Nostalgikrönika inför premiären
Mattias Lundqvist minns tillbaka till den allsvenska comebacken 1981 då AIK inledde på bortaplan mot Halmstad. Dessutom likheter och skillnader då mot nu.
Klockan var 0.00. Datumet var den 20/4 och året 1981. Bussarna stod på Klarabergsviadukten och tiden var kommen för en av de mest efterlängtade resorna i mitt liv. Bussbolaget Club Continental (vill jag minnas att det var) skulle transportera oss till Halmstad och den allsvenska premiären. För första gången i mitt liv skulle jag uppleva en premiär som nykomling i allsvenskan.
Det fanns två möjliga tidpunkter för avresa. Klockan 06.00 på morgonen och kl.0.00 på natten. Jag tillhörde dem som redan väntat för länge. Att ge sig till tåls till morgonavgången var därför otänkbart. Att det var just Örjans Vall i Halmstad som blivit premiärarena var speciellt. Det var nämligen där och av just HBK som AIK ett och ett halvt år tidigare sparkats ur allsvenskan. Det vilade därför en spänd känsla av revansch över matchen.
Så här i efterhand hade det kanske varit klokt att vänta med avresan till morgonen. Då hade jag sluppit vandra runt bakrusig i Halmstad i sju timmar, jag hade sluppit se matchen i ett tillstånd som närmast är att betrakta som sömngångaraktigt men med minnets redigerande egenskap känns det idag ändå som om det var värt att lulla runt i trakterna kring Nissan med förväntan och spänning i kroppen.
På den tiden fanns naturligtvis inget Svenska fans och den eminenta sekundnedräkningen som idag ständigt talar om för oss exakt hur många sekunder som återstår till den första avsparken motsvarades då av ett måttband från vilket jag själv klippte bort en centimeter om dagen. De 150 centimeterbitarna kastade jags sedan som konfetti när spelarna gjorde entré på planen. Visst, papperskonfetti är snyggare men det var ändå en särskild känsla att kasta upp fem månaders väntan i luften den 20/4 1981.
Själva matchen då? Jo, den förlorade AIK med 1-0 efter en – som jag ansåg då – hårt dömd straff för hands. Kanske skulle jag bedöma annorlunda om jag fick se den idag – vem vet? AIK hamnade till slut på åttonde plats efter en stabil säsong som nykomling. De slutsatser vi kan dra av detta är att resultatet i premiären är av mindre betydelse. Det viktigaste är att få den första matchen avklarad.
Går det då att jämföra AIK 1981 med årets upplaga? Frågan är svår men vissa saker kan man i alla fall konstatera. Den senaste sejouren i näst högsta serien har hanterats på ett helt annat sätt än förra gången. Då, liksom nu, åkte AIK ur med en tränare som efter att ha varit assisterande fått ta mitt under säsongen. Dåtidens Bosse Petersson fick dock förtroendet att stanna trots degraderingen och lyckades föra tillbaka laget. När det var dags för allsvenskt spel igen ersattes han dock av Roffe Zetterlund. Ett till synes oortodoxt agerande.
Den här gången har tränarfrågan hanterats på ett mer traditionellt sätt. Patrick Englund som satt på tränarposten i degraderingsläget avsattes. Rikard Norling som förde upp oss igen får fortsätta i allsvenskan. Han har byggt ett nytt lag i superettan medan 1980 års division två-vinnare var i stort sett samma lag som åkte ur allsvenskan.
Vad som är rätt respektive fel väntar vi väl med att avgöra. Vi låter väl årets 14 allsvenska lag spela om saken först va? Skulle AIK sluta i mittregionen i år precis som de gjorde 1981 får vi nog vara nöjda. Det känns skönt att laget inte är haussat inför säsongen och jag hoppas att vi fans inte börjar kräva/vänta oss för mycket av årets AIK. Har vi nu chansen att äntligen vara lite underdog så vore det dumt att schabbla bort den möjligheten.
Slutligen lite kuriosa om Halmstadsresan 1981. Det fanns då två killar i AIK-klacken med namnet Leo. Den ene mindre framträdande än den andre. Den mer anonyme Leo lät spreja en kyrka i Halmstad med texten. ”Jesus är död LeoII AIK”. Det här begrep inte pressen så bilderna manipulerades i tidningarna så att det på de bilder som skeppades ut till svenska folket stod det ”Jesus är död Leve AIK”. Så kan det gå när tredje statsmakten inte riktigt fattar.