Krönika: Fan, vi kommer att torska mot Hammarby
Johan Wibäck berättar om den jobbiga gårdagen.
" Efter monologen var jag alldeles matt inombords, jag satt på min stol och stirrade tomt framåt och tänkte - helvete."
Det var aldrig den där rätta känslan i magen inför derbyt mot Hammarby. Redan när jag satte mig ner för att skriva inför-rapporten kände jag att det var något som saknades. Kanske hade jag långt in i det omedvetna redan insett att "fan, vi kommer att torska mot Hammarby".
Jag avskyr verkligen derbymatcher. Från att i alla år stått på den norra läktaren och skrikit mig blå för att hjälpa fram mitt favoritlag till att i dag sitta på pressläktaren, utan tillstånd till varken ramsor eller överdrivet jubel är det ett stort steg. Det bubblar och det kokar inombords när man bjuds på en uppvisning som den vi bjöds på i går.
Publiken, då menar jag den svartgula och överlägset största delen av arenan, var helt fantastisk i går. Att först få njuta av ett otroligt vackert tifoarrangemang med liv och rörelse. I andra halvlek bjöd ni oss på något ännu bättre, nämligen sång, mycket sång, dessutom var det sång från Norra, Östra och Västra läktarna - oj, den gåshuden lägger sig aldrig - vilket jävla tryck!
Ni som sett Fan TV från presskonferenserna vet hur mycket, eller hur lite de brukar ge. Att sitta där och vänta bara för att kanske snappa upp en mening med innehåll känns oftast meningslöst. Gårdagen undantagen.
Det var mycket journalister på plats i går. Efter att Anders Linderoth bjudit media på de förväntade klyschorna var det så dags för Richard Money. Money tittade som vanligt ner på statistiken och jag trodde att vi skulle få höra något i stil med "Jag, kan bara gratulera Hammarby, men vi hade mest boll och jag tycker att killarna gjorde en bra match". Men Richard tyckte uppenbarligen inte så, och varför mörka? Inför församlad media bjöd Money, med ögon som i det närmaste blixtrade av ilska över lagets insats, på en monolog som fick Hamlets att verka blek. Det AIK-tränaren sa var sanningar. De sanningar vi alla försökt blunda för då vi hoppats på att en dag bli motbevisade av dagens trupp. Efter monologen var jag alldeles matt inombords, jag satt på min stol och stirrade tomt framåt och tänkte - helvete. Helvete därför att jag inte vill se ett till tränarbyte i AIK, helvete därför att jag är trött på att läsa krisrubriker om AIK, helvete därför att det ibland är svårt att inte tycka synd om de spelare som snabbt hamnar i skottgluggen, även om de känner till spelets regler.
Jag fick syn på Kisfaludy. Peter såg ut precis som jag kände mig - matt, besviken och konfunderad. Att prata med Peter Kisfaludy är bra, speciellt i stunder av motgång. Peter är den typ av person som kan föra över positiv energi, även om han innanför masken förmodligen gråter lika många krokodiltårar som alla andra Gnagare.
Det finns många olika typer av personligheter i AIK. Det märker du framförallt om du ser dem efter en förlust. På bänken till vänster direkt innanför dörren, har Tjernström och Corneliusson sina platser i omklädningsrummet. Det är knappt man vågar sig in i omklädningsrummet när man ser Kulas arga blickar, honom ska jag inte prata med i dag tänker jag snabbt och tassar förbi in i omkäldningsrummet. Det normalt av jounalister överfyllda omkäldningsrummet är i dag tomt sånär på mig själv och spelare och ledare från AIK. Money saknas, han är kvar i pressrummet - jag får höra att det är där alla journalister befinner sig. Jag tänker svart, kolsvart, ska inte köpa några tidningar i morgon. Tar istället ett par ord med Per Nilsson och Fredrik Björck, och konstaterar att det är ett gäng mycket besvikna spelare, men tydligen hade inte Money varit så tuff mot dem som han brukar kunna vara efter en förlust.
Håkan Svensson är inte nöjd, att behöva uppleva en 3-1 förlust mot Hammarby, med AIK var nog inte vad han tänkt sig när han överraskande blev klar för klubben. Stackars Martin Mutumba, jag vet inte vad jag ska säga till honom. Han sitter på sin plats och stirrar tomt framför sig. "Fan han gjorde ingen dålig match", tänker jag och medan jag står där och funderar på vad jag ska säga till Martin, för något ville jag säga, märker jag att han tittar på mig. Jag tittar tillbaka och allt är sagt.
Det är en stor förmån att få skriva och jobba kring AIK. Det gör det faktiskt lite lättare att släppa en förlust. När jag sent i natt kom hem och satte mig framför datorn mådde jag ändå ganska bra. Kanske var det att få uppleva hur Derek Boateng på sitt modersmål kommer och skojar med Kwame Quansah medan jag står och intervjuar den sistnämnde. Kanske var det när Mutumbas blick berättade för mig hur de liksom jag just nu upplever en stund av alltings jävlighet, eller kanske var det ni supportrar som sjöng och gav mig den ståpäls som fortfarande vägrar att lägga sig, ja kanske var det någon av dessa detaljer som gjorde att jag ändå mådde lite hyfsat när jag kom hem, kanske var det allihop.
Låt oss jobba vidare!
