Mattias förspel och eftersmak
"Nu kan man inte skylla tappade poäng på domaren men som supporter har jag betalt entré för att se en fotbollsmatch inte se mannen i svart agera och Miro Ukalovic tillhör den klick av domare som tycker att dom är matchens huvudpunkt."
Jaha, då var dubbelmötena avklarade då. Egentligen borde man inte vara så besviken men känslan kan inte riktigt lämna mig. Jag ska återkomma senare varför. Dagen började annars väldigt bra. För jag hade nämligen tagit ledigt hela dagen, något som visade sej vara välbehövligt då undertecknad ännu inte haft semester.
Vi stuvade in oss i bilen vid lunchtid för att styra söderut mot Jönköping. Vi reste alltså snett som Kubanerna kallar det. Med vi menar jag dottern och min ena svåger med äldste sonen (dotterns kusin). Vi passade även på att ta en fikapaus i Gränna med obligatoriskt besök hos polkagristillverkarna. Det gäller att slå två flugor i en smäll när bilen ändå är i rullning.
Väl framme i Jönköping, efter en liten, liten felkörning på slutet kom sällskapet fram till det som är Jönköpings motsvarighet till vår stadspark. Det visade sej vara en mycket trevlig liten oas mitt inne i staden. När vi sedan skulle leta reda på en entré blev vi vänligt men bestämt hänvisade av en matchvärd till bortasupportrarnas entré. Men vi är snälla av oss försökte svåger. Men Jönköping ville ha bortasupportrarna samlade på ett ställe.
Ja, varför inte tänkte jag. Kan vara kul att få se Kubanerna på riktigt nära håll. Sen när vi skulle gå in då blev vi faktiskt kroppsvisiterade! Jaha, ännu en sak att lägga till på listan över konstiga meriter. Fast tjejen som utförde visitationen var snygg så det får väl gå för den här gången då. Men jag begriper inte varför det ska vara angeläget att ha extra koll på supporters bara för dom står på en speciell sektion av läktaren?
Sedan ställde vi oss inne i ”buren” för något annat passande namn kommer jag inte på i skrivande stund. Vi kände oss faktiskt som inlåsta på zoo. Fast dom hade haft vänligheten att ställa dit ett par halvfulla bajamajor och öppnat en kiosklucka inåt buren också. Med andra ord det gick ingen vidare nöd på dom svart-vita supportrarna.
Efter en stund när det började droppa in fler och fler supportrar kommer det en kille som ser märkligt bekant ut och rösten lät också bekant. Då visade det sej att det var en gammal klasskompis som jag inte sett på 19 år! (Mats om du läser det här, det var grymt kul att ses igen). Alltid lika kul att återse gamla bekantskaper och höra lite skvaller om vad som hänt andra gamla klasskamrater och kompisar från en tid som ligger allt för många år tillbaks i tiden.
Sen var det äntligen dags för match. Kubanerna värmde upp med att försöka psyka ut Jönköpings målvakt Ivo Vazgec genom att göra denne påmind om att han släppt in ett antal bollar mot ÖSK. Jag hade inte köpt något programblad med det visade sej snart att det var domare Miro Ukalovic. Inte bra tänkte jag och jag skulle mycket snart få fog för mina onda aningar.
Nu kan man inte skylla tappade poäng på domaren men som supporter har jag betalt entré för att se en fotbollsmatch inte se mannen i svart agera och Miro Ukalovic tillhör den klick av domare som tycker att dom är matchens huvudpunkt.
Matchen började annars helt perfekt. I den 3: e matchminuten fick ÖSK frispark i ett mycket gynnsamt läge. Det blev en variant som jag aldrig sett förut och jag hann faktiskt tänka att det här blir någon sån där konstig variant som rinner ut till inspark bara. Sen kom jag inte längre i mitt tankearbete innan omgivningen runt omkring mig exploderade i ett vrål. Ett grymt snyggt mål av Fredrik Nordback!
Ja, nu är vi på gång, nu kör vi, nu tar vi dom, nu… nä. Patrik Elmander hittade rätt bakom nätmaskorna på Peter Westman. Nåja 1-1 är inte någon katastrof. Innan första halvlek var över hade det hunnit bli både 2-1 och 2-2. För övrigt ett snyggt mål av Sebastian Henriksson det också men det kändes som om ÖSK: s fina spel inte ville infinna sej. Udden saknades och Jönköping både stoppade ÖSK och kom igen i ÖSK:s försvar alldeles för lätt.
Vissa saker fungerade bra, som ÖSK: s fina omställningsspel från försvar till anfall men när man sedan närmade sej Jönköpings straffområde då hände någonting. Personligen anser jag att det inte finns tid att stanna upp en 10 sekunder för att ladda bössan i hopp om att den där luckan ska infinna sej eller att hitta någon kompis som har bättre läge.
Min käre kollega Anders Östling skrev en mycket fin artikel om just att våga skjuta på mål. Jag instämmer till full, skjut, skjut, skjut!!! Vänta inte med att fyra av, igår gjorde ÖSK det och genast var det ett par tre grönklädda spelare där och antingen täckte skottet eller snodde bollen och kontrade.
Då tycker jag att det är bättre att skjuta ett skott mot mål, det kan ta på en förvarare och ställa målvakten. Eller lika gärna som att det slickar stolpens utkant kan bollen komma farande på andra sidan stolpen och gå in. Eller kanske att den där drömträffen infinner sej och bollen sitter otagbart i krysset. Sånt får vi aldrig reda på om det inte skjuts på mål.
En liten eloge vill jag ändå dela ut till ÖSK. Och den ska ni ha för att ni faktiskt kämpade till er en poäng. Det såg länge ut som om matchen skulle sluta 2-2 och när Patrik Elmander fick till 3-2 då kändes det tung. Situationen innan 3-2 mål var väldigt konstig. Som jag såg det verkade det faktiskt som om domaren skulle ha blåst för hands innan. Först på en ÖSK-spelare (tror det var Thomas Andersson (?)) och sen på en Jönköpingsspelare. Men Miro lät spelet fortgå och så kom målet och det kändes som ridå ner.
Då dök han upp från ingenstans, Joel Riddez och visade lite av den kämpaglöd som jag tycker har kännetecknat ÖSK den här säsongen. Tänker närmast på den heroiska insatsen mot Degerfors och vi var nog några stycken som hoppades på en ny orättvis seger i slutsekunderna.
Men det blev i varje fall en poäng även om jag tycker att ÖSK nästan inte var värda den, men bara nästan. Jönköping är ett bra lag. I 6-0 matchen tyckte jag inte att Jönköping var dåliga, det var ÖSK som spelade så oerhört bra fotboll då bara. Fast en målvakt som släppt in 9 mål på ett och samma lag under en och samma säsong. Det kan han nog inte vara nöjd med.
Nu tänkte jag komma till varför jag är besviken. Och det handlar om vanlig hederlig svensk avundsjuka. I och med att tabellen vände var det ju ett antal dubbelmöten. Vissa av dom slutade mycket fint sett med svartvita ögon. Tänker närmast på 0-0 matcherna mellan Trelleborg och Norrköping.
Det jag är mest sur över är att Brommapojkarna lyckades så bra. Dom tog in 4 poäng på Trelleborg och 2 poäng på ÖSK i toppen. I tabellen nedanför drog dom ifrån med 4 poäng på Norrköping. Enda lag som dom inte gjorde någon skillnad mot var Landskrona som vann sina båda matcher mot Ljungskile. Avståndet ner till Degerfors utökades med 2 poäng och man drog ifrån med 6 poäng på Assyriska och Ljungskile.
Brommapojkarna var alltså dom som lyckades bäst. Istället för att fältet spricker upp tätnar istället toppstriden. Ja, det skiljer 9 poäng mellan Örebro och Norrköping på 4: e plats, men en kvalplats är kanske inte så mycket att stå efter. Ett kval är ett kval och det brukar för det mesta sluta med att det allsvenska laget vinner kvalet.
Vi har tyvärr börjat hamna i en situation där det inte bara gäller att vinna sina egna matcher utan vi tvingas även lite till att konkurrenterna har en dålig dag på jobbet. Möjligtvis kanske vi kan se Trelleborgs 0-0 matcher som tecken på lite oflyt. Två matcher i rad utan mål. Det samma gäller för Norrköping. Och någon gång måste väl Brommapojkarna göra en plattmatch typ den ÖSK gjorde mot Qviding.
Det är upp till bevis nu, Landskrona hemma, Mjällby borta, Sundsvall hemma, Umeå borta och Degerfors hemma den 23: e augusti. Seger i samtliga matcher, då kan vi andas ut.
Fram till dess gäller, full fart framåt, håll tätt bakåt. Och våga skjut!!