Krönika - Tack för en fantastisk säsong
Halsen värker efter en hård eftermiddag med mycket jubel och underbar segersång på Strandvallen. Kroppen signalerar dessutom att en rejäl förkylning är på omdelbar ingång. Men vad spelar det för roll när Mjällby AIF har återtagit sin förlorade plats i Superettan.
Glöm trista, halvtomma idrottsplatser som den i Kristianstad eller varför inte den i Karlskrona? Förträng de nervpirrande resorna till exempelvis Brovallen, Klostervallen och Höllviken. Absolut inget övrigt ont om dessa orter men fotbollssäsongen 2005 finns Mjällby AIF istället representerat på anrika fotbollsarenor som Stora Valla, Råsunda(?AIK kan komma att flytta till Skytteholm eller liknande), Gamla Ullevi och Värendsvallen.
Laget får också återvända till Idrottsparken i Norrköping och i den matchen kommer förhoppningsvis revanschlustan att vara oerhört het hos de gulsvarta kvalhjältarna från Listerlandet. Alla minns vi ju vad som hände på den arenan i november 2001.
Om den här krönikan verkar aningen virrigt skriven så beror det förmodligen på att skribenten i fråga ännu inte riktigt har hämtat sig efter den fruktansvärt ångestfyllda pärs som han och den övriga publiken bjöds på i samband med dagens kvaldrama på den välfyllda Strandvallen. Den bild som hela tiden spelas upp för mitt inre är det avsnitt i matchen då en HFF-are lyckades filma till sig en straffspark som kunde blivit riktigt ödesdiger för Mjällby AIF:s fotbollsframtid. Jag grundar mycket av mitt påstående om filmningen på att Robin Cederberg efter matchen bedyrade att han aldrig rörde den fallande smålänningen i den aktuella situationen. Även från min position på läktaren såg straffen ohyggligt feldömd ut.
Nu skipades det dock total rättvisa eftersom Ola Wendel (39 år ung) stod för en smått fantastisk räddning på den efterföljande elvameterssparken. Vrålet som uppkom efter den matchavgörande (så var det nog) paraden hördes förmodligen ett hyfsat långt stycke från Strandvallen. Själv skrek jag som besatt rakt ut efter att bara någon minut tidigare ha varit (minst sagt) heligt förbannad på HFF-killen som föll så lättvindigt i duellen med Robin Cederberg.
Ola Wendel är alltså redan nämnd som en av dagens största hjältar. En annan som också gjorde sitt för att frälsa hemmapubliken var naturligtvis Marcus Ekenberg. Killen gjorde som bekant FEM!!!!! mål i en kvalmatch till Superettan. Sanslöst, minst sagt. Inte undra på att Pappa Uffe såg ut att sväva på gulsvarta lyckomoln i segeryran efter matchen. Vajert, Macke!
Nu gäller det alltså att börja ladda för Superettan 2005. Det går inte att blunda för att Listerlandets fotbollsstolthet måste knyta till sig minst tre-fyra nya kuggar som utan vidare kan gå rakt in i startelvan. Jag skulle gärna se något eller några etablerade nytillskott i varje lagdel. Välbekanta namn som Johan Svensson (Östers IF) och Simon Sjöfors (Kvik Halden i Norge) har redan nämnts som tänkbara förstärkningar även om inget är klart när dessa rader plitas ner.
Utöver de tunga, stabila namnen måste MAIF ju dessutom se till att bredda truppen ytterligare så att B-lagsverksamheten kan återupptas efter det senaste årets förvaring i malpåse. De värvningansvariga inom föreningen har onekligen en både spännande och viktig uppgift framför sig när det gäller att lösa dessa bitar.
Men först kan man ju unna sig att suga på den här läckra, smarriga kvalkaramellen i några dagar. Själv tänker jag inom en mycket snar framtid krypa ner i den varma bingen och så småningom somna in till minnena av den här underbara dagen då Mjällby AIF återvände till den svenska fotbollens finrum efter två års exil. Tack grabbar för den här storartade säsongen. Vi ses till våren igen.
