Elva anledningar till årets succé
Niclas Lind levererar här en krönika med elva viktiga anledningar till varför AIK vann Superettan den här säsongen.
Äntligen känns det riktigt roligt med fotboll igen. Borta är den tunga ångestryggsäck som blev allt tyngre ju längre fjolårssäsongen led. I själva verket var det längesedan AIK kändes så nytt, spännande och fräscht som det gör i dag. De senaste veckorna har jag bara gått omkring och njutit.
Vi är tillbaka där vi hör hemma och det är dags att blicka framåt. Mot nästa säsong och kanske mot en Royal League-plats 2006? Men innan allt det där så är det inte mer än rätt att årets säsong avslutas på ett värdigt sätt. Det finns naturligtvis många skäl till att det gick så bra som det gick. Själv har jag här tagit ut min "elva" på viktiga händelser och nyckelpersoner under säsongen
(OBS! Det råder ingen inbördes rangordning mellan punkterna):
Värvningen av Rikard Norling
Mycket kan sägas (och har redan sagts) om den föregående styrelsen, men värvningen av Rikard Norling var givetvis ett genidrag. Förhoppningsvis har vi nu en tränare som vill/får stanna under lång tid framöver och som tillsammans med den tidigare klart underskattade Nebojsa Novakovic får skörda fina framgångar i AIK: Paret är, enligt mitt tycke, en framtida förbundskaptensduo. För övrigt en skam av galajuryn att inte nominera Norling till årets tränare.
Rubarths 3-1-mål mot Boden hemma
Ett av mina starkaste minnen från årets säsong. Efter en trevande inledning på säsongen drog Mats Rubarth ur proppen från ångestdunken. Äntligen slapp laget spela med kniven mot strupen i 90 minuter. Lättnaden var total, både hos spelare och publik. Det var som om hela Råsunda skrek bort all sin inneboende ångest från det ödesdigra 2004. Efter den matchen var frustrationen ersatt med en trygg förvissning om att ljusare tider väntade.
Kristian Haynes
Ett verkligt fynd. Norlings geniala drag att flytta ner den löpstarke och tekniske skåningen som högerback, får en att minnas Tommy Söderbergs chockdrag att omskola Gary Sundgren till samma plats guldsäsongen-92. Och ni vet ju hur det gick för honom sedan? Med sin kondition och fina bollbehandling är Haynes oerhört svår att få stopp på när han fått upp farten. Jag vet att många på forumet inte ser honom som en tänkbar högerback i allsvenskan. Jag tror dock att "Nya Gary" kan bli en succé, bara han får nöta in sin defensiv lite mer under försäsongen. Kan både Gary Sundgren och Alexander Östlund bli landslagsbackar ska väl Haynes åtminstone kunna bli en stabil allsvensk ytterback?
Offensiva defensiven
"Vi kan inte försvara oss tillbaka till allsvenskan", sa Norling inför säsongen. Efter sex omgångar förstod vi vad han menade. Då hade tränarteamet byggt klart sina två autobahns på respektive kant. Sedan var det bara för firmor M. Karlsson/Rubarth (Talebinejad) och Haynes/Moström (Talebinejad) att trycka gasen i botten. Hoppas herrar Norling/Novakovic kan bevara stora delar av denna frejdiga offensiv i allsvenskan. Men det som framför allt behöver förbättras är att inläggen slipas till, vilket inte minst belystes under "inläggningsövningen" i matchen senast mot Frölunda.
Derek Boateng
Att Rikard Norling är en sann människokännare med en förmåga att få spelarna att prestera sitt max är Derek Boateng ett bevis på. Norling & co gjorde allt det som den förra ledningen inte gjorde. Nu fick den unge ghananen i lugn och ro komma i kapp träningsmässigt och först när han var redo fick han visa vilken mittfältsdiamant han verkligen är. Till er som fortfarande tvivlar på hans allsvenska kompetens har jag bara en sak att säga: AIK, förläng kontraktet med Boateng nu!
Kollektivet
AIK gjorde flest mål i årets superetta, men i vanlig ordning saknade vi en ordentlig målskytt. Tur då att laget som kollektiv fungerade prickfritt. Är dock inte förvånad över att hitta en försvarare i topp i AIK:s interna skytteliga, men till nästa säsong hoppas jag att vi kan få se en anfallare som åtminstone gör minst tio mål i allsvenskan. Det kan nog behövas.
Daniel Tjernström
Skador har varit en bidragande orsak till att "Tjerna" de senaste åren mer eller mindre varit utskälld av många från läktarplats. Lagkapten Tjernström har i år lyckats "klona" sig tillbaka till 1999 års Tjernström och succén har varit total. Årets viktigaste spelare sett över hela säsongen och en självskriven tillgång i allsvenskan 2006. Men på vilken plats får vi se honom spela nästa år?
Målvaktsvalet
Jag ska villigt erkänna att jag var väldigt skeptisk till sättet hur målvaktsfrågan löstes inför säsongen. Även om Håkan Svensson inte hade gjort sin bästa säsong under 2004, tillförde han ändå ett lugn och den så kallade nödvändiga rutin som skulle bli värdefull i superettan. Daniel Örlund må ha framtiden för sig, men rädslan för att han skulle bli "byxis" efter några tveksamma ingripanden på Råsunda var stor. Det tog inte många matcher förrän jag insåg hur fel jag hade haft. Örlund har visat att han både är nutiden och framtiden i AIK, medan Håkan Svensson representerat dåtiden i Elfsborg under säsongen. Vilken fingertoppsskänsla av lagledningen!
Det allsvenska tempot
IFK Norrköping har för länge sedan tappat farten. Örebro SK hade inte rätt spelartyper för att kunna nyttja den samma. Vikten av att behålla sitt allsvenska tempo när man degraderats är nyckeln till framgång. AIK lyckades mobilisera all den fysiska och mentala kraft för att lyckas med detta. Därav blir steget upp i allsvenskan igen också mindre än ett lag som gått upp med superettantempo.
Uddamålssegern hemma mot BP
Plötsligt fanns oron där igen. Det försprång som AIK hade skaffat sig hade under de senaste omgångarna hade börjat krympa. Ett kryss mot BP hade förstärkt tendensen ytterligare och medierna hade med allra största sannolikhet börjat frossa i krisartiklar. Arash Talebinejads segermål på stopptid visade än en gång upp den mentala styrka som finns i dagens lag. En av höstsäsongens viktigaste segrar.
Supportrarna
Spelarnas banderoll inför avslutningsmatchen säger egentligen allt. Att på så kort tid lyckats vända all den negativa energi som flödat på läktarna de senaste åren, till den positiva stämning som sprudlat hos supportrarna den här säsongen är inget annat än en bragd. Framför allt är jag imponerad av stödet i våras när det gick som trögast. Det har
funnits många rysningstillfällen och mina associationer har många gånger gått tillbaka till säsongerna 1998-99. Nu hoppas jag att det fortsätter på den inslagna vägen, så har vi snart sopat banan med MFF:s supportersnitt 2004.
Det var min elva det. För att nu avslutningsvis prata lite framtid hoppas jag att AIK och vi supportrar kan behålla den ödmjukhet inför sin uppgift som vi har gjort under den här säsongen. Det är hårt jobb som gäller, både på plan och på läktaren, för att vi åter ska stå på bergets topp. Fortsätter vi att stötta spelarna på det positiva sätt vi har gjort i år är mycket vunnet. Nästa år finns det inga lätta matcher.
Visst jag är övertygad om att vi kommer att ha ett så pass slagkraftigt lag så att vi kan slå alla lag sett över en match, men de som efter sex omgångar skriker ut sin frustration över spelarna för att vi inte leder serien har inte förstått varför vi överhuvudtaget fick spela i
superettan detta år.
