Gästkrönika: ÖSK tror - gör du?
"Vi är fostrade inte bara som svenskar utan även som närkingar att inte tro på oss själva men i ÖSK har man en idé för både på och vid sidan av plan. Tron på ÖSK är något som växt fram under längre tid och som börjar rota sig."
Vi är närkingar. Kända för att vara gnälliga pessimister. Vi är lillebror från landet som får se våra vänner flytta till Stockholm och Göteborg i samma utsträckning som våra spelare flyttar till de större klubbarna. Där en värmlänning, gotlänning, skåning eller norrlänning kan vara stolt över sin dialekt skäms vi och tränar bort den. Inte heller har vi någon tydlig egen matkultur och det förklaras i ICAs senaste kokbok för att vi är ett landskap av korsvägar där folk blandas och möts. Vi tittar storögt på folket från de större platserna i världen och skäms lite över iiii:n och gnälliga uttal.
Jag skulle vilja börja 2002-2003. En man med visioner värvade en av Sveriges mest lovande målvakter vid namn John Alvbåge och en klasspelare som Lars Larsen. En man som drömde stort och föll större. Mannen försvann och blåställen på. Ekonomin sanerades och klubben straffades. Rättsövergreppet blev grogrunden till en vi mot dom identitet. ÖSKs ny ledning måste haft en vision och trott på sin idé. Det satsades på Behrn Arena och det satsades stort på marknadssidan för att skapa en ekonomisk förutsättningar för ett långsiktigt perspektiv.
Återkomsten kom och den blev vinglig. 2008 stod vi inför en ny sportslig inriktning och det nya ÖSK fastnade till sist för Sixten Boström och hans idéer. Det började inte bra. Men Sixten trodde, bad och frälstes av John, Kim och Göran. Sixtens tro på sin idé är stark trots snålblåst och kritik. Sixtens tro på sina spelare är enormt stark och rubbas inte av dåliga matcher och svackor. Men till skillnad mot 2007 när Paddy Walker fick överge skeppet så tror spelarna på Sixtens budskap och framför allt på sig själv och sin kapacitet.
2009 sa Nordin Gerzic -"Vi kan vinna". Det blev inte så och fotbollssverige skrattade. 2010 börjar svängigt och trots torskar mot Mjällby och GAIS verkar spelarnas tro vara bergfast. Wowoah, Antonen, Alvbåge, Wirtanen talar alla om att man kan vinna mot alla och allt. Och när Sixten tar ut samma startelva som senast suckar jag tungt och ena dagen efterlyster jag 4-4-2 eller den ena eller andra spelaren från start. Vi kivas och gnäller över ingångssånger och än mer avancerade läktare.
Vi är fostrade inte bara som svenskar utan även som närkingar att inte tro på oss själva men i ÖSK har man en idé för både på och vid sidan av plan. Tron på ÖSK är något som växt fram under längre tid och som börjar rota sig. Det är något som jag ser växt fram ur den långsiktiga målsättningen, genom organisationen ledare och spelare. Sen är det så att många andra fortfarande tvivlar men rätt person, ledare och spelare verkar ju tro på det man gör och det är ju det som räknas.
ÖSK tror på den - gör du?
