Gästkrönika: Historien upprepar sig
Så har vi då kommit till det läget där en omgång återstår av årets allsvenska. En ynka liten omgång i vilken allt slutligen ska avgöras. En poäng skiljer mellan ettan Elfsborg och tvåan AIK. AIK behöver således hjälp för att ro hem Lennart Johanssons pokal. Inte vilken hjälp som helst heller utan hjälp av Djurgården. Det känns på något vis som om vi måste förlita oss på det som nu känns allra minst pålitligt. Känslan är inte helt obekant.
1998 blåste det guldvindar på senhösten. AIK hade ett lysande utgångsläge med två omgångar kvar. Trelleborg och ÖIS kvar att möta i slutomgångarna. När så läget inför slutomgången skulle säkras genom hämtning av tre poäng i Trelleborg så knöt det sig. Det blev 0-0 och det kändes lite krampaktigt. Inför slutomgången låg vi plötsligt en pinne efter Helsingborg istället för tvärtom. I år var läget detsamma, GAIS var laget som den här gången stod ivägen för det bord som skulle stå uppdukat nu på söndag. Historien upprepade sig kan man säga och då kan vi bara hoppas att den fortsätter att göra det.
Även 1998 var vi nämligen beroende av hjälp från ett håll som kändes minst sagt tveksamt. Häcken var klara för degradering och ingen trodde väl på allvar att laget skulle kunna stå i vägen för ett guldhungrigt Helsingborg? Den gången gick det hem. Vinsten mot ÖIS kombinerades med att Häcken sänkte Helsingborg och gamla von Rosens pokal hamnade i Solna.
Låt nu bara historien fortsätta upprepa sig.
Hur det än slutar på söndag tror jag att vi alla kan vara överens om att årets AIK har gjort en säsong som överträffar alla förväntningar. Nykomlingen som inte förstärkt med annat än superettanspelare – Dulee och Miran undantagna – blir som sämst tvåa. En utveckling som i våras var svår att tänka sig och nu har den blivit verklighet.
Nykomlingar brukar sprattla i början för att i slutändan ändå få slåss för kontraktet i oktober och november. Det har dock genom åren hänt två gånger att vågorna burit nykomlingen hela vägen. 1961 var Elfsborg – fan vad det laget dyker upp och spökar överallt – som nykomling i allsvenskan lyckades knipa guldet. Den gången var faktiskt marginalen ganska betryggande. Fem poäng före Norrköping med den tidens tvåpoängssystem skulle idag motsvara en marginal på sju till åtta poäng.
Sju år senare -1968 – när det var dags igen slutade det på ett betydligt jämnare sätt. Då hette den segrande nykomlingen Öster. Laget vann en gastkramande allsvenska där de fyra första lagen slutade på samma poäng. Två gånger tidigare har det hänt. Historien får gärna upprepa sig här också. Särskilt som alla goda ting sägs vara tre.
Med statistikens och historiens hjälp kan man förvisso dra de flesta olika slutsatser.
Det gäller bara att hitta de fakta som passar en själv och lämna ute det man inte vill tala om. Visst kan det anses som både ovetenskapligt, subjektivt och fegt. Men det är ju precis det som är det fina med idrotten. Den är fullkomligt ovetenskaplig, alla som idrottar, tränar eller agerar supportrar är sjukt subjektiva och det har hänt mer än en gång att feglir har lönat sig. Därför tillåter jag mig att fega i nuläget.
Hittills i årets guldjakt har det lag av AIK och Elfsborg som för tillfället haft slagläge agerat lite krampaktigt. Den som har slagit ur underläge har spelat ut och imponerat på ett helt annat sätt. Se AIK mot blåvitt, AIK mot Örgryte, Elfsborg mot Hammarby som exempel på detta. Nu snackar vi nutidshistoria och den får gärna upprepa sig den också.
Som sagt en omgång återstår. Tre poäng kvar att slåss om. Det enda som återstår för oss är att hoppas på att dessa poäng fördelas i enighet med våras önskemål. Så länge drömmen om guld lever så tänker jag fortsätta att hoppas och tro. Historien – eller i alla fall väl valda delar av historien upprepar sig igen. Därför kommer AIK i år att göra en Elfsborg eller en Öster, Djurgården kommer att göra en Häcken och Elfsborg kommer att få guldfrossa eftersom de befinner sig i verkligt slagläge –eller hur?
