Familjerna som fick sina drömmar krossade i Qatar

Sedan Qatar tilldelades fotbolls-VM 2022 för tio år sedan har tusentals gästarbetare dött. Men vilka var människorna bakom statistiken? De som reste för att ta sina familjer ur fattigdomen men kom hem i en kista. Möt en av familjerna i sorg som nu faller fritt.

Artikeln är del av ett samarbete med Blankspot – Cards of Qatar.

Av den 19-åriga nepalesen Anish Gurungs huvud återstår bara degigt kött. Kraniet är krossat. För att hålla ihop den sönderfallande huvudsvålen är bitarna lindade hårt med vitt fransigt tyg och silvertejp.
I Qatar är det förbjudit att kremera kroppar och det har nu gått nästan en vecka sedan krocken.

Dessutom har byråkratin inne i ankomstterminalen tagit hela dagen: Papper, dödsintyg och kopior på pass har fått Anish papp Jagan Gurung, systern Amina att tillsammans med vännen Lachin att springa från ena änden av terminalen till den andra i jakt på rätt stämplar för att få ut kroppen från bagagehallen.

Nu är det snart midnatt och de har äntligen fått ut kroppen på en bagagekärra och ner till tempelområdet Pashupatinath ett par kilometer från flygplatsen, fått tag i ved och väckt en munk som kan utföra ritualen.

Det är bara ett problem.

Enligt traditionen ska munken lägga in mat i munnen på den döde, men det går inte att hitta någon mun i det som är kvar av den 19-årige Anish huvud.

Ett klockspel ringer i mörkret och de anhörigas skrik ekar mellan stentemplen vid flodbanken. De gör så gott de kan och maten trycks in det som är kvar av ansiktet.

Elden börjar ta sig. Pappan kastar in socker, senapsfrön och korn i lågorna för att rena elden och runt resterna av kroppen i den röda kistan, dukas ett femtiotal maträtter upp i små skålar.

Kort därefter omsluter lågorna den 19-årige sonens kropp.

Det var inte så här det skulle sluta.

**

Varje år lämnar 400 000 nepaleser sina städer och byar för att jobba utomlands. De är inga utvandrare utan kallas gäst – eller migrantarbetare beroende på perspektiv.
Det är två fullastade Boeing 747 om dagen som lämnar Nepal: Malaysia, Kuwait, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten har länge varit de stora mottagarna av arbetskraft.

Sedan 2010 reser var fjärde migrantarbetare till Qatar. Byggindustrins aptit för billig arbetskraft har där varit närmast omättlig sedan landet– stort som Skåne – fick besked av Fifa att de tilldelats världsmästerskapen i fotboll 2022.
Av de 22 männen i Fifas exekutivkommitté som 2010 beslutade att Qatar skulle få VM har sedan dess 16 antingen stängts av, åtalats eller hamnat i fängelse på grund av korruption.

Sedan dess har också journalister och människorättsorganisationer rest i skytteltrafik till Qatar och förfasats över korruptionen, exploateringen, de många dödsfallen och att arbetare närmast varit livegna, utan möjlighet att byta jobb eller att resa hem.

Men förklaringen till att 2,3 miljoner migrantarbetare är på plats i Qatar beror inte bara på världsmästerskap i fotboll. Den måste också sökas två tusen meter över havet – i Anish Gurungs hemby.

**

Under monsunperioden släpper bergen i centrala Nepal runt byn Ghandrung aldrig taget om molnen och när skymningen sänker sig suger dalarna åt sig av dimman.

Nu när regnperioden är över är luften kylig och klar. En grön sydasiatisk akvarell som precis torkat. Utsikten är milsvid och i horisonten ser man det heliga berget Macchapuchre, som det är förbjudet att bestiga, med sin fiskskjärtstopp samt Annapurnas sydsluttning.

Historiskt har vägen ut ur fattigdomen för invånarna i byn Ghandrung gått genom tjänstgöring i den brittiska arméns Gurkharegementen.
Flera av de äldre i byn gjorde sig kända som några av världens bästa soldater och är alltjämt en del av de brittiska specialstyrkorna.

De allra bästa belönades med uppehållstillstånd i Storbritannien.

Men för ett tjugotal år sedan började byns män och nu även kvinnor istället resa till länderna i gulfen. Hårt arbetande och kunniga gjorde de sig ett namn som skickliga byggnadsarbetare och flitiga hembiträden när skyskraporna reste sig som en terrakottaarmé av stål, glas och betong mot skyn.

För att ta sig till byn Ghandrung var länge det enda sättet att vandra till fots eller bli buren av en åsna.

När bilvägen så kom för några år sedan började den då nyblivna tonåringen Anish Gurung direkt att övningsköra: Dragläget och handbromsen blev livsviktiga att hantera men det kritiska momentet var att backa i backe för att ge plats åt de lokala bussarna.

I den sista stigningen, precis före byn, rasade en buss nyligen ner längs med bergsluttningen. En flicka överlevde genom att hoppa ut genom fönstret och klamra sig fast i ett träd. Det enda som återstår är bromsspår i gruset.
De övriga i bussen dog i kraschen.

Att köra i Dohas huvudstad skulle bli så mycket enklare trodde Anish och hans vänner: Nyasfalterade vägar – trafikljus.

Fick han bara sitt körkort skulle han kunna börja jobba som chaufför.

Den sista biten upp till Anish Gurungs barndomshem är stigen stensatt med svart skiffer. Längs med alla husväggar ligger den torkade veden staplad i prydliga högar. Fönstren är minimala.

På en platå framför huset står Anish mamma Khuili Gurung, 51, framåtböjd och sorterar ved. Vintern är på väg och utan ved kommer stenhusen på tvåtusen meters höjd bli till kylskåp.
Mamman slår sig ner på en flätad pall, sveper en handduk runt nacken mot kylan och börjar berätta.
– Han var inget busigt barn, snarare blyg och lite tystlåten. Han hjälpte mig alltid med att laga mat och städa här hemma. Han var så hjälpsam! Men så fort han var klar frågade han om han fick spela basket och så sprang han iväg och spelade, det älskade han att göra, berättar hon.

På stigen bredvid husen joggar några unga killar i Anish ålder förbi. De är på väg till dagens stora begivenhet i byn: En basketturnering till hennes sons minne.
– När jag ser hans vänner, spanar jag alltid efter Anish ansikte, men han kommer aldrig tillbaka. Framtiden dog med honom. Han var det enda hoppet.

Inne i huset lagas maten över en öppen eld. Över en annan eld kokar en kittel med vatten. Längs med väggarna hänger kastruller i rostfritt stål.

Efter att ha gått ut sjunde klass försökte Anish få ett jobb utomlands. Men reglerna hade blivit hårdare och det gick inte som förr att resa iväg med ett falsklegg innan 18 årsdagen. I byn fanns inga jobb och inte heller i grannbyarna.
De turister som förr kom vandrande på väg mot Anapurna hade efter att pandemin bröt ut inte heller synts till.
– Min son låg bara hemma och var sysslolös, när vi pressade honom sa han att han kunde tänka sig att jobba utomlands.
Men det ville inte Anish pappa. Enligt honom var sonen fortfarande bara ett barn.
– Jag sa till honom att gifta sig och bygga sig ett liv här hemma, men han vägrade, säger pappan Jagan Gurung.
Pappan var själv i Qatar 2002 och jobbade i två år med att bygga tunnlar, men tjänade dåligt och dessutom behövdes han hemma när barnen var små.
Så när sonen ville åka avrådde han honom. Gång på gång.
– Hade det funnits jobb hemma i byn hade vi aldrig skickat iväg sonen till andra sidan jorden., säger Jagan Gurung.
Men månaderna gick. Anish levde på sina föräldrar och även om han hjälpte till hemma så drog han inte in pengar som den yngsta sonen enligt traditionen ska göra.
– Han hängde med slöa vänner och blev mer och mer bortskämd, så vi gick med på att låta honom resa. Vi betalade en rekryterare strax under 10 000 kronor för visum och jobb.
Kort därefter började Anish jobba som chaufför i Qatar.
Familjen hade tät kontakt med sonen och de hördes nästan dagligen. Men så plötsligt den 7 juli 2021 fick de höra att han dött på vägg till jobbet i en bilolycka tillsammans med tre andra landsmän.
– Han satt i framsätet, bredvid föraren, när de krockade, det är allt vi vet.
Pappan berättar att det känns som om sonen när som helst kommer att ringa honom på mobiltelefonen och att han därför håller den laddad och inom räckhåll.
– Jag bara väntar på att han ska ringa och säga… Aama, Babaa.
Pappans slitna svarta stövlar är leriga efter en lång dags arbete. Medan sonen levde drömde de om att köpa ett eget hus för pengarna.
Nu handlar allt om att överleva.
– Vi har ingen fast inkomst nu och vi blir inte yngre. Hur länge kommer jag kunna orka jobba? frågar sig Jagan Gurung.
Sedan sonens död har mamman varit djupt deprimerad och de har fått lägga mycket pengar på läkarbesök och mediciner mot depressionen.
– Han var vårt enda barn och hade precis börjat skicka hem pengar när han togs ifrån oss, nu har vi ingen som kan hjälpa oss. Vi är dödsdömda nu sedan vår enda livlina dött. Utan hjälp från grannar vore det över, säger pappan.
De vet heller inte hur länge de kan bo kvar i det enkla huset. Om turisterna kommer tillbaka kanske ägaren vill använda huset till annat och kasta ut familjen.
Ersättningen de fått från de nepalesiska myndigheterna underlättar livet, men från företaget har de inte fått ut något eftersom han dog ”på väg till jobbet” och inte ”på jobbet”.
Mamman har hört talas om VM men säger att hon inte vet så mycket om fotboll.

Hennes son spelade ju bara basket.

**

Anish Gurungs död är ett av 292 dödsfall orsakade av trafikolyckor på och utanför jobbet mellan 2010 och 2019 enligt officiell statistik från Nepals ambassad i Qatar.

Debatten om siffrorna över antalet avlidna har rasat sedan den brittiska tidningen The Guardian våren 2021 publicerade en granskning som enligt dem visade att ”6500 migrantarbetare har dött i ett Qatar som lägger i sista växeln inför VM”.

Myndigheterna i Qatar svarade att de inte bestred siffran som sådan – men att i en sådan stor population av gästarbetare – över två miljoner – var antalet dödsfall inget onaturligt.

När det kom till siffror menade myndigheterna Qatar att det istället för 6500 fanns tre (3) fall av olyckor på arenorna, medan ytterligare 34 arbetare som arbetade på arenorna dött utanför arbetstid av orsaker som inte var arbetsrelaterade.

Debatten om siffror och statistik var heller inte ny. Sedan decennier debatterar politiker om migrantarbetarna och pengarna som skickas hem de så kallade remitteringarna är en väg ut ur fattigdomen eller en form av modernt slaveri med livet som insats.

En möjlighet att migrera är inte heller samma sak som att tvingas till det.

Men vilka är det som dött och varför reste de till Qatar?

**

Tillbaka i Anish Gurings barndomsby rullar speakerns röst fram och tillbaka mellan de sextusen meter höga bergen. Allting lutar i byn, men basketplanen är jämn liksom busstationen.
Den grå och spruckna betongen är handmålad med vita linjer. Plötsligt skär visselpipans höga toner genom luften följt av det dova ljudet av en basketboll.
Den 21-åriga Gautam Gurung fintar en motståndare och hoppar för att skjuta.
På ryggen av det grå matchstället står byns namn Ghandruk i svart text mot grå botten och siffran 01.
Kompisen är två år äldre än vad Anish var men de tillhörde samma barndomsgäng och har slitit ut många par skor tillsammans här på planen.
De spelade tills det blev för mörkt att se bollen. Att det blev basket var naturligt då den bergiga omgivningen gjorde det omöjligt att spela fotboll.
– Jag saknade honom något oerhört redan när han reste till Qatar och vi hade tät kontakt. Han skulle komma tillbaka till årets Tiharfestival, men han är inte med oss idag, därför spelar vi den här turneringen till hans minne, berättar Gautam Gurung andfått.
Att han var omtyckt i byn visar också den insamling som gjordes till familjen efter hans död.
Dels för att få hem hans kropp från Qatar men också för att täcka kostnaderna för ved till kremeringen och transporten av askan till byn.
– Han var en ärlig man. En av byns bästa basketspelare. Han tog också hand om småbarnen i byn, alla kände honom, säger Lachin Gurung som också följer matchen.

Kompisen Gautam Gurung springer ut på planen igen och speakern ropar ut ställningen i matchen.
Hur många av planens 10 spelare som kommer bo kvar när de gått ut skolan vet ingen.
– Innan han åkte så sa han bara ”nu reser jag”. Det är vad man gör i det här landet, man reser iväg för att jobba, så vad skulle jag säga åt honom? Att det kanske kan vara farligt? Han gjorde det han var tvungen att göra. Familjen är fattig, så enligt traditionen och kulturen var det hans roll att tjäna pengar, förklarar Lachin Gurung.

Själv var hans pappa soldat i det brittiska Gurkharegementet och efter en lång tids tjänstgöring i armén belönades pappan med ett medborgarskap. Sonen som bott utomlands en stor del av sitt liv återvände nyligen till byn för att bygga ett hotell.
– Vill man resa utomlands är det enkelt att låna pengar. Men vill man bygga något här i byn får man inga lån. Så ser verkligheten ut, säger Lachin Gurung.
I 24 månader sov han i ett blått tält, som fortfarande står kvar, medan hotellet byggdes.
– Jag vill med hotellet ge de unga i byn jobb så de inte ska behöva resa utomlands. De ska ta hand om jorden och göra något som de kan vara stolta över.

När matchen är över och solen sänker sig över Ghandrung samlas Anish vänner vid ett av husen och för att dansa tillsammans och fira Tihar, ljusets festival.
– Hade Anish levt hade han varit här med oss och säger en av vännerna, men så lägger han till, att Anish var blyg och nog inte hade dansat.