Mjällby besegrar Örgryte med 2-0
Sportbloggens Markus Danielson såg superettanmatchen mellan Mjällby AIF och Örgryte IS på Strandvallen. Hemmalagets spel får honom att drömma om en fjärde allsvensk sejour för Listerlandets stolthet.
Mjällby AIF - ett lag för seriens toppskikt
Mjällby AIF stod i eftermiddag för en av de bästa insatser jag sett laget göra på väldigt, väldigt länge. Laget spelade ut fjolårsallsvenska Örgryte IS hemma på Strandvallen. Segern med 2-0 kunde (och borde) varit ännu större. Det var väl egentligen bara erfarne ÖIS-keepern Dick Last som förhindrade ett slutresultat i trakterna kring ordentlig förnedring för sitt rödblåa gäng. Så välförtjänt var Mjällbys första seger i årets serie.
Undertecknad har i tidigare krönikor klagat på Mjällby AIF:s bristande offensiv och klena målskytte. Några sådana klagomål blir det inte i den här krönikan. Inte en chans. Det finns helt enkelt inget att erinra om den chamerande offensiv som Listerlaget visade upp mot ÖIS. Visst, hemmalaget brände en del högkaratiga lägen men dessa "missar" väljer jag i stället att tillskriva den redan nämnde Dick Last. Målvakten hör ju som bekant också till matchbilden.
Längre ner i spelplanen fortsätter Mjällby att visa upp ett säkert och stabilt försvarsspel. Efter fyra omgångar i superettan är det än så länge bara Sirius-forwarden Daniel Hoch (gånger tre) som har lyckats göra "maul" på Mjällby AIF 2007. Forna (?) allsvenska bjässar som IFK Norrköping och Örgryte IS har ju däremot tvingats lämna Listerlandet utan offensivt nätrassel. Imponerande av Mjällby. Helt klart.
Den trygga backlinjen innehåller också en kugge som måste vara den mest offensive högerbacken i hela serien. Namnet är Daniel Ivanovski. Har ni förresten sett en lirare som nickar hårdare än vad "Ivan" gör? Makedoniern har ett grymt imponerande "tillslag" med pannan. Det är också en ren fröjd att skåda Ivanovski varje gång han sätter fart med sina offensiva utflykter som ofta slutar inne i motståndarnas straffområde. Man blir ju inte det minsta förvånad den dagen den flinke backbjässen gör sitt första mål. Det är förmodligen bara en tidsfråga. Varför inte redan mot Jönköping kommande lördag?
Jag vill också passa på att tacka Mjällbytränaren Thomas Andersson-Borstam för att han har gått tillbaka till det traditionella 4-4-2-spelet efter en tids "förvirring" med andra spelsystem. Där, mina vänner, har ni en stor del av förklaringen till att det återigen spelas frejdig, publikfriande anfallsfotboll på Sveriges mest idylliska elitfotbollsarena. Den tidigare ack så ensamme och isolerade Marcus Ekenberg fick idag ett betydligt bättre understöd när han hade vindsnabbe Adam Berner (vem saknar Fredrik Olsson?) bredvid sig i anfallet.
I bilen hem från Strandvallen satt jag och funderade på hur långt Mjällby kan nå i årets serie. Någonstans i höjd med Pukavik kom jag fram till att laget har en hyfsat stor chans att hamna bland de tre första placeringarna efter trettio omgångar. En sådan placering vet vi alla vad det innebär, eller hur?
Ja, jag vet att man inte ska ta ut för mycket efter en enstaka seger. En seger som dessutom kommer i seriens blott fjärde omgång. Men, sättet som Mjällby vann på idag, förde med sig att jag ser väldigt ljust på framtiden för Listerlandets stolthet. Försvaret är redan nämnt. Kan sedan anfallet fortsätta producera så kan det bli en otroligt rolig säsong för alla Maif-anhängare. Allsvenskan är definitivt ingen omöjlighet.
Mjällbys långa skadelista är också värd att nämnas i sammanhanget. I matchen mot ÖIS saknade inte mindre än sju spelare som alla aspirerar på en plats i startelvan när de är friska. Med några (gärna alla) dessa killar tillbaka kommer Andersson-Borstam att få angenämna problem med laguttagningen.
Precis som det ska vara i ett lag som har allsvenska ambitioner.
Markus Danielson
Skribent på Sportbloggen
