Gästkrönika: AIK, det räcker...
GF-profilen Aladdin Vain har författat en gästkrönika angående AIK och musik.
Jag vet inte, men tror framförallt inte att jag är den enda som i hemlighet blivit smått avundsjuk på både Hammarby och Djurgården det senaste året. De har fått sina respektive fotbollslag tonsatta. För visst vill även vi kunna höra bra musik om det som är en av livets stora passioner, det som i dessa dagar fyller hjärnan 110 procent av tiden. Istället för att blotta vår avundsjuka säger vi istället kaxigt
att bajarna kan ju gå hem och tröstlyssna på Weeping Willows-Magnus medan vi firar ytterligare derbysegrar. Samtidigt går vi hem och lyssnar på trubaduren och intalar oss att han är bra.
Faktum är att Hammarby har fler Spy Bar supportrar än vi. Det erkänner jag med glädje. Men det svarar inte på frågan varför vi aldrig kan få den AIK-platta man mer eller mindre längtar efter. Jag kommer ihåg hur jag beställde ett kassettband från AIK-nytt för tio år sedan, och jag
minns hur fruktansvärt besviken jag var då det visade sig att det var en halv minuts AIK-vals i början varpå det följdes ett antal dansbandscovers mellan ännu fler reklamsnuttar. Men jag var trots allt glad att jag hade donerat 70 kronor till ett skuldtyngt AIK.
Efter ett tags funderande har jag dock kommit på vad det hela handlar om. Det är mycket svårt, för att inte säga omöjligt att skriva en bra AIK-låt. På samma sätt som det är mycket lättare att platsa i Hammarbys startelva är det lättare att skriva en sång om den klubben. Dels finns
det så mycket annat man kan skriva om; Söders höjder, öl och bohemeri i största allmänhet. Det är mycket svårare att romantisera över Sveriges mest betongbelagda kommun. I och för sig lyckades Bellman ganska bra för lite drygt tvåhundra år sedan, men Solna var kanske inte lika
betongbelagt på den tiden.
AIK handlar endast om fotboll. När AIKaren talar om sin kärlek till laget handlar det ofta om vidskepelse, nervositet och viljan att vinna. För Hammarbyaren handlar det om Söder i största allmänhet, som i och för sig är en ganska trevlig del av Stockholm. Men som AIKare skulle
jag till exempel aldrig i livet vilja se att vi spelade på en mindre arena mitt inne i stan för att få bättre stämning. 14000 gnagare skriker rätt bra ändå, men det viktigaste är att jag från min läktare kan se varenda grässtrå på hela fotbollsplanen.
Då följer den legitima frågan: hur fan skriver man en låt om detta utan att det låter fånigt? Musik och poesi är till för att förstora livet, inte reducera det. Majoriteten inom artistkåren är ett gäng som försöker få det att låta som att deras patetiska liv är meningsfulla, de som lyckas bäst är generellt sett de allra mest miserabla dvs
knarkare, mano-depressiva enstöringar och suputer. Hammarbyare passar ju väl in i det gänget. Egentligen är det alltså ett under att det inte redan gjorts ett dussintal skivor om Hammarby. Att skriva om AIK kräver
däremot en enorm artistisk begåvning. Frågan är om sådan begåvning finns här i landet.
Oavsett vad Niklas Strömstedt eller Patrik Arve hittar på i framtiden kommer det vackraste som finns att höra för lång tid framöver vara ett proppfullt Norra som av gränslös passion vräker ur den vackraste av alla bokstavskombinationer direkt ur hjärtat, inget mer, inget mindre, det räcker!
