Vad var det jag sa?
Tjeckien överraskade hela fotbollsvärlden 1996 då laget tog silver i EM-slutspelet. Kan landet upprepa bedriften och ta sig till final i sommarens EM i Polen/Ukraina? I bild Patrik Berger.

Vad var det jag sa?

Nedräkningen till sommarens EM-slutspel har börjat och Tjeckien är som vanligt en av nationerna som deltar. Faktum är att Tjeckien aldrig har missat ett fotbolls-EM sedan landet blev självständigt 1993. Hur det går för nationen i sommarens europamästerskap återstår att se, men jag tänkte i alla fall berätta vad jag tror om lagets chanser. Jag tänkte också för första gången vara lite personlig och berätta om mitt starkaste fotbollsminne.

Året var 1996. Jag var 14 år gammal och gick på högstadiet. Vi var mitt inne i vårterminen som kändes oändlig och jag längtade till sommarens fotbolls-EM så mycket att det nästan var plågsamt. Fylld av optimism inför mästerskapet var jag då. Jag visste att Tjeckien skulle göra bra ifrån sig, trotts att nationen hade hamnat i en tuff grupp med lag som Italien, Tyskland och Ryssland. Det var dödens grupp utan tvekan. Jag berättade för alla i plugget och i mitt fotbollslag, att Tjeckien minsann skulle vinna hela EM. Någon som tror att jag blev tagen på allvar? Inte en chans. Som jag blev hånad för mina utspel om det tjeckiska landslagets storhet. ”Tjeckien kan inte spela fotboll”…”I Tjeckien spelar man väl bara hockey”…”har Tjeckien ens ett fotbollslag?”... ”tjeckerna kommer få så jäkla mycket stryk haha”. Ungefär dessa reaktioner möttes jag med, vilket gjorde min längtan ännu starkare. Jag längtade efter att få säga den underbara frasen: ”vad var det jag sa?”. Faktum var att jag redan visste hur skönt det kändes att säga den. Två år tidigare hade jag nämligen satt hela min heder på spel och lovat att Brasilien skulle vinna VM, vilket de också gjorde. Jag svor ett löfte om att jag skulle raka av mig allt hår på huvudet, om Brasilien inte vann VM 94. Jag blev hånad även för detta. Brasilien hade vid denna tidpunkt inte vunnit VM sedan 1970 och ansågs av många vara ”bättre förr”. Dessa människor visade sig ha fel och jag tyckte mig efter Brasiliens VM-guld 1994, ha förtjänat respekten, att inte bli hånad av mina klasskompisar och lagkamrater. Men påståendet att Tjeckien skulle vinna EM var kanske bara för mycket. Jag fick stå ut med att bli ännu mera hånad än tidigare.
 
Så kom till slut dagen då Tjeckien skulle spela sin första match i EM. Tyskland stod för motståndet och jag ska erkänna att all min självsäkerhet och kaxighet var som bortblåst. Det blir den alltid när det väl börjar dra ihop sig till avspark i viktiga matcher. Tyskland vann över Tjeckien med 2-0 och jag hade fotbollsträning dagen därpå. Inget roligt minne alls, så vi hoppar över det och går raskt vidare till den andra gruppspelsmatchen, där Tjeckien ställdes mot Italien. Tjeckien vann denna match med 2-1 och mästerskapets första stora skräll var ett faktum. En då ganska okänd Pavel Nedved gjorde i denna match sitt första mål för landslaget. Segern mot Italien banade vägen för en kvartsfinalplats. Resultatet 3-3 mot Ryssland räckte för att Tjeckien skulle knipa andraplatsen i gruppen efter ettan Tyskland. Sista matchen mot Ryssland måste dock ha varit en av de märkligaste och mest dramatiska i hela EM:s historia. Tjeckerna var helt överlägsna i första halvlek och ledde med 2-0. Men Tjeckien, som hade totalt fyra virkträffar i matchen – jag undrar om inte detta är något slags EM-rekord – lyckades tappa 2-0 till 2-3 innan Vladimír Šmicer väldigt rättvist kunde kvittera i slutminuten. Det går knappt att beskriva glädjen och lättnaden efteråt.  
 
I kvartfinalen väntade återigen tufft motstånd, nämligen Portugal. Om Tjeckien-Ryssland var EM-slutspelets roligaste match, var nog Tjeckien-Portugal den tråkigaste. Portugal förde spelet, men skapade nästan ingenting. Tjeckien skapade inte mer, men hade en talangfull kille vid namn Karel Poborský, som förvaltade lagets enda riktiga chans i matchen på bästa möjliga vis. Med en otroligt elegant lobb, överlistade Poborský den portugisiske målvakten Baia. Detta blev matchens enda mål och Tjeckien var nu i semifinal! Där väntade storfavoriten Frankrike. Det faktum att en pellejöns till domare, som viftade med gula kort för ingenting, hade dömt kvartsfinalen mellan Tjeckien och Portugal, innebar att Tjeckien försvagades av en hel del avstängningar inför semifinalen. Trotts detta lyckades Tjeckien återigen överraska. Efter 120 mållösa minuter var det dags för straffsparksläggning. Båda lagen hade gjort mål på sina fem första straffsparkar när Pedros stegade fram. Pedros slog straffen lågt och nästan mitt i målet. Petr Kouba kunde enkelt rädda straffen med en benparad. Tjeckien hade chans att avgöra. Allt hängde nu på lagkapenen Miroslav Kadlec som långsamt stegade fram. Innan Kadlec hunnit fram till straffpunkten hade jag sprungit ut på min familjs terras. Jag vågade inte titta. Några sekunder efter att jag kommit ut på terrasen hörde jag pappa hoppa och skrika av glädje! Jag rusade tillbaka in till vardagsrummet och såg att reprisbilderna visade hur Kadlec dundrade upp bollen i nättaket. Jag tänker inte ens försöka beskriva min känsla då. Tjeckien var klart för final!
 
Snart skulle jag återigen få säga den underbara frasen: ”vad var det jag sa”. Lagkompisarna som hade skrattat åt mig, verkade nu ganska oroliga. Ingen utom jag verkade ens intresserad av att snacka fotboll längre. Skulle den där irriterande Martin få rätt igen? Tyvärr inte. Finalen på Wembley slutade 1-1 efter full tid. På förlängningen avlossade den tyske anfallaren Bierhoff ett skott, som en släpphänt Petr Kouba tappade in. En jättetavla. Eftersom det var första målet vinner som gällde på den här tiden, innebar Koubas tavla att Tyskland tog hem guldet. Jag grät som ett barn. Vilket kanske inte var så konstigt egentligen, med tanke på att jag i princip bara var ett litet barn. 
 
EM 96 i England är mitt starkaste fotbollsminne. Jag lovade att Tjeckien skulle vinna, vilket de nästan gjorde. Men efter EM 1996 har jag aldrig stuckit ut näsan på samma kaxiga sätt igen. Det finns dock klara likheter mellan årets upplaga av Tjeckien och årgång-96. Om jag ska sätta hela min heder och trovärdighet på spel igen, så är det kanske nu. För visst är det väl så, att ingen räknar med Tjeckien i sommarens EM? I de tre senaste mästerskapen har ganska många trott på Tjeckien. Senast ingen trodde på Tjeckien var just 1996. Då, precis som nu, hade Tjeckien inte något särskilt namnkunnigt lag. Ingen av mina klasskompisar eller lagkamrater visste vilka Patrik Berger, Pavel Nedved, Karel Poborský eller Vladimír Šmicer var. Detta var spelare som efter EM hamnade i klubbar som Juventus, Manchester United och Liverpool. En likhet mellan dagens Tjeckien och 96-upplagan är det stora antalet inhemska spelare i truppen. Det faktum att få, om någon tror på Tjeckien, gör att laget återigen kan slå lite i underläge, vilket passar den tjeckiska mentaliteten. Men det räcker naturligtvis inte. Finns det någon Pavel Nedved i dagens Tjeckien? Någon Berger? Någon Poborský? Ja, det gör det faktiskt och mer därtill!  En bra motsvarighet till Pavel Nedved ser jag i Petr Jirácek, även om han inte är lika offensiv. Jirácek är en riktig tuffing med rivig spelstil som jobbar hårt i både offensiven och defensiven. Han är 25 år gammal och slog sig in i det Tjeckiska landslaget mot slutet av EM-kvalet. Wolfsburgproffset Jirácek har också hyllats av just Pavel Nedved. Har Tjeckien någon playmaker i klass med Berger? Ja, enligt mig är Rosický – som i år fått mycket speltid och hittat formen i Arsenal – med sin rutin, bättre än vad Berger var 1996. Okej, men någon motsvarighet till Poborský finns väl knappast? Joho då. Jag tänker direkt på Václav Pilar, eller Tjeckiens Messi som han ibland har kallats. Detta är en kille som kan skjuta, dribbla, slå precisa krossbollar och dessutom jobbar hårt för laget. Han var länge ryktenas man och såg ut att vara på väg till Wolfsburg i Bundesliga, men Plzen ville inte släppa den unge talangen. Utöver de tre nämnda har Tjeckien en av världens bästa målvakter, ett välorganiserat försvar och flera unga talangfulla spelare, som bara väntar på sitt stora genombrott. Spelare som Rajtoral och Gebre Selassie ser mycket spännande och lovande ut.
 
Det tjeckiska landslaget inledde EM-kvalet bedrövligt, men har sen sakta blivit bättre och bättre. Den riktiga vändpunkten kanske ändå kom i träningslandskampen mot Ukraina i september, då Tjeckien vann med hela 4-0. Tjeckien har genomgått en generationsväxling och ser helt annorlunda ut idag, jämfört med för två år sen. Största frågetecknet är kanske lagets anfall. Necid som är tillbaka efter att ha varit skadad och borta från spel i drygt ett halvår, borde vara det självklara valet på topp, men frågan är om han hinner hitta tillbaka till gammal fin form. Mitt andra frågetecken gäller förbundskaptenen Michal Bílek. Är han verkligen en vinnare och den där självklara auktoriteten, som landslaget behöver? Jag är inte helt säker, men jag hoppas naturligtvis.
 
Vad tror jag då om Tjeckiens chanser när allt detta är sagt? Jag tänker inte sticka ut näsan när jag inte känner mig helt säker. Jag skulle gärna vilja lova att Tjeckien vinner EM, men jag tror tyvärr inte att laget räcker riktigt så långt. Så jag fegar ur denna gång. Jag tror dock att Tjeckien tar sig vidare från gruppspelet och att en eller flera spelare i truppen kommer få sina stora genombrott i mästerskapet. Allt annat vore en besvikelse. I alla fall för min del.

Martin martin.slavia@hotmail.se2012-03-18 21:30:00
Author

Fler artiklar om Tjeckien