Ny undersökning: Migrantarbetare i Qatar döms – utan rättvis rättegång – till döden
Qatariska myndigheter har gjort sig skyldiga till att bryta mot internationell lag genom att låta bli att informera ambassader när deras medborgare grips, fängslas eller döms till döden. Det skriver the Conversation efter en ny undersökning om rättssäkerheten i Qatar.
Migrantarbetare som har dömts till döden eller avrättas för grova brott i Qatar har gjort det utan rättvis rättegång eller att deras ambassader har blivit informerade i tid. Det framkommer i The Conversations projekt “Mapping Death Row” som sammanställer berättelserna från dödsdömda medborgare från Mellanöstern och Asien mellan år 2016 till 2021.
Projektet innehåller information om totalt 1240 separata fall, varav 21 gäller personer i Qatar som inväntade en dödsdom eller redan hade dömts.
Av de 21 fallen som lyfts fram i undersökningen var 18 som var personer med en utländskt nationalitet varav sju var från Indien, två från Nepal, fem från Bangladesh, en från Tunisien och tre från Asien men där nationaliteten var okänd. Majoriteten av fallen gällde män som hade dömts för mord.
En av dessa var den nepalesiske migrantarbetaren Anil Chaudhary som lämnade sitt hemland år 2017 för att börja arbeta på en biltvätt i Qatar. I samband med hans resa tog familjen ett lån på 982 pund. Efter två år greps Chaudhary och dömdes för att ha dödat en qatarisk man men kniv. I maj år 2020, efter tre år i fängelse, avrättades den nepaliske mannen vilket även blev slutet på ett 20-årigt uppehåll av dödsstraffet i Qatar.
Enligt the Conversation fanns det flera brister med Chaudharys fall som inte är unika när det kommer till utländska medborgare som döms för grova brott i gulfregionen.
Bland annat blev den nepaliska ambassaden inte underrättad om hans planerade avrättning förren dagen innan, vilket inte gav diplomaterna någon egentlig tid att kunna påverka rättsprocessen.
Ytterligare ett problem för rättssäkerheten är Qatars lag om att endast qatariska advokater får företräda åtalade i landet. Därmed kan utländska personer som grips inte anlita en advokat från sitt eget land, vilket kan leda till problem med språkbarriärer men också för att det kan vara svårt att hitta någon som vill representera en. Något som tillför ytterligare problem om den som grips står åtalad för ett brott mot en qatari.
Enligt detaljer från Chaudharys fall fick den nepalesiska ambassaden skicka in flera förfrågningar om representation innan slutligen en advokat valde att ställa upp. Dock hade domen mot honom redan förkunnats, vilket försvårade möjligheten att få ärendet reviderat.
Chaudhary ska även ha fått möjligheten att betala “blodspengar” vilket även kallas Diyya och tillhör sharialagstiftningen. Diyya innebär att en person som har skadat eller mördat någon kan betala ut en ekonomisk ersättning till den skadade eller deras familj, och genom det slippa ett hårt straff såsom döden.
Men i Chaudhary fall, likt många migrantarbetares, gick inte det här att genomföra då hans familj vägrade att betala kompensationen. Det här tros bero på att de ofta inte har råd, något som tillför ytterligare problem för utländska medborgare.
I The Conversations forskning fanns även bevis på att vissa ambassader, även när de blir underrättade, inte alltid är så behjälpliga. En anledning kan vara att de inte vill ge intryck att de skyddar brottslingar, en annan att de inte vill betala för de juridiska utgifterna som tillkommer när en person blir tilldelad en advokat.
I Chaudharys fall ska den nepalesiska ambassaden i Qatar ha bett Nepals regering om 30 000 riyaler för att kunna betala för en advokat. Men begäran ska ha skickat fram och tillbaka mellan utrikesministeriet och arbetsministeriet vid flera tillfällen innan den slutligen skickades vidare till Nepal.
Enligt Neha Choudhary från Internationella arbetsorganisationen (ILO) i Nepal beror det här bland annat på brister i samarbetet mellan de olika statliga institutionerna i Nepal.
– Om det fanns förbättrad samordning mellan olika ministerier, särskilt arbetsministeriet och utrikesministeriet såväl som alla tre regeringsnivåerna, skulle många av luckorna i att säkerställa rättigheterna för migrerande arbetstagare kunna åtgärdas, säger hon.
Nepals Foreign Employment Boar förvaltar en fond på 38 miljoner pund som används för att hjälpa migrerande arbetare som står åtalade för brott. Fonden i sin tur finansieras helt av arbetarna då det är ett krav att betala in en summan för att få sitt utländska anställningstillstånd.
Enligt styrelsens riktlinjer kan en person som behöver anlita en advokat få upp till 9500 pund för att kunna betala för sin utgifterna, men enligt The Conversations har endast fyra fall när det här har genomförts registrerats under de senaste tre åren.
Enligt ambassade beror det på underbemanning och underfinansiering samt dålig samordning. Däremot antas ett vitalt problem vara att Nepal har ett intresse att upprätthålla sina ekonomiska förbindelser med Gulf-länderna framförallt på grund av remitteringarna, de överföringar som skickas hem av migrerade arbetare varje månad, som är en stor andel av landets BNP.
Enligt The Conversation återfanns även bevis på att just utländska medborgare som riskerar dödsstraff är särskilt sårbara. De, till skillnad mot personer från landet, stötter i praktiken på flera praktiska hinder såsom språkbarriärer, att de inte får tillgång till sociala eller ekonomiska hjälpmedle samt att de saknar kunskap om sina egna rättigheter.
Det här problemet uppdagades redan år 1963 av FN som i Wienkonventionen lyfter fram vikten av att utländska medborgare ska få hjälp när de grips, fängslas eller ska gå igenom en rättegång. Den här innebär bland annat att de ska få infomation av värdlandet att de har rätt att få konsulära tjänstemän informerade om sin situation och därmed kan få hjälp.
Qatar själv anslöt sig till konventionen år 1998 men har enligt undersökningen som The Conversations genomfört brustit i att upprätthålla den vid flera tillfällen.
Läs hela The Conversations undersökning HÄR.
