StartfotbollAllsvenskanBK Häcken2021 - en återblick

2021 - en återblick

2021 skulle vara vårt år. Det skulle vara året då vi äntligen skulle få vinna SM-guldet som vi hade längtat efter så länge. Det skulle vara året som det lossnade för oss ute på kontinenten, året som vi skulle kvalificera oss för gruppspelet av UEFA Conference League. Efter en stark tredjeplacering 2020, samt flera stjärnvärvningar, var experterna ganska överens: Häcken är att räkna med i år! En undermålig vårsäsong, en sommardag i Skottland och ett icke-existerande pannben senare kan vi konstate

Min optimism har sällan varit lika stor som den var in i försäsongen 2021. Värvningar som Martin Olsson och Alexander Jeremejeff hade redan verkställts, och de satte mitt sikte mot de allra högsta placeringarna i allsvenskan. Trots att mina förväntningar på säsongen redan var skyhöga, fortsatte det bara att stiga under försäsongens gång. En imponerande insats i Svenska Cupen tog oss till final, trots att vi hade minst en halv startelva med nyckelspelare frånvarande med skadebekymmer under cupspelets gång. Och den frågan som vi Häckensupportrar frågade oss inför säsongen var: är vi är såhär bra med en så pass skadedrabbad trupp, hur bra kommer vi egentligen vara med en fullt frisk sådan?

Det visade sig att vi skulle bli betydligt sämre. Efter tre omgångar låg BK Häcken sist i Allsvenskan, med noll poäng, efter förluster mot Halmstad, Malmö och Sirius. Min optimism hade dalat från den högsta toppen, till den absoluta botten. Min blick som bara några veckor tidigare var riktad mot toppskiktet och guldstrid, var nu fäst vid kvalstrecket och nedflyttningsstrid. Efter ytterligare ett par vinstlösa matcher, framför allt den förnedrande förlusten mot Örebro hemma, blev det uppenbart för både oss supportrar och för Häckenledningen att Andreas Alm inte skulle vara mannen som skulle leda Häcken in i höstsäsongen. Och trots att Häcken äntligen lyckades vinna sin första match för säsongen mot Varberg med tio man precis innan sommaruppehållet, visade tabellen att Häcken gick in i sommaren som tabelljumbo. Och som om det inte skulle vara tillräckligt blev det bara värre när vi blev besegrade av Hammarby efter straffar i cupfinalen. En säsong som kom med så mycket potential var redan bortkastad efter endast tio omgångar, och det skulle mycket till om vi skulle få med oss något från detta eländiga år.

Europa. Var det inte upplagt för en räd i Europa? Conference League skulle spelas för första gången, och det var en turnering som på pappret såg ut att vara uppnåelig för alla svenska klubbar som tidigare hade haft det så tufft i Europaspelet. Per-Mathias Högmo hade under sommaren kommit in som den nya mannen bakom rodret, och hade till synes fått upp energin i spelartruppen genom att leda bollklubben till tre raka vinster i ligaspelet innan det var dags för Aberdeen borta, och premiäromgången i Conference League. Trots att min optimism hade ökat markant under dessa förtrollade veckor så hade jag redan gett upp i ligan, och jag var redo att lägga all min energi på Europacupspelet.

Ingångsvärdet kunde inte bli bättre. Ett Häcken i toppform tog sig an ett Aberdeen mitt under sin försäsong. Trots att lagen var rätt jämbördiga på pappret, så var det fördel Häcken. Men som vi hade lärt oss under våren, fördel Häcken är inte nödvändigtvis något positivt. Och i detta fall var det dessvärre väldigt negativt. 5-1. Fem-ett till Aberdeen. Det är förvisso aldrig lätt att åka upp och spela bortamatch i Skottland, men 5-1? Det ska ju bara inte gå. Och där och då är Europacupspelet redan slut, och trots att Häcken vinner på hemmaplan med 2-0, så är det för lite för sent. Det som jag nästan tycker är mest frustrerande med dubbelmötet är just 2-0-vinsten på hemmaplan. En 2-0-seger som tyder på viss självbelåtenhet från skottarna, men framförallt att vi inte borde varit så chanslösa som vi faktiskt var i Aberdeen.

Och trots att mer än halva säsongen var kvar att spela, kändes bara allt så meningslöst. Trots att en plats på övre halvan var inom räckhåll, skulle det krävas ett mirakel om det skulle bli Europaplaceringar för bollklubben. Och den känslan var även den känslan som fanns kvar inom mig under hela hösten. Det är klart att det finns moment som man kommer vilja minnas. Det var fint att äntligen få vinna ett Göteborgsderby igen, och det var härligt att se oss besegra Norrköping med 5-0 när man förväntade det som minst. Men mycket mer än så vill jag inte minnas, för att det har i mångt och mycket varit en direkt nattsvart säsong.

Den här säsongen har genererat mer frustration än någonsin tidigare. Och med all den frustrationen inom mig har jag försökt att göra min egen lilla haveriutredning under säsongens gång, och frågat mig själv: vad var det som gick fel? Skador? Visst, Häcken har varit skadedrabbade som aldrig förr, och försäsongen blev fullständigt sönderhackad av osannolikt stora skadebekymmer, men Häckens svaga höstform är inte rättvist att lägga på skadorna, trots att det har varit en tydlig trend igenom hela spelåret. Spelarrekryteringen? Nja. Som jag var inne på tidigare så var värvningarna av Alexander Jeremejeff och Martin Olsson innan säsongen på pappret två av hela ligans bästa tillskott, och vi supportrar var väldigt uppspelta och nöjda med att få in sådana toppspelare inför säsongen. Och även om effekten på värvningarna inte har varit den vi eftersträvade, så var det inget fel med rekryteringen, det var en god intention.

Det som dock inte alls går att dölja, och det som inte har hållit i närheten av allsvensk nivå i år är spelarnas psyke. Det ska ju inte vara möjligt att tappa en 2-0 ledning mot bottenplacerade Örebro på en kvart, eller att bara klara oavgjort mot redan i princip avhuggna Östersund på bortaplan! Häcken gick in i 2021 med en självbelåtenhet som det var längesen jag bevittnade. Totalt tog Häcken endast 10 poäng av 24 möjliga mot de lagen som placerade sig under bollklubben i tabellen, och de 14 poängen är skillnaden från en placering i botten från en placering på övre halvan. Och den här säsongen har lärt mig många läxor. Men den läxan jag värdesätter högst, och som jag hoppas att Per-Mathias Högmo och Martin Ericsson tar med sig in i säsongen 2022, är att det spelar ingen roll vilken förmåga din spelare besitter, så länge han inte har den rätta inställningen är det ingen spelare att hänga i granen.

En månad efter säsongens slut är det fortfarande ganska mörkt i mitt huvud när jag tänker på Häcken. Det som känns så slående är att allt känns så avlägset. Det känns som att det var en evighet sedan jag gick in i året 2021 med de realistiska förhoppningarna om att detta skulle vara guldåret. När jag nu ska lämna året 2021 så är känslorna direkt motsatta. Det är en känsla av ett katastrofalt misslyckande, blandat med en förvirring om vad som faktiskt gick fel den här säsongen, och hur vi ska undvika att samma haveri ska uppstå nästa år. Jag har nästan alltid varit en pessimistisk fotbollssupporter, och den pessimismen har bara eskalerat under mitt liv, men det här året har gjort mig ärrad till en punkt då jag inte kommer kunna vara självsäker vid något tillfälle när Häcken spelar fotboll igen. Vare sig om de leder mot Örebro med 2-0 i 75e minuten, eller om de blir lottade mot ett division 2-lag i Svenska Cupen så kommer jag vara helt övertygad om att de kommer hitta ett sätt att förlora, och det har jag säsongen 2021 att tacka för.