Lundqvists alternativa fotbollsgala
Så här i årets elfte timme känns det som om det är hög tid att göra det som TV 4´s fotbollsgala misslyckades med. Nämligen att på ett rättvist och riktigt sätt uppmärksamma alla som gjort sig förtjänta av priser under fotbollssäsongen 2006.
Det har som vanligt varit en svår uppgift då kandidaterna varit många men efter moget övervägande har juryn kommit fram till att prisbelöna följande:
Årets värvning: Markus Jonsson – levde ett ganska anonymt superettaliv i Öster när Stefan Söderberg fick nys om att hans flickvän bodde i Stockholm. Stefan och AIK slog till och gnaget fick allsvenskans målfarligaste back och tillika säkraste straffskytt. (Priset vanns i hård konkurrens med Kenny Pavey)
Årets tränare: Ignorerades på ett pinsamt sätt av fotbollsgalan som valde att ryckas med av media och ge priset till Magnus Haglund som coachade ett mer eller mindre ihopvärvat stjärnlag till guldet. Norling däremot, tog i fjol upp AIK från superettan och valde att vara kaxig vid tränarträffen i våras. Guld, sade Norling och motiverade sitt tips med att det skulle vara meningslöst att ställa upp i en tävling man inte trodde sig ha någon chans att vinna. Fotbollssverige hånlog bakom Norlings rygg men i november stod Norling och AIK med raka ryggar och stora silvermedaljer, dessutom snubblande nära guldet. Priset går självklart – utan konkurrens – till Rikard Norling.
Årets nykomling: AIK – kommentar och motivation fullständigt överflödig.
Årets kärring: Anders Svensson. I min värld är punktmarkering tillåtet i fotboll. Efter ett antal stora mästerskap och spel i Premier League borde läget vara detsamma i svenssons värld men nej. Anders Gnäller och grinar för att Nicklas Carlsson följer honom som en överrock i 45 minuter och talar om att ”AIK förstör”. Borde inte Anders Svensson se en punktmarkering som ett kvitto på att han är en bra fotbollsspelare istället för att gråta ut i pressen.
Hedersomnämnande här till Häckens Hasse Berggren och Örgrytes Ailton Almeida som båda klarade av att ta samma typ av uppvaktning utan att gnälla.
Årets debutanter: Daniel Mendes och Gabriel Özkan värvades båda från superettaklubbar mitt under säsongen och lyckades båda bli målskyttar i sina debutmatcher i AIK. Stort grattis.
Årets stjärnskott: Gabriel Özkan. Ny, ung och orädd. Özkan vågar ta beslut på planen som få etablerade spelare törs. Hans volleyskott mot IFK Göteborg var värt ett bättre öde och hade då utan tvekan blivit årets mål.
Årets Copycat: Var det fler än jag som noterade att segermålet i höstderbyt mot Djurgården hade mycket stora likheter med målet på Råsunda mot Barcelona 1997. Då var de Johan Mjällby som slog den välavvägda långbollen som nu slogs av Jimmy Tamandi. Skillnaden var att Johan slog sin boll från ett lite mer centralt läge än Jimmy. 1997 var det sedan Dick Lidman som på brassevis tog ner bollen och i samma rörelse spelade den vidare till Pascal Simpson som placerade bollen i bortre nätgaveln. Nu var det brasilianaren Mendes som stod för nedtagning och framspelning – om än inte lika brasilianskt som Lidman gjorde 1997 – och Daniel Tjärnström som till slut prickade den maska i nätet där avtrycket från Simpsons boll tycktes sitta kvar. Mycket snyggt, mycket skickligt och mycket stulet.
Årets allsång: Innan AIK-Malmö FF gav över 30 000 strupar hals i ”Å vi e´ AIK” och aldrig förr har väl körsång låtit så vackert. Ståpäls, skulle Gunde ha sagt!
Årets Göteborgsnamn: Glenn – vad annars? Alla heter ju Glenn i Göteborg.
Årets taktiska direktiv: ”Gå ut och kör som vanligt på din kant Mats” är de enda direktiv Rubarth får. Låt det förbli så.
Årets kontakt: Vid 2-0 målet mot Malmö sker en kommunikation genom blickar och gester från Mats Rubarth till Miran Burgic. Mats visar vart Miran ska bege sig, Miran lyder, passningen kommer och ett vackert mål blir det.
Årets exponering: Inför hela världens TV-tittare spelade Derek Boateng VM-fotboll med ett stort AIK märke runt handleden. Underbart att se.
Årets arena: Råsunda har allt som andra arenor saknar. Närhet till planen utan störande löparbanor, riktigt gräs – det ni Elfsborg! -, stora majestätiska läktare, mycket åskådare på läktarna men inga på planen (se Söderstadion) samt en hängiven och trogen publik. Att denna kulturinstitution ska rivas är inget annat än en rejäl skandal!!
Så, då var priserna utdelade. Grattis till alla vinnarna!
