AIK-vinst på Ullevi
Efter en spel- och chansmässigt ganska jämn match vann AIK i bortapremiären mot IFK Göteborg. Wilton planens gigant och matchvinnare med ett magiskt vackert frisparksmål.
När jag fick laguppställningen kunde jag konstatera att vi startade med tre forwards och tre mittbackar. Genast började jag fundera på hur Mäster Norling tänkt sig det hela, den formation som lämnades med uppställningen stämde som vanligt inte. Det visade sig att Hulsker fick återgå till sin vikarieroll som vänsterytter och att norrmannen med flest namn i hela AIK spelade vänsterback.
I trettio minuter var det här en ganska plågsam upplevelse. Ingen av de faktorer jag trott på innan gick att hitta i AIK.Vi pressade och stressade inte den unga och inte helt samspelta blåvita backlinjen. Vi fick inte tag på det blåvita mittfältet eller avslöjade bristerna i deras passningsspel. Vi dikterade inte tempot i matchen, eller rättare sagt, om vi gjorde det så var det för långsamt. Vi fick inte igång något djupledsspel och vi vände inte på spelet. (Att vända på spelet betyder för övrigt att man snabbt byter kant när motståndarna flyttar över de flesta av sina spelare till den sida bollen är.) Positionsspelet fanns egentligen inte, Dulee vägrade nicka (förståeligt), gav inte det understöd han måste ge och högerkanten fungerade inte åt något håll. Burgic valde oftast fel sida av sin försvarare och fick agera target mer än vad jag tror att det är tänkt.
Men Wilton, wow. Han springer, han dribblar, han håller i, han passar, han tacklar, han täcker, han styr och ställer, i närkampsspelet får han emellanåt Niclas Alexandersson att se ut som en pojklagsspelare. Samtidigt, medan allt detta pågår, springer Kaptenen omkring och försöker vara överallt där han behövs.
1-0 till hemmalaget från hårt tränande frisparksskytten Berg efter 16 minuter. Blåvita inlägg dråsar in och våra backar pressas hårt utan att få den hjälp de måste ha från mittfältet, de långa bollar som slås nickas bort av rättvända blåvita försvarare. För att vara en match mellan IFK och AIK är det direkt dåligt tempo, sett ur ett historiskt perspektiv.
Men så efter ungefär en halvtimme har Carlsson och Sandberg hittat raka centrala uppspel efter backen som skär genom IFK:s centrala mittfält som en varm kniv genom smör. Plötsligt börjar vi etablera ett spel på den blåvita planhalvan och IFK pressas sakta bakåt. Premiärnerverna har släppt på Rönning, han börjar komma runt en del på kanten. Halvtid, och eftersom vinden inte vänder byter vi genialiskt sida och spelar i medvind under andra.
Den blir desto roligare för oss rattus norvegicus. Vid det här laget börjar jag, er ödmjuke tjänare, få mina välbekanta frosskakningar och sitter och småstudsar i sätet samtidigt som jag förtvivlat försöker koppla från adrenalinet och koppla på analyscentrat. Säger som såhär:
De blåvita tappar mer och mer bort sitt kortpassningsspel och kommer längre och längre ifrån den de ska markera, positionsspelet rasar inte ihop men det är inte alls lika säkert som i första halvleken. Samtliga svartklädda verkar fysiskt starkare och uthålligare än sina blåvita kontrahenter, detta trots att Boom-Tjoff Wernbloom sparkar och slår på allt som rör sig under hela matchen.
Efter fint spel på vänsterkanten läggs bollen ut på Vågan Rönning som får till ett inlägg som dyker ner precis där det ska, 1,28 meter framför straffpunkten. Där dyker Burgic upp och drämmer in bollen med pannan, Mirans första nickmål för AIK. Vackert. (Jag och Ayatollah Fjäll skriker rakt ut vilket antagligen inte ses med blida ögon av övriga pressläktaren)
Det smäller fortsatt friskt nere på plan och spelare blir liggande lite överallt. Ju längre matchen lider, desto oftare är det blåvita spelare som biter i gräset, framförallt när de försökt ta bollen av Wilton. Karln är rena monstret ikväll. Dulee är nu helt inne i matchen igen och suger in bollar, backlinjen kan spela aggressivt med bra understöd från mittfältet. Kaptenen jobbar, sliter, springer och trots att han aldrig, aldrig får passningen kommer han som tåget in i straffområdet när bollen är utanför detsamma. Varenda gång.
Hemmalaget känner sig hyfsat nöjda med en pinne, de slutar inte alls anfalla och är definitivt inte ofarliga men det är inte samma fart i löpningarna och passningsspelet blir sämre och sämre. Rönning får kramp och byter med Åhman-Persson efter en klart godkänd och lite till debut. Tio minuter senare kommer Mendes och Rubarth in för Hulsker och Pavey. Rubarth styr snabbt upp sin brist på gula kort och borde blivit utvisad lite senare när han sparkar ner Alexandersson. Mendes tar sig förbi fint på sin kant och Åhman-Persson stänger sin kant helt samt kommer fram i suveränt läge men Bengt Andersson räddar skottet. De blåvita får en chans att ta ledningen. Öppet mål bakom liggande Örlund. Skottet från Ranegié i huvudet på Tjoff-Ploff Wernbloom och över.
Den matchavgörande sekvensen kommer runt 85:e matchminuten.
Fast situation vid blåvitt straffområde, bollen rensas och ett tu tre är Jimmy Tamandi ensam mot tre framstormande motståndare. Hans enda chans är att springa som vinden och försöka vinna en 50/50-boll i 90 graders vinkel mot en blåvit spelare. Det kommer göra ruskigt ont och om han missar bollen med ens en millimeter är det rött kort direkt. Jimmy tvekar inte. Han vräker sig fram, kolliderar i full fart och bollen studsar fram till Rubarth. Rubarth driver snett inåt men rycker inte, istället tacklas han ner av en blåvit. Frispark. 2 meter utanför straffområdet, lite till vänster.
Wilton. Adam Johanssons panna. Krysset.
2-1
Wernbloom nick över.
Slut.
Fler reflektioner följer.
