Luka Modric - den blonde ängeln
Med nöd och näppe tog sig Kroatien till sommarens fotbollsfest i Brasilien. Nu är det dags för det rödvitrutiga landslaget att lämna historien bakom sig och blicka framåt. I spetsen finns en elegant blond mittfältare som ska leda sina styrkor genom stormen.
Jag kommer ihåg när jag befann mig i den lilla kroatiska staden Vrsar i Istrien 1998 och såg Kroatien slå Tyskland i en dramatisk – och ensidig – kvartsfinal i VM i Frankrike. Kroatien gick sedermera och tog brons efter att hemmanationens Lillian Thuram gjort det som han av alla spelare inte ska göra, nämligen två mål i en VM-semifinal. I flera år har nu det kroatiska folket stolt kunnat slå sig på bröstet, vända sig om och titta tillbaka på det där bronset. Man har med gråt i halsen berättat om Sukers fantastiska mål, Bobans underbara precison, Prosineckis vackra skägg och Ladics magnifika räddningar. Man har tittat tillbaka på medaljen och upplevt stolthet över att tillhöra det folkslaget. Stolthet över att ha fått uppleva en sådan händelse. Nu, 16 år senare, tycks den där medaljen vara en förbannelse. Ett mörkt moln kom upp på den kroatiska himmelen 1998, och det molnet har inte skingrats än. Trots att mängder med stjärnor har kommit fram så har man inte lyckats komma längre än till en kvartsfinal sedan man besegrade Nederländerna 1998. Men nu är det äntligen dags för Kroatien att ta nästa steg. Molnet ska skingras och solens strålar kommer lysa över de kroatiska fotbollsspelarna. Luka Modric kommer leda sina styrkor in i ett mästerskap där ingen förväntar sig något av landet.
Den 9 september 1985, i byn Modrici ungefär 60 kilometer från Zadar, föddes en ung pojke vid namn Luka. Hembyn var ett ganska isolerat ställe i närheten av berget Velebit, och den unge Luka växte upp i sin farfars hus.
Ungefär sex år senare, i december 1991, så gick hans farfar, som även han hette Luka Modric, upp för berget med sin boskap. Han kom aldrig tillbaka. Han blev ett av många tusen offer i kriget. Luka den yngre tvingades fly med sin familj till centrala Zadar där ett stort flyktinghotell blev deras bostad. På parkeringen i anslutning till hotellet brukade Luka gå ut och spela fotboll. Och det var just på parkeringen som den blonda ängeln började veckla ut sina vingar.
- Det var en liten kille på parkeringen som brukade sparka boll hela dagen. Han var smal och ganska liten för sin ålder, men man kunde se direkt att han hade något speciellt i sig.
Dessa ord tillhör Josip Bajlo, sportchef i NK Zadar och den som upptäckte en ung Luka Modric.
Åren i NK Zadar var tuffa. Varje träning blev en kamp om livet. Granaterna flög över ungdomarna, men likväl så fortsatte man träna och göra det man älskar mest.
- Fotbollen var vår flykt från verkligheten, sa Tomislav Basic, Luka Modrics ungdomstränare i Zadar till brittiska The Guardian för några år sedan.
- Vi var alltid rädda. Tusen granater från de närliggande höjderna föll på träningsplanerna de åren, och vi tävlade alltid om vem som skulle ta skydd först.
Efter några år i Zadar ville Luka pröva vingarna i en större klubb. Luka ville till Hajduk Split, men hans favoritklubb nobbade honom på grund av att han var för liten och klen. Istället blev det Dinamo Zagreb. Men tiden i Dinamo blev inledningsvis tuff och han sändes ut på diverse lån. Först till Zrinjski Mostar i Bosnien-Hercegovina och sedan till Zagrebförortsklubben Inter Zapresic. Den lille mittfältaren gjorde emellertid snabbt succé i de båda klubbarna och det var först nu som Dinamo riktigt förstod vilken juvel de hade. Klubbens president Zdravko Mamic erbjöd den nu 20-årige Luka Modric ett förlägningskontrakt på tio år. I Dinamo blev succén omedelbar och det var i den vevan som en hel fotbollsvärld började få upp ögonen för den blonda ängeln.
Den 20 juni 2008 klev en gråtandes Luka Modric av Ernst-Happel-Stadion i Wien. Han hade missat en av straffarna i kvartsinalen mot Turkiet i EM. Kroatien hade matchen i en ask och var några sekunder från att kastas tillbaka i samma inferno som landet hade varit i tio år tidigare. Man var så nära att få uppleva de där känslorna från 1998. Det mörka molnet var på väg att skingras och Kroatiens förbannelse var på väg att brytas. Men en misslyckad löpning, en långboll och en spark senare så var allt borta. Det mörka molnet var mörkare än någonsin förut. Det fanns inte en solstråle på himmelen den kvällen. Luka Modric stod på planen gråtandes efter sortin. Han visste att ett sådant tillfälle kanske aldrig skulle dyka upp igen. Han vill göra sin nation stolt. Han ville göra sin familj stolt. Men han hade misslyckats.
Om mindre än en månad kommer samme Luka Modric kliva in på Arena de Sao Paolo i Brasilien för att möta värdnationen i sommarens världsmästerskap. Det är samma pojke som när han var sex år gammal fick höra att hans kära farfar hade dött. Det är samma pojke som sparkade boll på parkeringen intill flyktinghotellet i Zadar. Det är samma pojke som tvingades fly från granaterna på träningen, och det är samma pojke som blev nobbad av Hajduk Split och som Dinamo Zagreb stundtals tvivlade på. Mycket är sig likt med Luka Modric. Den största skillnaden är att han nu är en av världens bästa mittfältare. Han dominerar i ett av världens bästa lag, gör sin bästa säsong i karriären och njuter av livet i Spanien. Det enda som fattas för Luka är att göra sin nation stolt. Om en dryg månad har han chansen att tillsammans med 22 andra utvalda få ett helt folk att drömma igen. Han har chansen att en gång för alla skingra det mörka molnet och låta solstrålarna lysa med all sin kraft på Kroatien igen.
