Louis van Gaal, historien och den stora revanschen
Louis van Gaal jagar den stora revanschen och kan samtidigt vara på gång att frälsa hela Holland.
”En Hitler för brasilianska spelare” enligt Geovanni. ”Diktator” enligt Zlatan Ibrahimovic. ”Hanterar spelare som utbytbara objekt” enligt Luca Toni. Sårade Lucio mer än någon annan gjort. Louis van Gaal har kallats för mycket och mycket har sagts om honom (i kontrast till dessa negativa omdömen har Finidi George sagt att ”han visste allt. Var det din frus födelsedag kom han med blommor”). Kanske sammanfattar Erik Niva det bäst med att tilltala honom som ”kalkylerat psykotisk vettvilling till tränargeni” i sin blixtkrönika efter kvartsfinalen. Kalkylerande? Alltid. Psykotisk? Tidvis. Vettvilling? Definitivt. Tränargeni? Ja.
Det är 40 år sedan Holland förlorade VM-finalen mot Västtyskland. Ett av de värsta kollektiva minnen efterkrigstidens holländare har. 40 år senare är Louis van Gaal på väg att med sitt kalkylerande, psykotiska sätt göra något otroligt, naturlagsbrytande – vinna med Holland.
I Holland är man cruijffian eller gaalian. Johan Cruijff är ideolog. Louis van Gaal är pragmatiker. Cruijff är karismatisk. van Gaal ett stenansikte. Cruijff är en citatmaskin, ibland tv-expert och mångårig kolumnist. van Gaal hatar media. Hatar. För Cruijff är det viktigare att spela vackert än att nödvändigtvis vinna. van Gaal vill vinna, gärna med vackert spel, men helst vill han vinna. Frank Rijkaard är en cruijffian. Dick Advocaat en gaalian. van Gaals Champions League-vinnande lag från 1995, flera av dem som utvecklades under Cruijffs tränartid på 80-talet, är delat i två läger på det sättet. Vilken sida spelarna stod blev uppenbart för några år sen när ett inbördeskrig rasade i Ajax, ett krig Cruijff vann och som följdes av ”Sammetsrevolutionen” i klubben som ligger till grunden för dess inhemska succé. Tvillingarna de Boer, Dennis Bergkamp, Wim Jonk, Marc Overmars och Edwin van der Sar stod på Cruijffs sida. Edgar Davids, Patrick Kluivert och Danny Blind stod på van Gaals sida. Medan de på Cruijffs sida leder Ajax (”nu är klubben i fotbollsspelares händer, som det ska vara” som Cruijff sa) tog van Gaal med sig Kluivert och Blind när han kördes bort från Ajax och de omger honom nu på bänken.
Mycket av Louis van Gaals personlighet och tränarfilosofi bygger på revansch, självhävdelse och att motbevisa andra. När Cruijff var 22 år och storstjärna i Ajax anlitade Rinus Michels inte en, utan två psykologer för att försöka förstå sig på honom. Förutom att sparka in bollen i det öppna målet genom att konstatera att Cruijff var narcissist kom båda fram till att Cruijffs problem med auktoriteter kom av att han idoliserade sin far som dog när han var 12 år gammal och jämförde alla auktoriteter med honom. De enda två auktoriteter Cruijff respekterade var Michels och sin svärfar Cor Coster som tjänade som hans agent och rådgivare. Med tanke på hur lik men samtidigt olik sin nemesis han är skulle en psykoanalys av van Gaal vara intressant att läsa… Kanske skulle den bestå i att hans stränga ”diktatoriska” auktoritet och självhävdelsebehov som tränare härstammar från att han själv var en medioker spelare som aldrig nådde Ajaxs a-lag utan istället spenderade majoriteten av sin spelarkarriär i Sparta Rotterdam eller som semiprofessionell samtidigt som han jobbade som idrottslärare (likt Michels…). Utan en dekorerad spelarkarriär som Michels och Cruijff kom han in som en outsider i Ajax, där han tog över som huvudtränare 1991 efter att först assisterat Leo Beenhakker. Han hade något att bevisa och gjorde det när han byggde upp det bästa lag man sett sen 70-talets glansdagar. Toppen, Champions League-triumfen kom året efter att Cruijffs Dream Team i Barcelona, efter sina stora framgångar, kapsejsade och förnedrades med 4-0 i Champions League-finalen mot samma Milan som van Gaal nu slog. När han gick vidare till Barcelona för att visa att han kunde göra det bättre än Cruijff där med gick det inte lika bra. Visserligen vann man ligan och andra troféer, men samma höjd som Cruijffs Dream Team nådde man aldrig.
Sedan kom van Gaals stora flopp och förnedring som tränare. Han blev holländsk förbundskapten efter EM 2000, ett jobb Cruijff aldrig fick eftersom han aldrig kom överens med förbundet om bl.a. lönen sex år tidigare. Ett lag som spelat bländande fotboll i Frankrike 1998 och på hemmaplan 2000 men som var inkapabelt till att vinna fick nu en erkänd vinnare som förbundskapten. Det slutade med totalfiasko i kvalet, Portugal och Irland gick vidare från gruppen och Holland missade ett mästerskap för första gången sen 1986. van Gaals status i Holland sjönk till bottennivå. Sitt rykte i Barcelona förstörde han med en andra, miserabel sejour där han nästan förde laget ur La Liga för första gången i klubbens historia. van Gaal stod på botten, med mer att bevisa än någonsin förr. Efter en inte heller lyckad period som sportchef i Ajax, där en ung Zlatan Ibrahimovic inte respekterade den fallna generalen började han om som tränare i AZ. Efter två bra säsonger och en svag tredje föll bitarna på plats 2008/09 när han gjorde AZ till första lag utanför ’the big three’ i Holland (Ajax, PSV, Feyenoord) att vinna ligan på 26 år. Han gjorde det genom sin pragmatism – han bytte ut sin possesionfotboll mot kontringsspel (känns det igen?). Efter den första succésäsongen i Bayern München, som sånär slutade med en trippel, skiftade resultaten under den andra säsongen och det var då spelare som Ribery och Lucio började gnälla. van Gaal beter sig alltid likadant, men ingen klagar ju så länge resultaten är goda. Men när de uteblir ses hans psykotiska diktator-sätt som ett problem, vilket ledde till hans uttåg ur München.
Det misslyckade kuppförsöket i Ajax följde, men det ledde till hans återanställning som förbundskapten. Och med det en chans för van Gaal att ta revansch för sitt största misslyckande. Han är psykotisk och diktatorisk. Men han är inte dumdristigt envis. Han har lärt sig av sina misstag, han har hängt med i tiden och utvecklats med när fotbollen förändrats. Hans sätt att snabbt bygga ett lag på har inte förändrats. Han har lyckats göra det i Ajax, Barcelona, AZ och Bayern München. I AZ lärde han sig att ändra på sin älskade taktik för att få ut max. Något fullblodsideologen Cruijff aldrig skulle göra. Han menar själv att misstaget han gjorde under sin förra tid som förbundskapten var att hålla fast vid gamla spelare som inte var hungriga och inte presterade tillräckligt.
En annan sak van Gaal är: Minutiös. Att byta målvakt inför straffläggning är inte ett ”skönt galet infall”. Det var uttänkt i minutiös detalj. Louis van Gaal vill vinna VM. Han ville det innan VM började. Han visste att för att lyckas med det skulle man kanske behöva ta sig förbi en straffläggning. Det största hindret för holländare är de själva. Det näststörsta är straffläggningar, och det är en följd av det största hindret. EM 1996. VM 1998. EM 2000 på hemmaplan. Tre mästerskap i rad åkte man ut på straffar (trivia: Minst en de Boer-tvilling har tagit en straff i vardera straffläggning, med varierade resultat). Vinsten mot Sverige 2004 är den enda. Ajax vann finalen i klubblags-VM 1996 på straffar. Då slog Danny Blind in den avgörande. Till våren förlorade man Champions League-finalen, dit man tagit sig igen, på straffar mot Juventus. Sedan dess har man också förlorat alla straffläggningar man haft i internationella turneringar, senast mot Steaua Bukarest i Europa League 2012. Varför förlorar holländare på straffar? Varför vinner tyskar? Kanske är det fotbollskulturella skillnader som sitter djupt rotade. Holländska (Ajax)-spelare har sagt att man aldrig tränade på straffar eftersom det inte ses som ett vackert sätt att vinna på. Cruijff har sagt att han hellre spelar vacker fotboll än vinner. Dennis Bergkamp sa en gång att han ”inte är så intresserad av att göra fula mål”. Givetvis gjorde då Cruijff något nyskapande med straffsparken när han slog den som en passning. Men det var en engångsföreteelse. Det var ingen Cruijffint att plocka fram då och då, det var närmast en förnedrande jippogrej som gjordes mot bottenlaget Helmond när man redan hade en 5-0-ledning. Jämför det med tyskarna. Det finns en anledning till att just de har centrar som kallas för Der Bomber, gör fler mål än landskamper, gör flest VM-mål genom tiderna, gör sju mål på Brasilien i en VM-semifinal i Brasilien och vinner varenda straffläggning. En annan mentalitet finns där. En vinnarmentalitet, en obryddhet om vägen till segern, bara man vinner.
Robin van Persie idoliserade Bergkamp. Det märktes på planen. Han gjorde också bara snygga mål. Tills Arsene Wenger fick honom att även göra ”fula” mål. Klose-mål. Stöta-in-bollen-från-nära-håll-med-fel-fot-mål. Det var först då van Persie nådde den absoluta världstoppen som spelare. Det var först då han började på allvar jaga Kluiverts målrekord i landslaget och sedan överta det. Hans attitydförändring kombinerad med Robbens explosiva raksträcka mot målet har visat sig avgörande för Holland.
van Gaal gillar revanschlusta. Han drivs inte bara av det, han driver andra med det. Han tyckte att Wesley Sneijder blivit lite för bekväm i Galatasaray. Hungern fanns inte där. Så van Gaal tog ifrån honom kaptensbindeln i landslaget, kritiserade honom i pressen och skällde på honom för att vara lat och ojämn. Den kalkylerande psykotiska vettvillingen till tränargeni väckte en nu-ska-jag-visa-gubbjäveln-attityd hos Sneijder. Resultatet blev något ingen annan tränare lyckats med – få Sneijder att pressa och springa kopiösa mängder utan boll. Den stora utdelningen kom när han med sträckt vrist pangade in kvitteringen mot Mexiko.
Hur var då van Gaals plan för att ta sig förbi ett straffavgörande och ta död på det spöket för Holland? Han började med att konstatera att två meter långe Tim Krul hade längst räckvidd och därför borde, rent teoretiskt kunna nå flest straffar, ävenom Michel Vorm hade bättre statistik. Han satte målvaktstränaren Frans Hoek och säkert någon videoanalytiker till att förbereda Krul på vad som kunde komma. Man studerade Costa Ricas straffar mot Grekland. Man sade till Krul att han skulle in om det blev straffar. Man sa ingenting till Jasper Cillessen för att störa hans uppladdning. När straffläggningen väl kom sattes Krul in. Inför varje straff gick han fram till skytten, sa att han visste vart de skulle skjuta, på sin promenad tillbaka mot målet svängde han åt ett håll – skytten sköt alltid i det andra, och Krul gick alltid åt rätt håll. Två straffar nöp han. Samtidigt hade van Gaal valt ut fem skyttar (Huntelaar behövde aldrig slå sin) som bevisligen kunde skjuta bra straffar, men det avgörande var att han tutat i dem att de kunde vinna straffläggningen. Målvaktsbytet är kalkylerande, det är psykande och det är ett drag av ett tränargeni. Att ens göra bytet sätter griller i huvudet på costaricanerna, de måste tro att en riktig straffkung byts in, även om det inte var så. Men det var inte bara en psykning, det var minutiöst kalkylerat. När Krul går fram till varje straffskytt och säger att han vet var de ska lägga dem är det en psykning. Men bara för säkerhets skull hade van Gaal och Hoek sett till att Krul visste var de skulle lägga dem.
van Gaal har besegrat ett av de mest långlivade spökena i fotbollen. Nu återstår bara ett. Finalspöket. Ska någon klara av det så är det den kalkylerande psykotiska vettvillingen till tränargeni, här och nu.
