Lundqvists krönika: Tack Alm
Alla älskar en fighter sägs det och nog är det så. det känns lite vemodigt att veta att man sett Andreas Alm i AIK-tröjan för sista gången.
Det finns olika typer av publikfavoriter. Målkungar, målvaktsfantomer, kvicka dribblers och eleganta passningsspelare. Ändå är det spelare av Andreas Alms typ som vi supportrar allra helst tar till våra hjärtan. Vi älskar att älska en riktig fighter, en kille som aldrig viker en tum och som det gör ont att möta. Det är också denna typ av spelare som har störst förmåga att genom sitt agerande tända hela laget och få med sig sina lagkamrater. Därför känns det alltid trist när en spelare som Andreas Alm lämnar klubben.
Även om Almen inte på långa vägar nått den form han visade hösten 2001 i år så kommer han ändå att vara saknad. Även om det bara blev tre och ett halvt år i gnaget så känns Alm som något av en trotjänare. En lite ologisk känsla som kanske ändå kan förklaras av att spelare inte stannar i klubbarna lika länge idag som de gjorde för ett tiotal år sedan.
Nu vill jag inte på något sätt kritisera AIK för försäljningen av Alm. Hans kontrakt går ut i höst och att skriva ett nytt skulle vara riskabelt. Vi talar om en spelare som inte längre har sina bästa år framför sig och som framför allt tycks vara lite väl skadebenägen. Nej, det råder inget tvivel om att det är klokt att sälja Andreas nu om övergången ska generera några pengar alls till klubben. Det skulle ha varit tufft att signa ett nytt kontrakt med Alm för att sedan se honom gå sönder i vinter.
Låt oss nu därför nöja oss med de minnen vi har av Almen. De flesta naturligtvis från hösten 2001 där jag allra bäst minns klacken som betydde 1-0 till AIK mot Hammarby i en klassisk match som AIK vann med 5-2 och som innehöll ett annat klassiskt mål.
Avslutningsvis vill jag tacka en fighter med - förlåt ett klyschigt uttryck - en hög lägsta nivå. Tack Andreas och lycka till i Norrköping.
