Resebloggen, Dag 5: Slår ihjäl tid på Schiphol
Johan Dykhoff bloggar från sin fyra dagar långa fotbollsresa till Nederländerna.
På grund av mindre genomtänkt planering av undertecknad sitter jag nu på Schiphol (Amsterdams flygplats) och slår ihjäl tid tills mitt plan går. Klockan är nu 16:49 och mitt plan hem lyfter 21:00. Jag har väl varit här i en och en halv timme redan och har drygt fyra timmar kvar. Jag tror att min tanke med att flyga hem så sent var att jag skulle få så många timmar det bara går i Nederländerna nu under sista dagen, men eftersom jag var tvungen att checka ut redan klockan tolv på hotellet i Oss uppstod det en sjuhelvetes lucka mellan utcheckningen och flygresan. Lite av den luckan har tagits upp av lunch på hotellet, tågresan till flygplatsen och sen att stå en fucking evighet i kö för att växla mina överblivna eurosedlar till kronor. Nu sitter jag i någon form av flygplatsrestaurang med svajigt WiFi och lyssnar på podcasten "Alla mina kamrater" (rekommenderas) och har sänkt en kaffe och en öl och jobbar mig igenom en Cola Light och vet inte riktigt vad jag ska göra härnäst. Jag frågade vid KLM-informationsdisken, där en snubbe som såg ut lite som en fräschare Avram Grant jobbade, ifall man inte kunde boka om mig till ett tidigare flyg men det skulle kosta 150 euro, sa han. "Hells no" tänkte jag då och ställde in mig på ett antal timmars väntande här på Schiphol istället. Jag har aldrig flugit så långt att en utdragen mellanlandning har blivit aktuell, men jag blir inte precis mer sugen nu.
Min kära mor brukar säga att hon gillar att ha långtråkigt. Jag gissar att det är resultatet av att ha uppfostrat tre barn, vilket medför att man inte har så många sysslolösa stunder och därför kan man hitta något fint i dessa stunder när de väl dyker upp. Själv har jag (mig veterligen) inga barn och tycker att långtråkighet är rätt fruktansvärt. Min bild av helvetet är att sitta med urladdat mobilbatteri på en Ålandsbåt som aldrig når sin destination. Om någon psykologi- och/eller medicinutbildad läser detta och tror sig ha någon diagnos att sätta på mig baserat på vad jag nu har skrivit - be my guest. Jag gillar att bli utvärderad (vilket kanske även det är en indikation på något).
På tal om nederländsk fotboll och vad jag skriver om vanligtvis, nämligen nordamerikansk sådan, läser jag nu att MLS-laget New England Revolution har värvat den Ajaxfostrade anfallaren Geoffrey Castillion. Han har tillhört Ajax fram till slutet av förra säsongen, men har varit på lån till andra klubbar de senaste åren, nu senast NEC. Jag åkte faktiskt förbi Ajax hemmaarena med tåget idag på vägen till flygplatsen. Arenan har till och med en egen tågstation. Den är, precis som typ alla andra nederländska arenor jag har besökt eller åtminstone sett, skitful på utsidan men cool på insidan. Möjligen kan det vara någon form av statement från de nederländska klubbarna för att man ska förstå att det är insidan som räknas. Det får mig att tänka på den där funderingen om man vill bo i ett fult hus och ha utsikt mot ett fint eller vice versa. Om man har tänkt sig att bo på Folkungagatan på Södermalm i Stockholm kan man få ta ställning till just det. Några hundra meter från Götgatankorsningen finns ett av Stockholms absolut fulaste hus, ett oranget (stavas det så?) sådant med bl.a. ett ICA på bottenvåningen som gissningsvis är byggt på 60- eller 70-talet. På motsatt sida gatan finns ett kanske inte jättefint men i alla fall hyfsat fint äldre typiskt Södermalmshus. Det vore intressant att jämföra kvadratmeterpriserna i de respektive husen samt demografin på de som bor i respektive hus.
Nu har jag slagit ihjäl nästan fyrtio minuter. Kanske kommer ett till sånt här inlägg senare under eftermiddagen/kvällen.
