Gästkrönika: AIK 2004 - ömsom vin, ömsom vatten?
Vi följer med exilgnagaren Charlie Granfelt på en resa från vinrankor till SM-guld. En svartgul framtid i två delar.
Ytterligare en regnstorm har börjat, och den rekordvarma franska sommaren känns avlägsen när man ser de grå molnen hopa sig på himlen över Charente-regionen i sydvästra Frankrike där undertecknad lever det besynnerliga livet som ExilGnagare. Vinrankorna står mörka, trista och landskapet ser inte särskilt inbjudande ut. Fjolårets vindruveskörd brändes eller torkade sönder i stora delar av de tyngre vindistrikten, och även om många hävdar att vinskörden kvalitativt sett var bättre (mindre druvor, mer smak), så utgjorde bortfallet på mer än 25% i vissa distrikt en konkret reduktion av vinbondens volymintäkt. Nu är förvisso vinmarknaden reglerad, för att det i flera år har överproducerats vin, och folks vanor har med tiden blivit mer sofistikerade - man dricker mindre mängder, men bättre kvalitetsviner.
I icke-producerande länder som Storbritannien och Skandinavien så ökar konsumptionen (ca 12-15 l per capita pr år), medan den sjunker i Frankrike (ca 60 l per capita pr år). Totalt sett ligger omsättningen på vin stilla, men utmanarna anförda av Australien, Chile och Kalifornien, ser till att fördelningen av vinkronorna sprids världen över. I Italien producerar man mest, i Spanien finns de största och ännu icke optimalt utnyttjade vinområdena - och i Frankrike ropar man "kris". Frankrike har inte haft vett att förnya sig, vägrar inse att kunden ställer krav och är ett land med djuprotade traditioner där producenten producerar efter egen smak och alltid vet bäst. Är vinet inte efter kundens smak, så missförstår kunden vinet. Inte tvärtom. I Australien producerar man däremot vin efter samma motto som öl - dvs en "Jacob's Creek" skall alltid garanterat smaka detsamma, flaska efter flaska, ungefär som du förväntar att en "Foster's" öl skall smaka - ehrm - som en "Foster's" öl. Cyklisk kris, måste vi lära oss mina vänner, är ofta ömsom vin ömsom vatten.
Ibland så kan det blåsa kalla stormar,
ibland kan himlen vara ganska grå.
Men när det gäller laget som vi älskar,
så skiner solen snart på oss ändå.
Det har vi lärt oss vid det här laget. Frågan är återigen huruvida årets väderprognos för Gnaget sätter sin prägel på upptakten. I fjol blev vi glatt överraskade när kaotiska "Money Army" tog kommandot i serien och såg ut som ett lag som på allvar skulle slåss om Guldet. Så gick Andreas Anderssons korsband sönder, vi togs ned på jorden, blev sparkade på, utskrattade av "alla" och säsongen blev katastrofal. Vi "räddade" en femte-plats i slutändan, och visst blev man förbannad och bitter. Inget Europacup-spel 2004, inga framgångar 2003, förnedrande sista plats i 08-området och, men så...nästa år..., då jävlar! Igen.
Som Gnagare är man synnerligen härdad, och man har lärt sig att söka det positiva även i de mörkaste perioder. Ljusglimtar fanns inte minst i de sent ankommande nyförvärven Derek Boateng och Pa Madouh Kah, och ett spel mot Djurgården i Svenska Cupens kvartsfinal som visade att vi har anledning till att hoppas på en fin årgång 2004. Förhoppningar om flera spännande nyförvärv har grumlats genom en av de mest passiva Silly Seasons på länge. Det har i stället varit försiktiga utskiftningar av Gary, Svante, Ayo, Kula och Kibbe (den senare ut och in igen), samt Ishi på lån till Italienska Genoa i Serie B. Marklund, Moström är de mest tongivande (!) spelarna som inhämtades från nyblivna farmarklubben Café Opera.
Är det ett sansat AIK vi ser, eller ett AIK som desperat trampar vatten? Oavsett vad, det viktigaste nyförvärvet finner vi troligen i en helt återställd Andreas Andersson, samt en förhoppning om att Arash och inte minst Boateng blommar ut på allvar. Backlinjen ser faktiskt bra ut, om än kanske något för tunn om vi bara stirrar på pappret. Mittfältet ser däremot starkt ut, och vi bör ha en varierad anfallsbesättning som torde kunna skaka om vilket som helst försvar, var sig en upphaussad "Bjärred" finns där eller inte. Man knyter näven stilla och tänker som så många gånger förr - Nu jävlar!
Så fick man sig en ilande kall vind längs ryggraden i förra veckan. Dessvärre orsakad av massmedial frossa i AIK:s "olycka". Rubriker som sände AIK en hårsmån från Superetta-spel, svartmålning av AIK Fotbolls ekonomi, misstänkliggörande av Sanny Åslunds ledarskap, uttalanden från en "varumärkesexpert" (man har tydligen letat under alla stenar) och så var stormen i full gång. Gnagarforum fick på allvar liv igen. De otaliga förslagen av potentiella förstaelvor fick ge vika för debatterande falanger som gav journalisterna vatten på sin kvarn och ett axplock av GF-skribenter fick till sin stora stolthet se sig citerade på pappersupplagans förstasida. Den andra falangen verkar mer oförbehållt stödja Sanny och kan inte tänka sig att ett djupare missförhållande ligger bakom Sannys knappa bemötande i sitt dementerande uttalande, och svartmålar i vanlig ordning pressen.
Konspirationsteorierna avlöser varandra. Ordförande KG Svenson tror dock tydligen fortfarande det är politik det handlar om och går ut med en besvärande okunskap om ärendet i fråga i pressen, vilket var synnerligen korkat. Vad med "ingen kommentar" och ett telefonsamtal till Sanny nästa gång, KG?
Under tiden tränar laget vidare, stämningen rapporteras vara på topp och så som sig korrekt bör, så påverkas inte den sportsliga uppladdningen av nämnda skriverier. Men naturligtvis kan inte spelare som Marklund, Moström och Kibebe undvika att få med sig en underliggande besvikelse hos många AIK:are att de var de enda spelarna Kisfaludy vaskade fram under förväntningarnas Silly Season. Hur påverkar det dem? Förhoppningsvis visar de att suckarna är onödiga och förvaltar de möjligheter som erbjuds på bästa sätt. Domen kommer annars att vara hård, och det finnes säkerligen en handfull "Råsunda-fetton" på plats också i år för att mobba egna spelare. Marklund och Moström ligger tyvärr nära till hands att vara varnade tillsammans med just Kibebe. Richard Money likaså. Rött kort till er fetton som läser detta - stanna hemma.
>>>Till del två (Ishockey, överproduktion och drömmar om guld)