Resebloggen, Dag 2: Framme i Rotterdam och världens kanske minsta hotellrum
Johan Dykhoff bloggar från sin fyra dagar långa fotbollsresa till Nederländerna.
Sådär, ja. Lite drygt åtta timmar efter att jag klev ut ur lägenhetsdörren hemma i Stockholm sitter jag nu, med helt bedrövlig hållning insåg jag just, på en stol i hotellrummet i Rotterdam. Resan gick supersmidigt, allt från pendeltåg till Arlanda Express till flyg till NS-tåg (NS är Nederländernas motsvarighet till SJ). Det är dock något med flygplatser som gör att jag känner mig lite tafatt, precis som när jag tränar på gym eller är på en finare restaurang. Jag tror att alla andra är mycket mer vana vid miljön och jag känner mig angelägen att inte fucka upp i något skede, typ vad man ska visa när och hur snabbt man plockar ihop sina grejer efter scanningen i säkerhetskontrollen. Ett litet missöde höll dessutom på att inträffa i nämnda säkerhetskontroll eftersom jag reflexmässig knäppte upp den översta knappen på byxorna efter att ha tagit av mig bältet, för det är ju liksom oftast det man gör efter att man har tagit av sig bältet (vid toalettbesök, till exempel) och sen var jag då tvungen att lite diskret knäppa knappen igen utan att någon skulle se och undra varför i helvete den där snubben hade börjat knäppa upp byxorna.
Själva flygresan gjordes med KLM och jag hostade upp knappa 200 spänn extra för att sitta i deras Economy Comfort-klass, vilket innebär någon decimeter extra benutrymme och dessutom en plats långt fram i planet, så att man kommer av snabbt efter att ha landat. Det innebär dock att man måste gå svinlångt för att använda toaletten, för toaletten längst fram är bara avsedd för Business Class-passagerarna, och då snackar vi inga tvåhundra extra kronor utan snarare lite drygt tusen.
Bredvid mig satt ett förmodligen gift par i övre medelåldern. Allra närmast mig hade jag en man med typ samma BMI som postnummer, vilket gjorde att min privata sfär (givetvis utan hans avsikt, men på grund av hur han var byggd) invaderades ett par gånger under flygningen. Efter någon timmes ganska stel tystnad bröt jag isen och frågade varifrån de var. De kom från Breda, visade det sig, som inte alls är speciellt långt härifrån. Sedan avverkades samtalsämnen som trafiken i Stockholm kontra Nederländerna, att bo utomlands, sevärdheter i Rotterdam och fotboll.
Väl på Schiphol, som är Amsterdams motsvarighet till Arlanda, köpte jag tågbiljett till Rotterdam. Jag valde det långsammare av de två tågalternativen som fanns tillgängliga för jag tänkte att det kunde vara kul att sitta och titta ut genom fönstret och se lite nya platser. Väl på tåget satt jag dock och läste en av kvällstidningarnas Allsvenskan-guider och lyssnade på musik och jag fick heller ingen fönsterplats, så det blev inte sådär förbannat mycket landskapsbeskådning i vilket fall. Precis som vid mitt senaste besök i Nederländerna, som var i augusti förra året, kunde jag konstatera att NS:s Wi-Fi på tågen fan inte är mycket att skriva hem om.
På grund av strul med internetanslutningen i min telefon (som visade sig bero på att jag hade stängt av dataroamingen) fick jag sen, när jag hade kommit fram till Rotterdam, halvgissa åt vilket håll hotellet låg. Beväpnad med en halvfärsk kartbild i huvudet och ett skapligt lokalsinne hittade jag snabbt rätt. Efter att bland annat ha blivit frågad om jag är amerikan och misstagit mig på hur många enheter jag behöver Wi-Fi-lösenord till under mitt samtal med snubben i receptionen, som om jag ska säga att han påminde om någon nog drar till med den gamle franske landslagsytterbacken Willy Sagnol, letade jag mig upp till mitt rum. Den promenaden inbegrep en färd i en hiss som hade gett vem som helst klaustrofobi och sen lite irrande runt i en korridor innan jag till slut hittade mitt rum.
En mindre chock infann sig när jag såg ut litet rummet är. Det här är det i särklass minsta hotellrummet jag någonsin har bott i. Hur litet är det då? Jag är ingen bostadsmäklare och kan egentligen inte uppskatta antal kvadratmeter något vidare, men vi snackar nog mellan tio och femton kvadratmeter inräknat badrum, förmodligen närmare tio än femton. Rummet påminner på så sätt lite grann om en sån där jättejätteliten etta i Stockholms innerstad som man kan se på Hemnet ibland och som till slut går för typ 161,000 per kvadratmeter och så tänker man att det nog är någon finanshöjdare på typ Deutsche Bank som är i Stockholm lite då och då och som kan kosta på sig en övernattningslägenhet eftersom det är mycket trevligare än att bo på hotell varje gång. Noterbart är även att badrummet inte har någon dörr, vilket indikerar att här ska man minsann inte vara mer än en person åt gången.
Nu ska jag ge mig ut på stan och promenera och se om jag kan hitta något ställe där det går att äta en enklare middag. Jag har bara fått i mig frukost, två mackor på planet och två koppar kaffe idag, så magen är inte precis fullproppad.
På återhörande!
