Inför VM-lottningen: ”Neka bude kako bude”
Den 6 december, Costa do Sauipe, 32 bollar i 8 skålar – det är då allvaret börjar. Lottningen inför det 20:e Världsmästerskapet äger rum på ovan nämnda plats, och våra hjältar kan se fram emot det med tillförsikt, men också en liten känsla av man inte har något att förlora.
På ett sätt hade det varit grymt kul att se Brasilien, Mexiko, Frankrike och Kroatien i samma grupp. Tänk er själva; Simunic mot Neymar, Corluka mot Chicharito och Strinic/Pranjic mot Ribéry. Vilka matcher, vilka närkamper, vilka spelare! Herre min skapare.
Skämt å sido, egentligen finns det ingen ”bra” eller ”dålig” lottning i detta VM. Vårt landslag kommer dit med en nyvunnen eufori efter 2 matcher mot Island (!!) och har i själva verket absolut ingenting att förlora. Niko Kovacs hårda arbete och tidigare nämnda tyska disciplin (se föregående artikel) kommer bara att utvecklas och cementeras ju längre tiden går hos spelarna, och förhoppningsvis kan vi se fram emot taggade och fullt fokuserade spelare, med glöd i blicken och ett ”vatreno srce” hos var och en. Kovacs uppdrag blir således att ta ut de spelare han anser passar in i lagbygget på bästa sätt, de som visar mest vilja, fokus och hjärta – och inte de vi anser ska spela, trots exempelvis tidigare meriter, personlig preferens eller annan, minst lika irrelevant anledning. De bästa spelarna ska spela. Punkt. Det kan vi tycka vad vi vill om.
Vidare bör säsongsform självklart tas i beaktande vid en landslagsuttagning, men i dagens kroatiska landslag behövs det och det mer än någonsin, mentalt starka spelare som kan rycka upp sig vid en ev. motgång, som inte säckar ihop totalt efter ett insläppt baklängesmål och som kan gå ut och vinna en match när den står och väger som mest. Egentligen har vårt landslag varit just ett typiskt ”Balkanlag” när det gäller den mentala biten; jag minns t.ex. Olof Lundhs småcyniska uttalande om att Kroatien hade varit en bra lottning för Sverige: ”När det går bra är de otroligt skickliga, men när det går dåligt, går luften ur dem totalt. Då dyker de klassiska stora gesterna upp, fokus riktas mot domarna och man lägger energi på allt utom just sitt eget spel. Här tror jag att Sverige har en mycket stor fördel.” (Olof Lundh efter Sveriges match mot Tyskland ang. den då förestående playoff-lottningen). Lika drygt som det var att höra, lika sant var det. Just då var vi så dåliga, att vi i princip hade kunnat förlora mot vem som helst. Eller ja, det gjorde vi ju också. Behöver jag ens nämna Skottland två gånger om? Hursomhelst, vad våra pojkar enligt min mening behöver är en stark mental coach som kan diskutera med spelarna och gå igenom alla möjliga och omöjliga scenarion; hur man ska agera, vem som ska ta mer ansvar än någon annan, men också det grundläggande faktum att fotboll trots allt är en lagsport – något många av dagens lirare behöver få inpräntat innanför pannbenet. Nu menar jag givetvis inte att vi har elva divor som bara ser sitt eget spel på planen, men det har onekligen sett ut så många gånger. Hur mycket det är Stimacs fel tål att diskuteras och debatteras, men det är fortfarande samma spelare som är på plan, nu och då! (Undantaget Sammir och Halilovic). Här kan man utan problem dra paralleller till våra andra landslagshjältar; handbollsherrarna. Visserligen presterar de fortfarande, kommer långt i alla turneringar, men det är ändå inte samma sak med Goluza som det var med Cervar. Vad det är, vet egentligen ingen. Plus att den diskussionen hör hemma i ett annat forum.
Två matcher med laget säger kanske inte så mycket, men att Kovac har lyckats få fram de gamla, goda egenskaperna hos grabbarna, är inget annat beundransvärt. Nu återkommer jag till hans karaktär och person, men kan inte nog påpeka hur rätt denna man är för jobbet – bara genom att studera hans blick på presskonferenserna kan man ana att det finns stora planer på att ännu en gång återupprätta vårt landslags ära, så att folk kan börja gå med upprätta huvuden igen, från Zagreb, Split och Vukovar till Sydney, Malmö och Los Angeles. Som rapparen Shorty från Vinkovci säger: ”Ovo je ljubav koja nikada nece proci!*2” (Molitva i Zakletva, Shorty).
Vad vill jag ha för grupp då?
Jo, just ovan nämnda. Mest för att se vad vi kan åstadkomma mot på papperet mycket starkt motstånd (som vi tenderar att spela mycket bra emot, ex. Brasilien i Berlin 2006 och Tyskland i Österrike 2008), men också för att se hur spelarna reagerar, beter sig och spelar mot världsklasspelare som i många fall är långt från deras vanliga motstånd (ex. har vi många spelare i de ukrainska och ryska ligorna, inget ont om dem, men så värst profilstarka är de inte.) Låt oss få se ett VM där passionen, viljan och kämpaglöden fullkomligen LYSER ur ögonen på spelarna, ett VM där Simunic lurar upp Neymar på läktaren flera gånger, ett VM där Corluka tvingar Chicharito att byta ut sig själv p.g.a. en katastrofal insats, och låt oss få se ett VM där Pranjic och/eller Strinic ser till att Ribéry vinner Ballon d’Shit istället för Ballon d’Or. Med vårt stöd kan de lyckas; varken vi eller de har något att förlora.
Så sätt igång lottningen, det kvittar vilka vi får - det enda vi helt säkert vet, är att vår kärlek till landslaget består!
Josip Ladan
* = ”Det får bli som det blir”, fritt översatt av skribenten.
*2 = ”Det här är en kärlek som aldrig försvinner”, textrad från hiphopartisten Shorty.
