Krönika: Någon som saknar Svante och Kibebe?
Gnagarforums nye skribent Petter Ericson Hållén drar paralleller med nutidens lag och hur det såg ut för en tre-fyra säsonger sedan. Texten är skriven innan AIK:s match mot FC Flora.
"
Februari 2007, natt har blivit dag, Svante har blivit Dulee, Kibebe har blivit Jonsson."
Plastig korv, smaklöst kaffe och isande kyla. Ännu en träningsmatch på Skytteholm. Mycket är sig likt från tidigare försäsonger – annat är helt underbart annorlunda. Säsongen har börjat strålande, AIK radar upp övertygande segrar, nyförvärven känns genomtänkta och de yngre tar för sig. Att AIK:s ledare talar om harmoni och glädje i truppen är kanske inget sensationellt och nytt. Det härliga är att man i år tror på vad de säger.
För bara några år sedan innebar försäsonger huvudvärk och ångest. Minns en kulen dag i mars. AIK träningsmatchade mot Café Opera på grusiga Stadshagen, resultatet 4-3 i AIK-favör speglar varken underhållningsvärdet eller vilket lag som var det bättre. AIK:s bästa spelare och kapten för dagen var en kamel från Kalmar. En spelare som knappt vann en nickduell (trots sin extrema längd), slog otaliga felpass och gav ett allmänt trött intryck. Det säger en del om kvalitén på vårt lag då.
Ett annat ångestfyllt försäsongsminne. BP står för motståndet på Skytteholm som så många gånger förrut. Matchen är jämn, trots att lagen spelar i skilda serier. Bollen nuddar nästan aldrig marken och rekordet för passningar inom laget är inte över tio. Minusgraderna och blåsten går genom märg och ben. I matchens slutskede gör AIK ett byte. In kommer Benjamin Kibebe. Det går ett sus av förvåning genom publiken när Kibebe tar plats högst upp i banan. Försvarsspelaren ser vilsen ut i sin nya roll, men tio minuter från slutet dyker en chans upp från intet och Kibebe slår in matchens avgörande mål. När skrattet och applåderna lagt sig inser fler än jag allvaret. Det gulsvarta laget går mot ännu en tung och dyster vår.
Februari 2007, natt har blivit dag, Svante har blivit Dulee, Kibebe har blivit Jonsson. Glädjeämnena är många men något som känns extra kul är årets yngre krafter i truppen. År ut och år in har AIK härbärgerat lovande ungdomar. Lovande, men där har det stannat. Namnen är många, men jag minns särskilt Martin Mutumba. Dribblern som spåddes en lysande framtid, men sjabblade bort den. Unga talanger kan självklart ha problem med inspiration och hängivenhet, men att delta i en korpturnering är makalöst dumdristigt och att sedan dessutom bryta benet under denna …
Mutumba försvann som många andra, Bengtsson, Özkan och RÅP är här för att stanna. Det känns verkligen att den nuvarande ledarstaben på ett bra och utvecklande sätt vårdar våra talanger. Nämnd trio är fylld med fotbollstalang och befinner sig på en mentalt bra nivå (lyser av självförtroende och motivation). Känslan är att de unga i truppen detta år har fötterna på jorden. Jag hoppas verkligen dessa tre får fler chanser att visa upp sina färdigheter under året.
Försäsonger som är helt underbart strålande kan ändå vara grogrund till 26 x 90 minuters allsvenskt helvete. Jag vill inte dra några växlar inför kommande säsong, samtidigt ska vi absolut inte hymla om att det känns riktigt bra att vara AIK:are februari 07.
Ps. Med risk för att kanske få äta upp det, kan jag ändå inte hålla mig från att kommentera våra lokalrivalers försäsong. Hammarbys svärtas ned av mobbing och kontraktskonflikter. Djurgården känns svagare än på många år.
På Gnagarforum finner jag det roligaste inlägget jag läst på mycket, mycket länge: Det är ett citat från Robert Lauls blogg.
”Såg även Djurgårdens träning och det här med Quirino är en gåta. Killen ÄR ingen fotbollsspelare….Sanna mina ord, Quirino kommer inte – jag upprepar KOMMER INTE – spela en enda match från start i årets allsvenska. Och honom har Djurgården alltså betalat 14 miljoner kronor för! Det är den värsta blåsning en svensk fotbollsklubb någonsin gått på. …. Det kan mycket väl vara så att Quirino (den riktige) fortfarande är kvar i Brasilien och spelar under annat namn, och den spelare Djurgården fick är någon helt annan.”’
