Varför staten blandar sig i idrotten
Den ryska staten med president Putin i spetsen är besatta av sportsliga framgångar för att visa sig starka för den ryska befolkningen. För varje dag som går vet vi mer om vad man gjorde för att nå dessa framgånga i Sotji-OS och det finns egentligen ingen anledning att inte tro att man kommer försöka göra samma sak i Fotbolls-VM i sommar.
“Vi såg alla under OS vilken positiv effekt ett framgångsrikt mästerskap hade på landet, nu behöver vi göra allt för att fotbollen ska ha samma möjligheter”. Så sa Vitalij Mutko när han, på Vladimir Putins order, beslutade sig för att skära ner på antalet utländska spelare i den ryska ligan för att ge plats för fler inhemska spelare. Mutko, som i dagarna stängdes av på livstid från de olympiska spelen pga. sin inblandning i den ryska dopningshärvan är den gemensamma nämnaren i princip all rysk idrott. I sin roll som idrottsminister (en plats han nu tvingats lämna) men framförallt som Vladimir Putins nära vän är han en av få ”untouchables” i Ryssland och trots de nyutkomna uppgifterna om Mutko som hjärnan bakom dopningsfabriken i landet är det ingen som tror att han kommer att behöva lämna sin roll som vice premiärminister eller som ordförande i det ryska fotbollsförbundet.
För ungefär sju år sedan var Mutko dock riktigt illa ute. Ryssland hade stått för ett praktfiasko i de olympiska spelen i Vancouver, fotbollslandslaget hade missat VM i Sydafrika och när hockeylandslaget kraschade ut ur OS mot Kanada med förnedrande siffror försattes Ryssland i chocktillstånd. Dåvarande presidenten, Dimitri Medvedev, ställde in sin resa till avslutningsceremonin i Vancouver och vissa ryska städer höll t.o.m. en tyst minut för att sörja det förnedrande resultatet i kvartsfinalen mot Kanada.
Som idrottsminister hölls Vitalij Mutko ytterst ansvarig för fiaskot. Än mindre blev inte kritiken emot honom när det visat sig att han spenderat närmare 250000 kronor ur mästerskapsbudgeten för sitt boende under OS, speciellt inte när flera av idrottarna själva tvingades betala för resa till Kanada.
När Mutko återvände till Moskva för att förklara fiaskot för presidenten och allmänheten gjorde han det genom att anklaga andra länder för att dopa sina idrottare men kunde också sträcka sig så långt som att Ryssland är för dåliga på att ta hand om sina unga idrottare. ”Alla organisationer har sina problem, men vårt system är nästintill perfekt och det kommer ni att se under Sotji-OS”.
Med tre och ett halvt år kvar till Vinter-OS i Sotji var pressen hård på Mutko att fixa problemen med usel infrastruktur, en snudd på obefintlig talangpool i de flesta av idrotterna samt tränare som lämnar landet för jobb utomlands.
När Sotji-OS var avslutat hade Ryssland vunnit medaljligan och idag vet vi precis hur Mutko och Ryssland klarade av det.
Grigorij Rodtjenkov som då var anti-dopningschef inom rysk idrott, erkände efter att ha flytt landet att han systematiskt hjälpt till att dopa ryska idrottare och sen manipulera testerna. Rodtjenkov uppskattade att han manipulerat 100-tals test under mästerskapen och på så sätt hjälpt ryska idrottare att vinna medaljer och i längden hjälpa Ryssland att vinna medaljligan. Och viktigast av allt, Rodtjenkov berättade att han gjorde det här under överseende av FSB och på order av Putin och Mutko. Rodtjenkov menade att han var direkt ansvarig för hälften av guldmedaljerna som Ryssland vann i Sotji, men det han kände mest skuld för var att framgångarna i OS och Putins ökade popularitet i Ryssland p.g.a. av dem hade lett till presidentens beslut att invadera östra Ukraina senare under 2014.
Det sista kan låta aningen långsökt, men det är viktigt att förstå vad de olympiska spelen betyder i Ryssland. Efter fiaskot i Vancouver beskrev flera journalister stämningen i landet som ”mycket låg” och flera ryssar kände sig förnedrade över att ha behöva se vad deras idrottare presterade på den största scenen. Ett liknande scenario i Sotji var otänkbart för Putin och det fick kosta vad det kostade för att undvika det. För idrott är ett av de bästa sätten för en auktoritär regim att visa styrka för folket. I Sotji vann Ryssland 33 medaljer och återupprättade äran för en stolt idrottsnation, men främst så suddade man ut minnet av förnedringen man genomled i Vancouver fyra år tidigare.
I fotbollen förekommer det ständigt dopningsanklagelser mot det ryska landslaget och med vetskapen om att staten varit inne och dopat idrottare i princip varenda sport (hockey undantaget då majoriteten av spelarna spelar i NHL) går det givetvis inte att utesluta att även det ryska fotbollslandslaget är inblandade i härvan. Men oavsett om de tagit del av den statliga dopningen så är statens inblandning i fotbollen redan extremt stor. Man inför regler för klubblagen som ska gynna landslaget, man försöker övertala klubbar att sälja spelare med lite speltid för att de ska komma i bättre form till VM etc. När Ryssland stod för ännu ett fiasko i fotbolls-EM 2016 var det inte tränare eller spelare som skulle leda laget framåt, utan det var order och nya regler från Kremlin. För idrotten är ett stort, om inte det största, verktyget för den ryska eliten. De största lagen i KHL sponsras med enorma pengar från Gazprom, energijätten som till störst del ägs utav den ryska staten.
När företaget köpte Zenit Sankt Petersburg var det givetvis ingen slump att det blev just Zenit, med företagets tydliga Sankt Petersburgkopplingar i ledningen.
Och även om den statliga, ekonomiska, sponsringen till fotbollslagen har avtagit de senaste åren är statens inblandning i sporten fortfarande stor. Antagligen större än någon annanstans i Europa. När det ryska fotbollslandslaget sparkar igång VM på hemmaplan i juni nästa år gör man det med pressen på sig från sin egen president att göra landet och folket stolta. Så när anklagelser om riggade lottningar, mutade domare etc. kastas över Ryssland i sommar är det värt att komma ihåg att det här landets ledning gör precis vad som helst för att framstå som mäktigt och framgångsrikt.
Källor: Theatlantic.com & Slava Malamud.
