Lundqvists krönika: Funderingar från TV-soffan
"Något av ödets ironi kan man tycka att det var att den gången Rubarth blev varnad var det för något som faktiskt inte ens borde renderat i en frispark. I den sekvensen rörde han inte ens hammarbyiten men det var nog enda gången han inte gjorde det."
Årets första derby påminde faktiskt en del om förra årets sista, cupfinalen mot Djurgården vill säga. Ett minst sagt tänt - i det närmaste övertänt - AIK inledde med något som liknade försök att sätta skräck i Hammarby. Inledningsvis tycktes själva bollen nästan vara av underordnad betydelse för de svartgula. Den lät de Bajen ta hand om under matchens inledande tjugo minuter.
AIK:arna ägnade sig då åt vad vi kan kalla fysisk fotboll. Det smälldes på rejält i varje närkamp. Hetast av alla var tveklöst Mats Rubarth. Min kompis Fredrik och jag satte i stort sett ölen i halsen varje gång vår egen rockhjälte stormade in i en närkamp med de hårdaste och vassaste kroppsdelarna först. Vi var helt eniga om att det bara var en tidsfråga innan Rubarth skulle tvingas lämna planen. Vårt hopp stod till att det skulle bli Richard Money och inte Martin Ingvarsson som förpassade honom utanför den kritade gränsen. Något av ödets ironi kan man tycka att det var att den gången Rubarth blev varnad var det för något som faktiskt inte ens borde renderat i en frispark. I den sekvensen rörde han inte ens Hammarbyiten men det var nog enda gången han inte gjorde det.
Lite grann lugnade det hela ner sig och i samband med Krister Nordins fräcka och briljanta frisparksmål började AIK sakta men säkert jobba sig in i matchen. När det blåstes till paus kände i alla fall jag att med ett byte på cyklisten och några väl valda ord från lagledningen skulle det här mycket väl kunna gå vägen.
Nu hade ett annat märkligt byte gjorts när lagen trädde in för halvlek nummer två. Arash hade utgått till förmån för Kalle Kula. Inget fel i det men varför sätta in Kalle i den för honom mycket ovana balansrollen på mitten. Tanken var visst att Kalle skulle plocka bort Fjörtoft men jag tycker ändå att det var ett felaktigt beslut.
I stället för att byta ut Rubarth verkade Money ha givit honom valium i paus för han syntes inte alls till efter paus och till slut fick även han lämna planen och ge plats för Tjerna. Vid det laget hade Bajen kvitterat på en kanske inte feldömd men ändå ganska billig straffspark. Sleyman föll visserligen över Kalles ben men det var knappast det benet som fick honom på fall, i alla fall inte som jag uppfattde det hela.
Saker som förvånade:
Andreas Andersson och Stefan Ishizaki var långt ifrån sig lika. Andreas verkade håglös och löpviljan verkade vara som bortblåst. Stefan lyckades inte med mycket. Ishis hörnor var dock ovanligt bra slagna.
Benjamin Kibebe som jag såg som ett stort frågetecken när laguppställningen tillkännagavs visade prov på ett vårdat och klokt försvarsspel.
Under matchens sista halvtimme verkade båda lagen lite för nöjda med resultatet. I synnerhet AIK som nästan enbart såg ut att vilja kontrollera ut tiden.
Att AIK inte hittat sitt spel ännu är väl inte så märkligt med tanke på hur försäsongen varit men att skapa så lite som två avslut på mål under 90 minuter är både anmärkningsvärt och svagt.
Kvällens glada besked
I Fredrik Björk och Pelle Nilsson verkar Money ha hittat ett mycket bra mittlås. Hoppas bara att han låter dessa båda fortsätta även när Gary är kurant.
Benjamin Kibebe är när han visar den sidan en mycket bättre fotbollsspelare än sitt rykte.
Håkan Svensson är precis den målvakt AIK så länge har behövt. Säker i luften, lugn, trygg och dirigerande. Hans fokuserade tippning av bollen samtidigt som han anfölls av en stor och hårdsatsande Peter Markstedt var inget annat än högklassig.
Råsundaspöket har kommit för att stanna.