Reflektioner från AIK-Vålerengen
LA MANGA. Kyla och skador präglar AIK:s läger i Spanien, men spelet inger visst hopp. På måndagen blev det 1-1 mot norska Vålerengen.
Kylan vill inte försvinna från Sydspanien. Träningsparadiset som var tänkt att ge AIK-spelarna både värme och fina gräsplaner är nu nästan en hälsorisk. Under hela måndagen visade termometern att om man befann sig i skuggan så skulle man känna en temperatur på 12 grader. Nu är det så att hela Murcia-regionen och större delen av Andalusien är täckt av ett kompakt molntäcke som ger skugga i princip vart man än befinner sig. Lägg då till en pinande vind som sköljer över träningsanläggningen utanför Los Belones och ni förstår att det är kallt. AIK körde bara ett kortare träningspass på måndagen, en timme mot vanliga en och en halv. Problemet är att man delar buss med ett annat lag som valde att köra hela tiden. Bland ett par spelare talades om fara för lungsjukdom, och jag är beredd att hålla med.
Men vad ska man säga? Otur, säger jag. Fram till onsdag i förra veckan var här vindstilla, molnfritt och över 20 grader i skuggan. Det sägs att det ska bli bättre till nästa match. Men en som redan är sjuk är Per Nilsson. Igår stod han bredvid plan och beskådade träningen i sin vindtäta jacka med kapuschongen över huvudet. Den mörka gråa färgen på stället gjorde att han på håll såg ut som Döden själv. I dag syntes inte Pelle till, han låg på rummet nedbäddad. Vi får se hur det blir med hans medverkan i fortsättningen. Jag tror nog att Sundgren-Nilsson är det mittbackspar Money helst vill se spela och den konstellationen har bara synts till på träning än så länge.
För de övriga frånvarande spelarna ser det rätt bra ut. Fredrik Björck kommer närmare och närmare spel efter skadan han ådrog sig mot Assyriska för dryga två veckor sedan. Enligt naprapat Tomas Fransson håller knät på att stabiliseras och Fredrik får inte delta i några hårdare övningar.
För Svante Samuelsson och Andreas Alm ser det fortsatt ljust ut. De har deltagit i övningar med boll sedan förra veckan och Andreas säger att han ännu inte har känt av några problem. De kan förhoppningsvis gå för fullt under veckan och möjligtvis finns det en mikroskopisk chans att någon av dem kan göra ett inhopp mot Sandefjord.
För Ishizaki, Arash och Hoch är läget något oklart. Samtliga sparkar lätt på boll men de är inte lika långt fram i rehabiliteringen som 30-åringarna Alm och Samuelsson.
Sju spelare skadade alltså, inklusive Ayorinde, och för att få lite bredd på bänken har man kallat in två provspelare. Den ene är alltså Niklas Johansson som fyller 28 år i år, kommen från Västerås. Den andre heter Robert Betts, 21-åring från Coventry. Idag ställdes de på sitt första stora prov när de fick plats i startelvan.
Inramningen har jag redan beskrivit, det blev möjligen ännu kallare på kvällen. Den stora överraskningen kom när man klev upp på läktaren och upptäckte att det hade blivit ståplats. Ett 40-tal Vålerengafans hade tagit sig ner och utsmyckade med sina blåröda klubbfärger sjöng de så att det ekade mot husen en bit bort. Något vidare mothugg fick de inte, på plats fanns tre gnagare som försökte höras. Förutom de AIK:are som ingår i organisationen fanns det ungefär 10 svartgula på läktarplats när matchen började. De hann knappt sätta sig tillrätta innan bänkgrannarna började jubla.
Vålerengen rivstartade. Avsparken erövrades visserligen snabbt av AIK, men det tog ändå inte lång tid innan bollen låg i nätmaskorna bakom Håkan Svensson. Bollen snoddes snabbt tillbaka och spelades in mot AIK:s straffområde. Där fanns Robert Betts i knät på försvaret och han tvingades gå in i närkamp med VIF:s Daniel Hanssen. Denne lyckades dock komma loss och ta sig förbi mittförsvaret efter stora besvär. Ut kom Svensson men till ingen nytta. Hanssen lyckade rulla in bollen under målvakten och underläget var ett faktum. En titt på matchklockan visade att det hade gått 46 sekunder.
Ett tecken på dåligt försvarsspel eller bara slump? Både och skulle det visa sig allt eftersom matchen led. Norrmännen visade sig vara starkare i närkamperna rent generellt över hela plan, något som verkar gälla även andra norska lag i förhållande till svenska. AIK:arna trycktes undan lite för lätt och det var nog faktorn som gjorde att AIK inte kunde ta över matchen under första halvlek. Efter målet jobbade AIK sig in i matchen och började skapa farligheter. Bollinnehavet var ganska jämnt under hela halvleken men bestod för Vålerengen mest av passningar i backlinjen.
För att motverka den fysiska underlägsenheten tvingades AIK börja ta till tjuvnyp här och var. Men tjuvnyp på tjuvnyp renderar till slut i gult kort och det fick Mats Rubarth erfara. För dagen anfallare tillsammans med Andreas Andersson gick han ofta in hårt och vårdslöst. Efter ett par ganska fula fällningar halade den norske domaren upp det gula kortet. Andra som under den första halvleken fick ta emot kort av med domarens utrustning matchande färg var Betts och Kibebe. Betts på offensiv planhalva efter en mycket sen tackling från sidan där bollen var ganska långt bort, Kibebe på nästan samma plats efter att ha missat en tackling. Något hårt att ge gult där.
AIK lyckades dock under halvleken kvittera, mycket välförtjänt. Vänsterbacken Niklas Johansson fick en passning på egen planhalva och valde att snabbt spela bollen ner längs med vänsterkanten till en i djupled löpande Andreas Andersson. Denne fortsatte en bit ned innan han skar in och från straffområdeslinjen spelade han bollen snett inåt bakåt. Från en bit utanför straffområdet sköt därefter Kalle Corneliusson ett skott som seglade in i en mindre åe över målvakten och via stolpen in i nätmaskorna.
Halvleken förblev jämn och ett oavgjort resultat efter denna kändes inte helt ologiskt. Både AIK och Vålerengen fortsatte att skapa chanser och med lite bättre skärpa i avsluten och sämre målvaktsspel kunde det ha varit många fler streck i målkolumnen.
Fortsättning i del II
