På Karlberg med Stefan Ishizaki
- För att jag någonsin skulle vilja spela i Djurgården krävs det att AIK spelar i division fyra.
AIK:s mittfältare Stefan Ishizaki spås en lysande framtid. Han kom till AIK som 16-åring vintern 98-99 och fick stå ett år på tillväxt, även om debuten i tävlingssammanhang skedde redan 1999. Sedan sommaren 2000 är Stefan ordinarie på högermittfältet där han har blivit en av AIK-supportrarnas absoluta favoriter. 2002 skulle bli året då Stefan Ishizaki tog steget till att bli en man för landslaget. Tyvärr blev det inte så men Stefan har ändå tagit några kliv framåt.
Den Stefan Ishizaki som jag minns från sommaren 2000 var en riktig virvelvind. Det känns kanske inte som att det är samma Ishi 2002.
- Det kan nog stämma. Det har väl blivit så att det inte är jag som har den rollen i laget längre. För två år sen var det jag som skulle försöka ta mig framåt och göra min gubbe. Nu är det väl mer så att det är Mats Rubarth som har övertagit den rollen. Min roll är väl mer att hålla i bollen och att försöka slå avgörande passningar.
Säsongen 2002 har varit händelserik för Stefan. Han har varit allt från derbyhjälte till att ha lagt en frispark i krysset hos Rüstü. Som sig bör så etsar sig vissa matcher fast i minnet mer än andra.
- Att spela i Istanbul var helt otroligt. Matchen började kvart i nio på kvällen och insläppet öppnade redan klockan fem på eftermiddagen. Klockan sju så var det redan fullsatt. Två timmar innan match gick vi ut för att kolla planen och när vi kom ut från omklädningsrummet så började alla bua på en gång. Ljudet var öronbedövande. Det var oväsen hela matchen, den enda gången som det blev helt knäpptyst på arenan var när Hoch gjorde 1-1. Då kunde man höra en knappnål falla.
AIK-supportrarnas vrål?
- De hördes lite grann på avstånd, men vi vrålade så pass högt själva att vi inte hörde dem.
Alla minns vi väl uppladdningen inför cupfinalen. Hela veckan efter den sista allsvenska matchen mot Helsingborg hetsades det inför det som var tänkt att bli revanschen för den nesliga förlusten i augustiderbyt. Utanför den norra läktaren samlades runt tusen supportrar två timmar före match och hälsade spelarbussen välkomna med bengaler, flaggor och sång.
Visste ni vad som väntade er?
- Vi hade sovit över på hotell Winn och käkat frukost där för att ladda tillsammans. Sen tog vi bussen bort mot Råsunda. Vi blev lite fundersamma när bussen inte svängde vänster bort mot västra, så vi frågade varför vi körde rakt fram och fick veta att man väntade på oss vid Norra. Sen svängde vi vänster in längs med Norra och där stod folk bengaler och sången ekade. Alla på bussen fick gåshud och jag kan nog tänka mig att det var många som orkade springa en bit längre tack vare det.
Ni verkade rätt oberörda när man såg er.
- Jag tror nog inte att någon blev oberörd. Vi blev nog snarare chockade allihop av bemötandet.
Ett annat minne från året är det första derbyt mot Djurgården. Underläge två gånger men båda gångerna lyckades man vända och vinna matchen. Speciellt 3-2-målet för Djurgården blev omdebatterat och känslorna gick höga även bland AIK-spelarna.
- Det var nog många av oss som ville slå ner Anders Frisk just då. Det absolut värsta beslutet som tagits på Råsunda (nåja, reds anm.). Jag fattar inte hur kan kunde blåsa mål. Han säger att han inte påverkade spelet, men det har jag ingen förståelse för.
Frustrationen lyser igenom när Stefan får frågan om den situationen. Han blev verkligen sur på beslutet. Men den matchen handlade också om moral och vilja.
- Vi visste innan att det här kan vi vinna. Vi kände det hela tiden att vi kan ta tre poäng. När Bärlin rann igenom och höll på att göra 3-0 kändes det lite tungt, men Danne räddade och när vi kom ikapp så kände vi att vi vinner det här. Gör de ett mål så gör vi två. När de gjorde 3-2 var vi fortfarande lika övertygade om att vinna.
Efter att nämnda motståndare lyckades ta hem guldet kom det genast önskemål från deras ena tränare om att Stefan Ishizaki skulle passa in perfekt hos dem. Då jag hade läst i diverse tidningar tidigare att AIK inte var hans absoluta favoritlag när han skrev på undrade jag vilket lag Stefan gillade mest som liten.
- Juventus.
Inget annat?
- Jo, Manchester United gillade jag också.
Det var inget svenskt lag du gillade?
- Ska jag vara ärlig så gillade jag inte Allsvenskan särskilt mycket. Den enda jag gillade var Stefan Rehn. Varje rast när vi skulle leka skulle jag vara Stefan Rehn och när vi spelade i pojklaget skulle alltid jag ha nummer sju som var Stefan Rehns nummer.
Du spelade i Djurgården som femåring. Du hade inga känslor för den föreningen?
- Det var ju inte Djurgården egentligen, utan det var ju bara en fotbollsskola i Sköndal som råkade anordnas av Djurgården. Det var min kompis pappas kusin som var tränare där och när min kompis började så ville han att jag också skulle följa med. Vi spelade i S:t Erikscupen i åldersklassen P79 med ett lag bestående av 80:or till 83:or. Så det var rätt tufft. Men jag höll aldrig på Djurgården.
Skulle du någonsin kunna tänka dig att spela för Djurgården?
- Nej, jag tror inte det.
Vad skulle det krävas för att du ska spela för Djurgården?
- Det skulle vara om jag kom hem från utlandsspel och AIK låg i typ division fyra. Bajen finns inte ens på kartan. Jag verkligen hatar Bajen. Numer hatar jag Djurgården också.
