Lundqvists krönika: Nu stundar allvaret
Både osäkerhet och tillförsikt präglar känslan inför den stundande premiären.
Nu återstår det en vecka tills det riktiga allvaret börjar. I år känns det minst sagt annorlunda och det på gott och ont. Det positiva är att det är första gången på mannaminne som AIK inte är tokhaussat av pressen. Visst är det med lite blandade känslor man konstaterar att dagspressens alla "experter" tippar oss som sexa, sjua eller åtta. När jag läser det kan jag faktiskt känna irritation som första reaktion. "Vad fan, tror de att vi är så dåliga?" När jag svalt stoltheten inser jag ändå att det här nog är bra. Äntligen kommer AIK ha en liten chans att få slå ur underläge. När jag säger liten menar jag att det lär räcka med några vinster i inledningen så är favorittrycket där igen.
Det som inte känns fullt så bra är att den här våren präglats av så stor osäkerhet. Denna osäkerhet vill inte riktigt försvinna även om skadeläget ser bättre ut. Det är nämligen fortfarande så att jag upplever att det kan bli vilken startelva som helst mot Enköping på söndag. Tidigare år har i alla fall den supporter som engagerar sig och försöker hänga med haft ganska bra koll på hur laget kommer att se ut redan i premiären.
En annan sak som jag inte kan bestämma mig för är om det är bra eller dåligt att ha Enköping i premiären. För någon månad sedan tyckte jag att det verkade bra. Visserligen säger historien att det är ganska ofördelaktigt att inleda mot en nykomling. Trots detta tyckte jag att med läget som varit i AIK:s trupp så lät Enköping som ett lag som skulle kunna slås ändå. Enköping borde väl vara en Ljungskile-typ-nykomling men nu säger rapporter att laget är klart bättre än vad folk har trott.
Nu är det ändå som det är. Enköping i premiären och den matchen måste vinnas. Läget är ju det att AIK behöver ett par vinster i inledningen för att få lite ro i truppen, samtidigt som man behöver några omgångar på sig för att spela ihop ett lag. Det låter som ett snudd på omöjligt uppdrag men optimisten i mig säger ändå att det ska kunna gå. Det är ju ändå så att även om AIK slipper favorittrycket i år så har de kvar den pressen från oss supportrar. I början av april är vi alla lika säkra på guld, eller?
I år ska ju AIK dessutom ha bättre kondition än någonsin enligt Richard Moneys löfte vid sitt tillträde. Ett löfte som jag innerligt hoppas är infriat. Det vore skönt att slippa fjolårsdilemmat då nästan inte en enda hel match genomfördes bra. Längre eller i bästa fall kortare svackor ställde gång på gång till det och det kändes verkligen som om laget inte orkade i 90 minuter. Är orken bättre i år kan de till viss del uppväga de många skadorna.
Sedan, när Alm och Hoch är tillbaka i fullt slag. När konkurrensen ökat då Arash och Måsen står fulltränade och vill in i laget. Då ska vi banne mig vara med och slåss om Lennarts buckla. Bara vi får de där segrarna i början så ska det här kunna bli riktigt bra.
Hur konstigt det än låter så ser i alla fall jag fram emot sju månader av våndor, magont, nervositet, sömnlöshet och förhoppningsvis glädje och lycka.
