Gästkrönika: Mediatränade?

"Antingen så är han jävligt smart, eller så är det faktiskt äkta känslor. Kanske tipsade någon honom om att det är just den retoriken han bör använda sig av utåt för att bli älskad av fansen?"

Jag medger; jag var en av de trolösa själar som gav upp när Elmander stänkte in 0-3 mellan benen på vår eminente målvakt. Med ett oerhört tungt sinne begav jag mig hem till flickvännen och ämnade inte bevittna tv-sporten som skulle sändas senare. Helt knäckt kom jag in i lägenheten och sade inte så mycket. Mitt ansiktsuttryck talade för sig själv.

På väg hem hade jag skickat ett sms till en god vän som för närvarande befinner sig i Växjö. Messet löd, kort och koncist; ”klasskillnad…”. För Djurgården hade varit rappare och hade haft betydligt fler farliga chanser. Några minuter efter att jag kom hem kollade jag ifall vi hade spräckt skåningens nolla. Och visst hade vi det! Rubarth (sent skall syndaren vakna) hade stänkt in ännu ett mål. Då kändes det lite bättre i alla fall.

Närmaste tio minuter spenderade jag otröstlig med flickvännen. Hon försöker förstå sig på mig, men hon medger frivilligt att hon tycker jag är… knäpp. Min vän från Växjö ringde på mobilen. Jag svarade med en deppig stämma och sade något i stil med att; ”fan, det var ju klasskillnad!”. Till svar fick jag något som chockade mig likt en hink vatten över huvudet en varm sommardag; ”Det blev ju 3-3!”. Omtumlad hotade jag honom med flertalet saker. Trots att vi känt varandra sedan tioårsåldern sade jag att jag frånsäger mig all vänskap och kontakt med honom ifall han skämtar.

Men det var allvar. Klipp från matchen visades på tv och jag fick se Ayorindes härliga mål, och framförallt; hans härliga gest mot Djurgårdsbänken. Jag vrålade rakt in i telefonen så att min flickvän hoppade till. ”Så blir man en kultfigur hos fansen”, sade jag till henne. Min modstulenhet förbyttes i först deppighet för att jag lämnade krogen efter 0-3, men sedan oerhörd tårögd glädje över den bragdartade vändningen. Och framförallt tänkte jag på Ayorinde.

Samuel Ayorinde som har spelat i den klubb jag sparkade boll i som barn, Lira Luleå. Killen som har spelat i sjuttielva klubbar, men aldrig riktigt lyckats. Killen som kom till Gnaget, för att sedan bli tillsagd att han inte behövs, men som ändå valde att stanna för att han ville visa att han förtjänade en plats i laget. Nu hade han gjort 3-3 på övertid i ett historiskt derby. Hans dröm hade gått i uppfyllelse.

För ni har väl sett alla klipp i det fantastiska Fan-tv? Jag är oerhört tacksam som gnagare att få kolla på alla klipp som läggs upp på Svenskafans. Och speciellt mycket njuter jag av de härliga intervjuerna med Ayorinde. Såsom han har snackat! För det första är han alltid så glad så att jag bara myser av att se hans leende och hans karakteristiska; ”you know”, efter varje mening. Men främst har jag njutit av det han sagt om Djurgården. Hans snack om att de snackar för mycket och är för kaxiga har gjort att man verkligen hoppats att han skulle få uppleva sin dröm och få sätta en avgörande boll i halsen på Zoran & co.

Efter matchen var han så himla, himla glad och sken som en riktigt härlig sol en junidag som denna. Han hade fått göra det! Och han var ju så förbannat nöjd för det. Och gesten då… Ni minns alla hjälten Novakovics gest mot Hammarbypubliken (som han tyvärr bad om ursäkt för) som gjorde honom än mer omtyckt (om det nu var möjligt). Han förklarade att gesten var för att han bara var så sugen på att göra något så att de skulle hålla tyst. Jag fick tårar i ögonen av Fan-tvintervjun.

Det tog säkert tre timmar innan jag varvade ner efter matchen. ”Nu överdriver du va?”, sade tjejen då jag var helt hispig och bara ville se på alla tv-sändningar och läsa allt, överallt. Men det gick inte att sluta. Äkta känslor går inte att tona ner. Nu kunde inte djurgårdarna mopsa upp sig så mycket som de planerade och drömde om när Elmander satte 3-0. Och dessutom hade Ayorinde för evigt tagit sig en plats i mitt hjärta. För att riktigt förklara varför en sådan sak betyder så mycket sade jag till henne att det egentligen inte spelar någon roll hur bra du är som fotbollsspelare - det är inte det relevanta. För man en sådan retorik som Ayorinde gör, samt att han gör en sådan gest. Då blir man älskad av fansen hur som helst.

Antingen så är han jävligt smart, eller så är det faktiskt äkta känslor. Men han säger precis de saker som fansen vill höra, vilket gör att en sådan här dag känns inte Hochen som någon som kan hota Ayorinde om en plats i min startelva. Kanske tipsade någon honom om att det är just den retoriken han bör använda sig av utåt för att bli älskad av fansen?

Och skall vi snacka mästare på retorik så måste ju bara vår härlige engelsman nämnas. Själv var man lite ambivalent och tvehågsen angående hans intåg i klubben. Nog för att han kunde engelska… men man var ändå lite rädd för ännu ett ”Dusan-scenario”. Men Money har verkligen tagit seden dit han kommer. Han är fruktansvärt ödmjuk, samtidigt som han är sarkastisk och säger saker som ”Dream team” om Djurgården. Han är klockren i sin hantering av pressen plus att han öppnat sin karriär som tränare i vårt svartgula lag på ett alldeles extraordinärt sätt.

Det är tur för Djurgården att Sören Åkeby finns – han behövs för att ”neutralisera” Zorans galna utspel. Ibland undrar jag hur fanken Åkeby står ut med honom. Vad hade han att göra efter Ayorinde egentligen? Jag förstår att han blev uppretad. Ayo hade på ett mycket elegant sätt kvitterat ”Dream teams” tre mål och på ett osvenskt sätt visat att djurgårdarna borde hålla käften och tänka på sitt egna lag.

För den gesten, för alla de orden kommer han att minnas av alla gnagare så länge vi lever. Det kan jag nästan lova. Tacka gudarna för Ayorinde och gnagarsjälar på Internet. Nu skall jag kolla in målsekvensen för sjuttielfte gången.

0 kommentarer