Gästkrönika: En sommar på Copacabana - men sen då?
Glasgow, Bryssel, Belgrad och Reykjavik - alla städer, alla med dåliga minnen för oss supportrar åren 2012 och 2013. Trots detta är målet med att ta sig till VM uppnått och framtiden ser också ljus ut - eller gör den det?
Efter ett otroligt ovisst kval, präglat av frustration, höga förväntningar, en minst sagt speciell förbundskapten, underpresterande världsstjärnor och ett slagsmål (!) i Skottland, är nu det kroatiska landslaget kvalificerat för VM i Brasilien nästa sommar. Truppen tillsammans med den nye förbundskaptenen och auktoriteten Niko Kovac, lyckades ta sig samman och avfärda Islands och Lars Lagerbäcks drömmar om ett historiskt första Världsmästerskap efter en minst sagt otrolig hemmamatch på Maksimir.
Frågan är dock - vad händer sen?
Med tanke på att Kovac är nytillsatt, samt att han inte ses som
en direkt kortsiktig lösning på posten (se föregående artikel), är det möjligt att förutspå ett långtgående utvecklingsarbete, både från HNS och Kovacs stab. Oavsett resultat och placering i VM, kan man åter ana ljus i den mörka tunnel som varit kroatisk landslagsfotboll under framförallt det senaste året.
Det är främst tre anledningar som ligger bakom min positiva syn på fotbollsframtiden i Kroatien:
1. Återväxten på ungdomssidan
2. Hajduk Splits stora återuppståndelse
3. Niko Kovacs professionella bakgrund
Låt mig förklara, mycket kort, hur jag menar. Först och främst, ungdomarna. Det är inte direkt allmänt känt att klubblagens ungdomsakademier håller mycket hög klass; bl.a. har GNK Dinamos grabbar kommit mycket långt i den högt rankade Nike Premier Cup. Dock dyker alltid supertalanger upp i Dinamos led trots det begränsade mediautrymmet; Mateo Kovacic och Tin Jedvaj, men framförallt Alen Halilovic, har alla fostrats i Dinamos ungdomsakademi, och spås också vara mycket stora framtidshopp. Kovacic återfinns idag i Inter, Jedvaj i Roma, medan Halilovic är kvar i Zagreb - något han inte verkar vara mycket länge till.
Även i Split ser återväxten mycket bra ut; Hajduk har lyckats vaska fram en högst ansenlig mängd ungdomar som både tar och har tagit plats i Igor Tudors nybygge på Poljud. Här är det främst Tomislav Kis, Franko Andrijasevic och Mario Maloca som har utmärkt sig. Även de inplockade Elvir Maloku och Haris Bukva ses som framtida storspelare. I Split talar man ofta om "Hajducko Srce", något som används för att förklara entusiasmen, "jävlar-anamman" och kärleken till klubben. Detta har enligt många, bl.a. också av mig själv, varit en bristvara fram till förra säsongen, då man konkretiserade sitt ungdomsarbete, skickade iväg de ibland överbetalda proffsen, och började med ett tydligt arbete från P06 och ända upp i A-laget - ett stort steg, som i skrivande stund ser ut att bära frukt förvånansvärt tidigt.
Således blir detta konstaterande en naturlig övergång till just sagan från den dalmatiska kusten. En klubb, som var ytterst nära konkurs för bara något år sedan, har idag genomgått något av en fullständig transition - en glimta av hopp i det som Torcida själva kallar "det kroatiska fotbollsträsket". Med Igor Tudors anställning, en klar och tydlig framtidsplan och klubbstruktur och Torcidas minst sagt enorma engagemang och villkorslösa passion, har den vilande, slitna storklubben från Riva lyckats återuppliva staden, fansen och landet i stort; Hajduk är nu en mycket stark, om inte starkare, motpol till ärkerivalerna från Zagreb. Dinamo, de senaste årens otroligt överlägsna lagbygge, utmanas nu alltså av en klubb som fortfarande är skuldtyngd, men som nu upplever en ny framgångsvåg och en mycket stark motivation hos samtliga inblandade. Värda att nämna i sammanhanget är också Lokomotiva och Rijeka (eller Dinamo 2 och 3 som de ironiskt kallas av Torcida pga. alla fd. Dinamospelare som nu återfinns i de båda lagen), som kan utmana om ligatiteln - främst då Rijeka med toppspelarna Leon Benko och Andrej Kramaric som imponerar i Europa League, och som utmanar de gamla rävarna Eduardo da Silva, Ivica Olic och Nikica Jelavic till platsen bredvid Mario Mandzukic.Det kommer sannerligen bli kul att följa upplösningen i HNL i år!
Slutligen, Niko Kovac. Mannen med det otroliga hjärtat, den stora auktoriteten och den smått avundsvärda inställningen har en tysk, professionell yrkes- och civilbakgrund, är precis det vad vårt älskade landslag behöver. Han har spelarmeriter, en stark och tydlig filosofi, men också en enorm tillit och förtroende i omklädningsrummet. Niko Kovac har aldrig, och kommer förmodligen inte någonsin, tolerera halvt motiverade spelare, loja insatser och brist på respekt; Livaja-incidenten är ett utmärkt exempel på detta. Om det är något som våra spelare behöver så är det just detta - visserligen är det tidigt att avgöra efter bara en match, men det är absolut inte irrelevant att påstå att vi alla fick vibbar av det gamla, fina landslaget från 2008, där endast Semih Senturk hindrade oss från en otrolig sommar.
Vad sen då? Finns det hopp? Hur ser framtiden ut?
Det ser onekligen ljust ut - det slutgiltiga svaret återstår att se.