Fotbollsåret 2004 - en tillbakablick
Kenneth Göransson delar med sig av sina funderingar om Mjällby AIFs säsong 2004.
I efterdyningarna av ett helt fantastiskt fotbollsår för Mjällby AIF och mitt uppe i "sillasäsongen" finns det all anledning att titta tillbaka på det år som har gått och göra en del reflektioner.
Efter det misslyckade kvalet mot GAIS ifjor fanns det inför årets säsong verkligen skäl till oro eftersom man både tvingats dra ner spelartruppen och dessutom förlorat en så tongivande spelare som Simon Sjöfors. Man fick visserligen behålla Sören Cratz och det var naturligtvis ett stort plus men frågan var ändå befogad. Skulle Mjällby på allvar ha kapacitet till att ännu ett år slåss om seriesegern och om den åtråvärda kvalplatsen till Superettan?
Under vårsäsongen visade det sig glädjande nog att MAIF hävdade sig mycket bra i konkurrensen och man gick t.o.m. till sommarvila som serieledare. Man kunde alltså se hösten an med tillförsikt men snart nog skulle man få anledning till oro. Visserligen tycktes trenden med dåligt spel på hemmaplan och bra spel på bortaplan vara bruten, men man visade under hösten inte alls samma tillförlitliga form som på vårkanten och hade det inte varit för att "ärkefienden" Ängelholm samtidigt gått knackigt kunde serien på ett ganska tidigt stadium ha avgjorts till deras fördel. Det var nog också tur för Mjällby att IFK Hässleholm vaknade så sent ur sin "Törnrosasömn".
Vändpunkten för MAIF trodde man nog hade kommit i och med returmötet mot ÄFF hemma på Strandvallen. Efter ett mycket övertygande spel vann MAIF fullt välförtjänt även om det blev lite väl spännande mot slutet. Här gjorde för övrigt Ola Wendel sin första omtalade straffräddning. Slutminuterna med flera hörnor i rad för Ängelholm var oerhört nervpåfrestande men man lyckades hålla undan. Genom segern hade MAIF nu skaffat sig ett rejält grepp om händelseutvecklingen och med bara tre omgångar kvar att spela tycktes allt vara upplagt för Mjällby men ack vad man bedrog sig. Efter två oavgjorda matcher i rad och efter smått mediokra insatser tycktes man plötsligt helt ha spelat bort sina möjligheter att vinna serien. Såväl Sören som spelarna tycktes dessutom ha gett upp hoppet.
Höstens succélag IFK Hässleholm skulle dock visa sig bli tungan på vågen. I den näst sista omgången på Österås IP lyckades man nämligen besegra Ängelholm och detta innebar att Mjällby än en gång fick möjlighet att koppla greppet för att säkra seriesegern. Man fick dessutom möjligheten att avgöra helt på egen hand. Det gällde "bara" att besegra IFK Hässleholm på hemmaplan. Det kunde tyckas vara en relativt överstiglig uppgift men med tanke på att MAIF tidigare under hösten gjort flera bleka insatser kändes det hela mycket osäkert.
Men precis som mot ÄFF ett par veckor tidigare tog man fram sitt allra bästa spel när det som bäst behövdes och segern med 3-0 var både klar och odiskutabel. Ekenbergs 1-0 mål efter åtta sekunder går väl närmast till historien? I och med segern var Mjällby klara seriesegrare och ställdes nu mot Husqvarna i kvalet till Superettan. Efter en mycket stark insats på bortaplan som ledde fram till en 3-1 seger började vi supportrar att andas morgonluft. Nu skulle det väl ändå gå vägen?
På Strandvallen den 24 oktober var vi drygt 5.000 personer församlade för att se undret ske. Anledning till optimism fanns ju men samtidigt också en viss bävan. Husqvarna fanns det trots allt skäl till att visa respekt för och mycket riktigt blev det också en rysare. I ett högt tempo skapade laget snabbt ett par högkaratiga chanser och även om det var MAIF som gjorde det första målet så var det Husqvarna som hade initiativet och när kvitteringen kom så var det ingen som blev direkt överraskad. När det strax efter blev 1-2 började oron på allvar göra sig gällande och detta speciellt som Mjällbys spel under den första halvleken inte var särskilt övertygande och den andra inte började mycket bättre.
När sedan domaren blåste straff till Husqvarna dök den obehagliga och osannolika tanken upp att MAIF kanske var på väg att missa det här. Wendels "klassiska" straffräddning fick en väldigt stor betydelse för hur matchen sedan utvecklade sig men även det faktum att Jonas byttes in bara några minuter senare. Nu skapades stadga och initiativ och man började känna igen sitt kära gamla MAIF igen och matchen avslutades i bästa "Eken-stil".
Frågan om individuella spelarprestationer under året kan naturligtvis låta sig göras men det är väldigt svårt att ge sig in på det. Det är egentligen bara till att hålla med speakern på Strandvallen i den avgörande kvalmatchen: "Matchens bäste lirare är hela Mjällby AIF!" Det hade varit otroligt lätt att lyfta fram enskilda spelare för visst har Ekenberg varit fantastisk, Wendel helt omöjlig, Hirsa helt otrolig, Boven outtröttlig, Jonas enastående, Wille säkerheten själv och Senften en gigant på plan. Men faktum är att samtliga spelare har del i framgången för det handlar här om laganda, om kämpatag och rent slit. Vi får naturligtvis inte heller glömma Sören och hans ledarteam som ju trots allt är de som har navigerat skutan i hamn.
Ja, detta var en högst personlig sammanställning av mina tankar och minnen från det gångna fotbollsåret och visst har jag under detta år lidit mycket, förts från hopp till förtvivlan många gånger, men i skrivande stund upplever jag endast glädje och stolthet över laget i mitt hjärta: "Mjällby AIF".