Gästkrönika: Västeråsstory
"En stad som har lite särskild betydelse för mig är Västerås. Stadens lite kultiga status i Lundqvists hjärta grundlades för tjugofem år sedan och det skedde av två olika men ändå väldigt lika anledningar. "
Vissa ställen, platser, orter eller städer har lyckats få speciella värden i människors hjärtan. Alla har vi våra små favoriter som av en eller annan anledning betyder något extra för oss. En stad som har lite särskild betydelse för mig är Västerås. Stadens lite kultiga status i Lundqvists hjärta grundlades för tjugofem år sedan och det skedde av två olika men ändå väldigt lika anledningar.
Det började den 8 augusti 1980, jag har för mig att det var en söndag. Efter en resa med pendeltåget till Kungsängen klev jag på snabbtåget till Västerås för att genomföra mitt livs första bortaresa med AIK-klacken. Jag var 15 år och hade med mig en kasse folköl, hemskt men sant. Det var stort på många sätt. Säsongen 1980 hade börjat bra, svackat lite på senvåren för att ta riktig fart på sommaren. Trots ömsom vin ömsom vatten hade det varit den roligaste fotbollssäsongen i mitt unga liv och nu skulle den krönas med första resan ut i landet. AIK skulle möta IFK Västerås.
Väl framme vallades jag och några kompisar genom stan av en sympatisk VSK:are vid namn Gunnar. Vi hittade en park där medhavda mackor sköljdes ner med ljummen folköl. Sedan bar det av till arenan där ett hundratal AIK-fans tagit plats på ena långsidan. Matchen slutade 1-0 till AIK och för första gången på många år fick jag se min barndoms hjälte Sanny Åslund göra mål för AIK. Sanny hade nyss återvänt till AIK efter några mindre lyckade år i Malmö FF. På arenan flödade ett rykte om att några – här icke namngivna – gnagare försökt tälta inne på Arosvallens gräsmatta natten till matchen. Huruvida det var sant fick jag inte veta och vet ännu inte idag. Det vore kul om någon kunde bekräfta eller dementera detta gamla rykte. En bekräftelse är naturligtvis att föredra.
Efter den här resan var jag mer eller mindre fast. Såg resten av säsongens bortamatcher sånär som på Hudiksvall vilket min far tyckte var lite för långt att åka dagen före skoldag. När AIK den fjärde oktober besegrat Örebro återstod två omgångar och det behövdes en poäng för att teoretiskt säkra avancemanget till allsvenskan. På programmet stod Västerås SK borta, den tionde oktober, en onsdagkväll.
Skoldag eller inte. Att avstå från möjligheten att se AIK nå allsvenskan fanns inte på min karta. Det blev tåg via Kungsängen igen. Sommarvärmen var borta och ett småkallt Västeås tog emot oss. VSK-AIK ansågs på den tiden som något av en högriskmatch – med 1980 mått mätt – och vi lotsades till Arosvallen av polisen. På areanan återsåg jag faktiskt Gunnar och vi hann växla några ord innan matchen började och vi blev rivaler.
Hur det gick vet vi alla idag. AIK gjorde vad som krävdes och spelade 1-1 mot VSK. Med viss hjälp då AIK tog ledningen med 1-0 i första halvlek genom ett självmål av en Västeråsare. Att Västerås kvitterade ändrade inte det faktum att AIK åter var ett lag med allsvensk status. Tågresan hem blev en enda lång segerrusig allsång.
På måndag är det sånär som på sju dagar exakt 25 år sedan ovanstående episod utspelade sig. Nu är det således dags igen. AIK ska till gurkstan och säkra avancemang till 2006 års allsvenska. Jag ger mig fan på att det i publiken på måndag finns en eller annan femtonårig kille som i framtiden kommer att minnas Västerås som en alldeles speciell stad….
Vi hört om stora tider som har svunnit, vi vet att snart så är det dags igen…
