man där och njöt av att tillhöra det underbara folkslaget. Man var som i trans i flera veckor och först efter mästerskapet så insåg man vad som egentligen hade hänt, - Kroatien var världens tredje bästa landslag i världens största idrott. Jag kommer aldrig glömma bort känslan som infann sig när Davor Suker satte 1-0 bakom Fabien Barthez i semifinalen det året. Den känslan går inte att beskriva med ord eller med yttringar. Det är den känslan jag vill uppleva igen, men denna gång i Brasilien. Jag vill uppleva den där stoltheten när Mandzukic gör mål. Jag vill känna rysningar efter en passning från Modric. Jag vill se samma kroatiska hjärta som vi såg för 16 år sedan.
För mig är Frankrike '98 ett minne för livet. Ett minne som jag för alltid kommer ta med mig. Yngre generationer kroater minns inte det mästerskapet. De har inte de minnena från bronset. De minns inte Ciros briljans eller Bobans finess. Kroatiens landslag har inte gjort många glada de senaste åren. I EM 2008 var man nära att ta sig till semi, men man räckte inte till i straffsparksläggningen mot Turkiet, efter att dessa kvitterat matchen i 121:a minuten. I EM 2012 förtjänade man att gå vidare men skärpan saknades i de avgörande ögonblicken mot Spanien och Italien. Nya stora minnen har alltså inte skapats på 16 år när det kommer till det kroatiska landslaget. I mästerskap efter mästerskap har man inte lyckats infria förväntningarna som folket haft på dem. Man har tittat tillbaka besviket och sett alla möjligheter till nya minnen krossas.
Yngre generationer kan nu få uppleva samma sak som vi upplevde 1998. Trots att ett brons känns bortom det möjliga så kan man alltid drömma om ett rödvitrutigt mästerverk igen. Vi är i Brasilien och spelar ett VM och vi ska vara stolta över det. Vi ska njuta av mästerskapet och allt som det medför. Inget kan hindra en kroat från att drömma. Inte ens en domare som dömer till hemmanationens fördel. Det är dags att njuta som kroat över att få se sitt landslag på den största scenen igen. Det är dags att skapa nya minnen. Men för att lyckas skapa nya minnen och låta oss drömma om Frankrike '98 igen så finns det två hinder på vägen - de stavas Kamerun och Mexiko. Om vi tar oss förbi dessa två hinder så är drömmarnas väg öppen för det kroatiska folket igen.
