Jag är ingen realist, jag är supporter
Hur ska man kunna tänka förnuftigt när Häcken har en svit på nio obesegrade matcher. Hur långt får man sväva iväg, hur positivt vågar man uttrycka sig utan att riskera att få sitt leende nertryckt där det kom ifrån när säsongen är slut? För varje trepoängare som trillar in så lämnar mina fötter jorden med tre meter. Hur högt tillåts jag sväva och hur brutal blir landningen?
Den senaste tidens resultat har satt mig i en jobbig situation där jag inte vet hur jag ska reagera, förväntningarna överträffas så grovt att man tvingas omvärdera det hela under brinnande allvar när man samtidigt befinner sig i ett drömmande tillstånd. Det är som gjort för att man ska sikta för högt och sedan tvingas uppleva en släng av besvikelse när det i själva verket är det sista som borde serveras. Man försöker vara sansad men då kontrar laget med att vinna med några bollar och spela en underbar fotboll. Samtidigt som spelare efter spelare träder fram och överglänser varandra på planen och jag tvingas se på med ett dåraktigt flin och tänker att, bara för en stund, det där SM-guldet kanske är inom räckhåll ändå?
Samtidigt som lagen där nere verkar tävla i att krisa så rullar det bara på och man vet aldrig när man ska våga känna sig nöjd. Att komma underfund med att det här blir bra, här kan vi stanna upp och känna oss tillfredställda. Jag vill ha mer, hela tiden. De här trepoängarna som serveras mig hela tiden börjar likna ett shot-race och den där ständige pessimisten vid ena axeln försöker påminna om att det hela kan sluta med en tung baksmälla. Fast dessa trepoängare ger ju samtidigt ett sådant skönt rus. Jag tror jag tar en till.
Tre poäng mot Halmstad på söndag och ni får ägna den kvällen åt att studera månen. Tycker ni att gubben där ler lite större än vanligt så är det jag.
