100 år av profiler: Ralf Edström — Fotbollsspelaren som popidol
Under Allsvenskans 100 år har det vimlat av profiler av olika slag i ligan. Spelare, tränare, supportrar, pampar med flera. Under året kommer vi uppmärksamma allsvenska profiler vi minns. Idag en av Sveriges bästa fotbollsspelare genom alla tider, Ralf Edström som med dunder och brak slog igenom på 70-talet som en ny typ av fotbollsstjärna.
Det är något visst med 1970-talet. Det är en så tydligt inramad epok, för Sverige i stort men också svensk fotboll. Mycket hände med Allsvenskan då, det var som att hela konceptet moderniserades. Bob och Roy förändrade hur svensk fotboll spelades i grunden. Hammarbys supportrar började ställa sig upp och sjunga organiserat. Båda dessa händelser definierade årtiondet och satte kursen för svensk fotboll ända in i våra dagar.
Men få fotbollsmänniskor förkroppsligar 70-talet bättre än Ralf Edström. Hur han spelade, hur han var, hur han såg ut. Han var som en popidol i form av en fotbollsspelare.
Min kollega Per Malmqvist Stolt har tidigare skrivit bra om hur fotbollsspelaren växte fram som ett ideal, en förebild, i Folkhemssverige under 1940- och 50-talen. Detta då bilden av fotbollsstjärnan då var en strävsam, nykter, hederlig och hårt arbetande mönstermedborgare. Gunnar Nordahl, som jobbade inom industri och som brandman, var det främsta exemplet och den tidens största fotbollsidol.
Ralf Edström, född 1952 i Degerfors, växte upp i det. I ett arbetarhem, i en bruksort i folkhemmet. Hans pappa var svetsare på järnverket, hans mamma städerska. Ralf hade två systrar. Familjen bodde 300 meter från Stora Valla. Att växa upp just där i fotbollstokiga Degerfors kom förstås ha stor inverkan på Ralfs liv.
För fotbollstokigt var verkligen Degerfors, det ramas kanske tydligast in av rekordpubliken på Stora Valla 1963, då 21 065 åskådare gick på match mot IFK Norrköping — vid en tid då ungefär 8000 människor bodde i Degerfors.
1959 kvalade Degerfors till Allsvenskan mot Landskrona. Hemma i Degerfors förlorade man med 2-3. Men nere i Landskrona blev resultatet detsamma, 2-3 till bortalaget Degerfors. Ingen förlängning eller straffar på den tiden, avgörande blev istället en tredje match på neutral plan: Råsunda. En sjuårig Ralf Edström och hans föräldrar var några av de hundratals degerforsare som åkte till Stockholm med extrainsatta tåg för att heja fram bygdens stolthet. Inför 28 185 åskådare vann Degerfors IF med 2-1 och gick upp i Allsvenskan.
Redan som barn var Ralf storväxt och spelade som underårig med äldre pojklag i Degerfors. 1968, bara 15 år gammal, fick han debutera i a-laget, i en division 2-match mot Sundbyberg. Ralf stod ut som den stora talangen i fotbollsmeckat Degerfors.
Tonårstalangen Edström var för bra för division 2, och 1971 värvades han av storsatsande allsvenska Åtvidaberg. Från en bruksort till en annan, Degerfors med sitt järnverk och Åtvidaberg med sitt Facit, världsledande på räknemaskiner och annat för kontor. Facit backade Åtvidabergs FF storligen. I en tid långt före helprofessionaliseringen av svensk fotboll kunde Åtvid locka spelare till sig genom att kunna erbjuda en garanterad, trygg anställning hos Facit. Ralf blev, efter utbildning, kontorist.
19-åringen bildade anfallskedja med 24-åringen Roland “Lyckebyexpressen” Sandberg. De två kom att bli ett radarpar utan dess like i Sverige. Sin första säsong i Åtvid gjorde Edström 6 mål, Sandberg vann skytteligan på 17 stycken, flera av dem på Edströms framspelningar. Åtvid slutade tvåa bakom Malmö FF och kvalade in till UEFA-Cupen.
1972 vann Åtvidaberg för första gången Allsvenskan, och skytteligasegern delades av radarparet Edström-Sandberg som gjorde 16 mål vardera. Att två lagkamrater delar på skytteligasegern i Allsvenskan har bara hänt en annan gång, 1985, Peter Karlsson och Billy Lansdowne i Kalmar men då gjorde de bara 10 mål var, och fick också dela titeln med Örgrytes Sören Börjesson.
Åtvidaberg lyckades försvara guldet 1973, trots att både Edström och Sandberg stack utomlands till sommaren. Ralf gjorde 6 mål på 11 matcher innan han gick till PSV Eindhoven. Han passade in väl, Eindhoven likt Åtvidaberg en stad präglat av ett företag, Philips. Och med sitt långa hår och polisonger såg Ralf ut som alla holländska fotbollsspelare gjorde vid samma tid. Sin första säsong i PSV gjorde han 19 mål i ligan när PSV blev fyra, och ett av målen i cupfinalen de vann mot NEC. Följande säsong vann PSV ligan, och 1975/76 tog de den inhemska dubbeln efter att Edström avgjort cupfinalen mot Roda i förlängningen.
Under sin sista säsong i Eindhoven blev Edström tvåa i Eredivisie med PSV. Till sommaren värvades han hem till Sverige av IFK Göteborg och gjorde 4 mål på 8 matcher under höstsäsongen när nyuppflyttade Blåvitt blev sexa. 1978 blev det bara 6 mål på 17 matcher under en skadedrabbad säsong. 1979 gjorde han 4 mål på 12 matcher innan han under sommaren lämnade för ett nytt utlandsäventyr i belgiska Standard Liège. Till hösten ledde Svennis IFK Göteborg till guldet. Ralf gjorde 18 mål för Standard som blev tvåa i belgiska ligan.
Det blev en säsong till i Standard (9 mål på 20 matcher) innan flytten gick till Monaco. 1981/82 gjorde Ralf Edström 15 mål för klubben och blev fransk ligamästare. Nästa säsong drog han av korsbandet och det kom att avsluta inte bara Ralf Edströms utlandsäventyr utan hela hans spelarkarriär. Han flyttade hem och skrev på för Örgryte 1983 men spelade aldrig en match för klubben då skadan aldrig läkte tillräckligt.
Ralf Edströms genombrott under början av 70-talet var verkligen stort. På kort tid gick han från tonårslöfte till stjärnskott, till Allsvenskans bästa anfallare till stjärna i landslaget. Så fort han kom in i A-landslaget som 20-åring 1972 gjorde han mål på löpande, 8 på sina 4 första landskamper, sju av dem på nick och det åttonde när han sköt in sin egen retur efter att ha nickat i ribban. Hans huvudspel gav honom smeknamnet “Mr. Nickson” (också en blinkning till USA:s dåvarande president Richard Nixon).
Kulmen på hans landslagskarriär, och kanske karriären i stort, nåddes förstås under VM 1974 då han gjorde 4 mål när Sverige blev femma. Hans volleymål mot Västtyskland är ett av svensk fotbolls mest klassiska mål, både för det fina skottet, Bengt Grives kommentering “Åh vilket skott!” snart följt “och vad är klockan?” och det coola firandet med en näve i luften. Enligt egen utsago för att han var lös i magen och inte vågade ta i mer.
Så Ralf Edström växte upp i folkhemssverige. I kölvattnet av Gunnar Nordahl, som blev proffs i Italien några år före Ralfs födelse. Mellan Nordahls och Edströms genombrott kom 50- och 60-talen. En värld och ett land i förändring, vilket ledde till att vi så tydligt kan se skillnader, mellan Gunnar Nordahls Sverige och Ralf Edströms Sverige.
Sverige slingrade sig undan andra världskriget, officiellt “neutrala” (men en neutralitet som låt oss säga, man anpassade lite efter situationen, allt för att hålla Sverige utanför). Det bäddade för Rekordåren under sent 40-tal då svensk industri gick på högvarv när resten av Europa låg i spillror, och grunden för folkhemsbygget lades, det som barn som Ralf Edström växte upp i på 50-talet. Med fotbollsidoler som Gunnar Nordahl, som sagt inte den ende men den största stjärnan och sinnebilden av den svenske idrottshjälten. En hårt jobbande industriarbetare/brandman, vältränad, renlevnadsmänniska.
Under 1950-talet började en ny sorts ungdomskultur formas, mer utpräglad än tidigare. Det var först nu konceptet tonåring tog form. då en tydlig fas mellan barndom och vuxenlivet utkristalliserades. Olika stilar och subkulturer uppstod. Raggare. Knuttar. Dixies.
Så kom 60-talet med en vidareutveckling av ungdomskulturen. Sexuell frigörelse. Hippies. Folkhemsbygget plöjde på med smått megalomaniska uttryck som Miljonprogrammet. Men Rekordåren började stanna av, resten av Europa hade rest sig ur askan, flera svenska industrier som gått så starkt tidigare började tappa.
Tillvaron blev också mer global. I alla sfärer ökade det internationella utbytet. Inom affärsvärlden med mer handlande över gränser och frisläppt import inom vissa industrier. Inom ungdomskulturen med ständigt nya utländska influenser som signalerade det senaste coola, moderiktiga. Från James Dean och Elvis till Beatles och Rolling Stones.
Även fotbollsvärlden, och i Sverige var det ju förstås faktiskt Gunnar Nordahl som banade vägen för det genom att bli det första svenska utlandsproffset 1949. Fler och fler följde i hans fotspår under 50-talet och under 60-talet avskaffades slutligen amatörreglerna i Sverige helt.
Ralf Edström var helt enkelt svensk fotbolls största tonårstalang sen tonåring ens blev ett begrepp.
Det är en värld av skillnader mellan Gunnar Nordahl och Ralf Edström. Två symbolspelare för två olika eror. Gunnar Nordahl den bredaxlade grovarbetaren med prydligt kortklippt hår. Fotbollsspelaren som samhällsförebild. Ralf Edström den gänglige kontoristen med långt hår och stora polisonger. Fotbollsspelaren som popidol. Nordahl var främst en idol för unga fotbollsgalna grabbar, någon att se upp till, någon som deras föräldrar lätt kunde acceptera som ett föredöme då han inte bara var bra på fotboll, han hade ju riktigt arbete och såg rejäl ut. Edström var också någon fotbollsgalna grabbar såg upp till, men han var också flickidol, någon att drömskt följa som man lika gärna kunde följa John Lennon. Och visst var han någon att se upp till, som fotbollsspelare, men utöver det? Han var ju ingen som gick till verket eller brandstationen i ottan som Nordahl, utan hade, bara tack vare sin fotbollstalang, fått ett bekvämt kontorsjobb på Facit till skänks.
Kort sagt, Ralf Edström var en ny typ av fotbollsstjärna för en ny tid. Gunnar Nordahl och 1940/50-tal var Sven Jerring och svartvitt. Ralf Edström var 1970-tal och färg-tv. Det de har gemensamt är självklar status som två av Sveriges absolut främsta fotbollsstjärnor genom alla tider och två oförglömliga allsvenska profiler.
P.S. Avlägsna släktband mellan undertecknad och Ralf? Inte utrett, men visst har det tisslats och tasslats om det bland äldre släktingar…
