Del II
Motfrågor: hur mycket ska man kräva att en spelare ska offra för sin klubb? Sin karriär? Även om många spelare tjänar bra i Allsvenskan är det fullt förståeligt att de bästa strävar längre än så. Det handlar inte bara om pengar utom även om nya miljöer och möjligheter att utvecklas som spelare. I dessa tider när marknaden är tämligen död är det extra svårt att komma iväg. Är det då rimligt att vi supportrar kräver samma lojalitet som under tiden då marknaden blomstrade för några år sedan? Är det rimligt att klubbarna som skäl anger att de måste få ersättning för sina spelare när man själva utnyttjar systemet och värvar gratisspelare? Jag vet inte om Kennedy avser att gå som ett Bosmanfall, men jag tvivlar ändå inte på att han har tämligen starka känslor för sin nuvarande klubb och publik. En lång avstängning under slutet av sin tid i föreningen hade kunnat påverka dessa känslor negativt. Det skulle kanske inte ha så stor betydelse för stunden - däremot om/när det börjar bli dags att flytta hemåt igen. Med konflikten i minnet; "ett satsande och lockande Malmö FF" vs. "ett sladdande Hammarby". Jag tror inte valet hade varit lika självklart som det nu ändå kanske kommer att bli.
Det här med klubbkänsla och moral handlar vidare inte bara om spelarna som drabbas. Det handlar om hela truppen. De andra spelarna ser hur deras kompisar behandlas och vet att nästa gång kan det handla om dem själva.
Man kan även spekulera i hur en sådan här policy påverkar en klubbs möjligheter att knyta till sig nya spelare.
4) Man minskar chansen att nå en sen överenskommelse
Stängs en spelare av blir det naturligtvis en prestigefråga åt båda håll. Det ska då förmodligen mycket till för att spelaren ska ångra sig och skriva på i ett plötsligt infall av nyvunnen klubbkänsla. Hösten 1999 hade vi i AIK en liknande situation med Tomas Gustafsson, på senare år känd under efternamnet Antonelius. Situationen verkade låst och allt talade för att Tobbe skulle lämna AIK utan ersättning. I sista sekund, efter att ha hört AIK-klacken lovsjunga hans namn, ångrade han sig och skrev på. Det hade aldrig hänt om han blivit avstängd.
I så fall hade han kanske inte heller tragiskt avslutat sin karriär i FC Köpenhamn nyligen. Exemplet med "ett satsande och lockande Malmö FF" inträffade när Tobbe var på väg hem från England. Efter mycket om och men tackade han dock nej med motiveringen att det inte skulle kännas rätt att springa in på Råsunda i babyblå tröja (okej då, ljusblå sa han kanske). Stort, starkt och förmodligen delvis möjligt tack vare att han aldrig blev avstängd.
5) Uppmärksamheten skapar onödig turbulens
En sista punkt som på sätt och vis knyter an till den första. Är spelarna populära nyckelfigurer blir uppmärksamheten stor och alla kring laget tvingas fokusera onödigt mycket på saker som i en förlängning riskerar att gå ut över klubbens sportsliga resultat.
Av naturliga skäl har mycket av detta handlat om det senaste fallen i Hammarby. Det som även gör det intressant för oss med svartgula hjärtan är att något liknande kan komma att inträffa i AIK. Sanny Åslund fick av Aftonbladet i veckan frågan om det är rätt att stänga av spelare:
- Får man indikationer att en spelare vill lämna klubben och samtidigt har gångbara alternativ, så är det väl logiskt att man satsar på den spelare som vill vara kvar i klubben? Satsningen måste vara ömsesidig för att det ska fungera.
Förutsatt att Sanny verkligen pratar om avstängning som lämplig metod hoppas jag att han tänker om den punkten. Särskilt efter all uppståndelse som förärats avstängningarna av Abgar Barsom, Martin Ulander och de två hammarbyarna. Så hur bör man då agera? Kan vi inte göra något annat än att snällt stå med mössan i handen och se hur spelarna rymmer utomlands utan att vi får någon ersättning?
Jo, det kan vi. Att bänka spelare kan till exempel motiveras ibland. Det jag främst vänder mig emot är att spelarna stängs av och hängs ut som brottslingar. De gör inget brottsligt, de följer de regler som finns. I enlighet med punkt 1 ovan hoppas jag därför att Gnaget alltid ställer bästa möjliga startelva på planen så länge laget har något viktigt att spela för. Att bygga ett nytt lag som på sikt ska kunna vinna guld, ta sig ut i Europa eller hänga kvar i Allsvenskan, samtidigt som det nuvarande laget fortfarande har chansen, under pågående säsong, att uppnå dessa mål - det är vansinne! Befinner sig däremot laget i det ingenmansland som AIK för närvarande gör, har jag absolut inget emot att en spelare petas om kontraktsförhandlingarna kärvar. Jag tycker t.ex. att AIK gott och väl hade kunnat låta Daniel Örlund få göra allsvensk debut i slutet av förra året när förhandlingarna med Daniel Andersson var helt låsta. AIK hade inget att spela för och då hade det väl varit lämpligt att låta Örlund få lite rutin, och bli av med den värsta nervositeten inför framtiden? Även om ledningen eventuellt inte ser Örlund som en framtida förstamålvakt i AIK så finns alltid risken att skador tvingar fram inhopp. Det är samma sak som med juniorer - låt dem få speltid när tillfälle ges.
Det viktiga, menar jag, är att man inte stänger av spelaren på det sätt som skett i Djurgården, Örgryte och Hammarby. Är spelaren bara petad har man inte på samma sätt låst sig fast vid ett beslut som väldigt snabbt går från att bara vara ett beslut till att bli ett prestigebeslut. Blir det skador kan man t.ex. använda spelaren som inhoppare. Man har heller inte belagt spelaren med arbetsförbud, vilket möjligen kan gränsa till avtalsbrott. Vem som helst kan bli petad, det tillhör spelreglerna. Ett arbetsförbud medför däremot att spelaren inte ens teoretiskt kan kvalificera sig för spel och hägrande segerpremier.
Fortsättning i del III (sista delen)
