2012 all over again
Fjärde raka segern för Bollklubben i och med vinsten mot AIK. En andraplats i tabellen med sex poäng upp mot ledande Malmö FF. Ändå är året 2012 allt en tänker på.
Det är knappt en känner igen sig.
Någon gång i våras så tyckte jag att det kändes tråkigt att se Bollklubben spela fotboll. Visst var det många matcher vi gick förbi obesegrade, framförallt i början, men trepoängarna var få och fullpoängarna desto färre. Med det sistnämnda menar jag den spelmässiga briljansen, den som vi blivit bortskämda med på Hisingen. Häcken var ett tråkigt, håglöst och alldeles för försiktigt fotbollslag för några månader sedan. Borta var farten, fläkten och fantasin och vår huvudsakliga anfallsidé såg ut att handla om att sparka långa bollar på en norsk Bengt.
Som tur är vände vinden efter detta. Visst kom det några förluster, framförallt några oklädsamma sådana, men framförallt tickade poängen in och det raskt. Spelet såg snabbare och mer kreativt ut, framförallt för att fler personer var inblandade i anfallsspelet. Plötsligt handlade det inte längre om att Irandust skulle hitta på något skojigt, alla skulle delta i speluppbyggnaden. Jag är nöjd med den utväxlingen, framförallt för att poängen trillar in, men än mer för att jag faktiskt känner igen mitt BK Häcken. Trots allt spelar resultaten ingen roll om det inte är något du kan stå för.
Det är en märklig säsong på många olika sätt och vis.
Det uppenbara har givetvis med Coronan att göra, men också att den resultatmässigt känns upp och ner. Å ena sidan har vi förtvivlat svårt att städa av de så kallade bottenbrunkarna, men å andra sidan gör vi rent hus med de förväntade topplagen. Andreas Alm har fått mycket kritik genom åren att han byggt en filosofi som går ut på att enkelt manövrera ut nedflyttningskandidaterna, men som inte klarar av att taktiskt ta sig an medaljaspiranterna. Denna idé har förvisso inneburit att han sitter ganska tryggt på sitt jobb då det är ont om bottennapp, men också att han var långt ifrån att på allvar etablera BK Häcken som ett allsvenskt hot.
I år verkar den där uppfattningen hamna på sniskan. Häcken har alltså gjort upp med gamla AIK-andar med dels 4-0 hemma och 0-1 borta. Har det någonsin hänt? Och dessutom på ett sätt som inger förtroende. Det såg kontrollerat och behärskat ut, så som det skall se ut när ett riktigt bra lag åker på bortamatch mot en klubb som kämpar med näbbar och klor för att hålla sig kvar. Minst sagt imponerande.
Efter 18 allsvenska omgångar står alltså BK Häcken på 33 poäng och skuggar Malmö FF med sina 39 poäng. Sex poäng emellan.
Med ett sådant avstånd är det lätt att börja drömma, förstås. Många av oss minns med lika delar glädje som förskräckelse säsongen 2012. Ett år där Bollklubben förvisso inledde starkt, men under senare delar av våren hade en sbvag resultatrad. Först i omgång 14 vände det och vi fick se en avslutning som saknar motstycke i de gulsvarta historia. På målsnöret föll Gerhardsson & Co mot Elfsborg, dock med ett stort silver i hand.
Sedan dess har vi förvisso så gott som alltid varit på övre halvan, dock ändå med såväl en resultatmässig som mental distans till den absoluta toppen. Det har alltid känts som att vi saknat något och att det främst har handlat om det som sitter i huvudet. Vissa har beskrivit det som avsaknaden av vinnarmentalitet (vad som nu menas med det), vana av att vara ett lag med press eller rätt och slätt att det är en för liten klubb där svaga insatser svaras med en axelryckning.
Oavsett hur det än är med den saken är det givet att vi med stor sannolikhet får se BK Häcken i en medaljstrid i höst. Det är som sagt lätt att blicka mot 2012, året då vi skulle vunnit (i varje fall om Anders Svensson får säga sitt). Då var vi åtta poäng ifrån med lika många omgångar kvar, nu endast sex poäng.
Givetvis lätt att drömma, samtidigt ska vi också ha förtvivlat klart för oss att det likväl är upphämtningarnas moder som krävs för att de gulsvarta skall stå med sitt första SM-tecken i höst. Sex poäng på tolv omgångar låter inte mycket, men då är det också för att en inte förstår den statistiska betydelsen av dessa poäng.
Malmö FF är den enda klubben i årets allsvenska hittills som tagit sig över den gyllene två poäng per match i snitt, närmare bestämt 2,16 poäng per 90 spelade minuter. BK Häcken har 1,83 på lika många matcher. Om denna trend håller i sig kommer MFF att ha 64,8 poäng efter 30 omgångar, vi kan avrunda till 64 för att vara snälla mot oss själva. Det innebär i så fall att Hisingens stolthet skall inkassera åtminstone 31 poäng på de sista tolv matcherna och ha en bättre målskillnad. I klarspråk betyder det att Getingarna behöver vinna tio matcher och ha en oavgjort som minst. De har med andra ord bara råd med en endaste förlust på dessa tolv matcher, om ens det räcker. Detta ger ett poängsnitt på de sista tolv matcherna som är skyhöga 2,58 per match.
För att sätta detta i ett perspektiv så kan vi prata om 2012. Då klarade Häcken av på de 16 sista omgångarna, alltså mer än halva serien, att vinna 11 matcher, få fyra oavgjorda och blott en förlust. Ett osannolikt bra facit, men också ett resultat som ”bara” ger 2,31 poäng per match. Inte ens den superba avslutningen hade alltså räckt för den här situationen.
Rent statiskt är alltså Malmö FF för långt framför för att det skall kunna bli ett SM-guld.
Det som krävs är att MFF gör en riktig platthöst, att de bara har ett snitt på säg 1,8 poäng i slutskedet av säsongen. Då landar de på 60 poäng, vilket skulle vara göbart men fortfarande kräver en lika fantastisk höst som den BK Häcken hade 2012. Det må låta lite, skillnaden mellan 64 och 60 poäng, men i ren resultatrad är den milsvid.
Samtidigt ska det spelas om det också.
Även om det mesta talar för att guldet hamnar någonstans söder om Helsingborg så säger inte statistik allt. Och tur är väl det, fotboll handlar ju faktiskt trots allt mest om att drömma och att drömma stort.
Själv är jag mest nöjd med att jag börjar känna igen min kära fotbollsklubb igen.
