Fallet Fiorentina
Början till slutet på den ohejdade miljonrullningen inom fotbollen? Gästkrönika av GF-skribenten "Jake".
Läser om Fiorentina som enligt uppgift nu måste få fram en halv miljard(!) inom 14 dgr för att undslippa tvångsnedflyttning, samt ekonomisk ruin får man förmoda. Detta fenomen har tidigare diskuterats här, nämligen de senaste årens fullständigt vansinniga penningrace inom fotbollen. Kanske bevittnar vi nu början till slutet på denna utveckling som få kan ha trott skulle
kunna vara för evigt.
Noterade häromdagen att Sol Campbell begärt £120.000/veckan (motsvarande ca 1.800.000 kr) som villkor för att han ska skriva nytt kontrakt. Summorna är numera så bisarra att man nästan slutat att ägna dem någon uppmärksamhet. Att spelarna varit de stora vinnarna de senaste åren är uppenbart och de har gladeligen tagit emot fler och fler sponsor- och reklammiljoner mot att en gång i veckan jogga in på planen iklädd en viss tröjfärg. Även högst medelmåttiga spelare blir som bekant idag ekonomiskt oberoende så snart de signats av någon utländsk klubb.
Märk väl att jag inte missunnar duktigt folk bra betalt - det jag ser som förödande är det faktum att klubbarna numera mest blivit till instanser som slussar pengar, likt brevlådebolag i Karibien. Den dag ekvationen inte längre går ihop är det däremot klubben och inte spelaren som sitter där med Svarte Petter, något som nu alltså kanske blir fallet med Viola. Resultat - generationer av fotbollskultur och historia riskerar gå förlorad och
allt på grund av kortsiktigt vansinne. Ty vad är skillnaden mellan att en spelare tjänar 5 eller 50 miljoner om året, förutom att klubben spelar bingo med sin existens? (Glenn Strömberg har nog råd med sina dagliga espresso oavsett.)
Nya och mer lukrativa sponsorkontrakt går i stort sett oavkortat till höjda ersättningar och inget annat. Genuint fotbollsintresserad publik trängs ihop till förmån för fler "evenemangsplatser" etc, allt för att hålla kalaset
igång. Ett tidsbegränsat nollsummespel som det verkar.
Kommersialisering och konkurrens är bra så länge man utgår från klubbens välbefinnande. Men för att anknyta till ett lokalt exempel måste man ifrågasätta vitsen av att t.ex AIK betalar 500.000:- i "vite" till Martin Åslund som straff för att han inte fick sig en lägenhet ordnad. Vad är
det mer än tokigt slöseri med klubbens medel? Som kontrast kan man ta ett äldre exempel: Jag minns en tragisk historia om den gamle storspelaren i Liverpool, Ray Kennedy. Mannen var på 70-talet en av Europas bästa spelare och ingen
har vunnit fler medaljer i Liverpool än han. Några år efter det att han avslutat sin karriär drabbades han dessvärre av en svår sjukdom, vilket tvingade honom att sälja ett antal medaljer för att kunna betala den specialistvård som åkomman krävde. Tala om bistert öde!
Jag hoppas och tror att trenden nu snart vänder och att fotbollen i sig åter blir föremål för uppmärksamheten. För inte sjutton spelas det bättre fotboll idag än förr om åren, trots dessa fantasilöner till höger och vänster! Risken är annars uppenbar att hela rasket kollapsar för eller senare. De enda som då inte har anledning att gråta är alla de spelare som för länge sedan pensionerat sig, vare sig de heter Bosman eller något annat....