Nostalgikrönika (1): Jag lider alltid på match
Gnagarforum har grävt i gamla arkiv och dammat av tidlösa krönikor från det förra årtusendet. Första delen i en serie av nostalgikrönikor, som vi tänkt publicera en rad lördagar i följd, är signerad Mortex och hämtad från våren 1999 då AJN-sidan bara var månaden gammal.
Jag lider alltid på match. Jag sitter och gnäller för mig själv och tycker att alla AIK-spelare underpresterar. Motståndarna är alla oövervinneliga supermän, fruktansvärda bärsärkar med flugsvamspsporer rykande ur öronen. AIK-spelarna är andrasorteringens pellejönsar med risigt självförtroende och en målångest som börjar skicka ut ta-bort-mig-vibbar bara bollen passerar upp över mittlinjen. Det spelar ingen roll om motståndet heter BK Häcken (tack!) eller FC Barcelona; stryk blir det! Men samtidigt så kräver jag vinst, ja när jag kommer in på läktaren och återigen låter Råsundas sköna innanmäte skölja in genom ögon och plaska ned i själen, då kan jag inte ens tänka mig att vi kommer att förlora! Samtidigt som domaren blåser i sin pipa, och Gnaget sätter igång sin sedvanliga första-20-anstormning, så byter jag dock humör tvärt, och Svartsynens Stora, Stinkande, Onda Höna flaxar upp och sätter sig på mina axlar och rapar mig i örat och vips! så VET jag att det kommer att gå åt helvete. Ändå kan jag inte sluta hoppas. Fotbollsjävligheten leker med mina känslor och det är ett grymt skådespel: fastän jag VET att det kommer att barka käpprätt, så dras jag ändå med och hoppas-hoppas-HOPPAS vid varje anfall. Som ju alltid (vad jag minns) slutar i ett stort "NEEEEJJ!!!".
Jag vet att alla Gnagare inte är som jag, och jag vet att det finns folk som håller på andra lag som skulle känna igen sig i mig, men jag tror att den här agressiva neggigheten är vanligare bland Gnagare än bland andra supportrar. Bajare, å andra sidan, snackar ofta om hur kul det är att gå på Söderstadion, vilken fest det är varje gång. Man träffar hela familjen Söder; brorsor, syrror, farsor, morsor, plastfarsor, mamma 1 och mamma 2, kvartershoran och bilmecken på hörnet, alla sjunger och skrattar på det där familjära, sammanhållande sättet. Resultatet är viktigt, men oftast inte avgörande, speciellt inte om Bajen i vanlig ordning dansar kräftdans under nåt streck. Då är det fest oavsett liksom. Detta beteende stoltserar Hammarbyaren med, ungefär som om han/hon tillhörde en utvald skara; "Vi Bajare, vi festar, fotbollsfestar!".
Låt mig då bara påpeka att jag inte känner någon som tycker att det är svårt att festa. Att festa är trevligt. Det är nåt som nästan alla gör då och då, på olika sätt. Min mormor (obetydligt yngre än Gnaget) festar när hon har orken. Min grann-knodd (obetydigt yngre än SM-92) festar så fort nån annan knodd i grannskapet fyller år, eller när McDonald´s TM lanserar nån ny mini-rymdapa i plast eller nåt sånt. Jag festar så ofta jag orkar och har råd, men på fotboll? Njae, tack för den koppen kaffe, men jag tror inte det! En enda gång har jag festat på ett "idrottsevenemang". Det var på en uppvisningsmatch i Amerikansk fotboll mellan två NFL-lag under deras försäsong. I Berlin var det visst. Det var kul, men inte fan var det sport. Det var mer som....ja som "Så ska det låta!" med sprit.
Kort sagt; att gå på (påstådd) gladfotboll, se massor av mål, trängas på sjungande, fullsatta läktare, skratta och gråta och dricka bira tillsammans med sina gelikar på samma gemytliga ställe, serverade av samma gamla trogna personal, det kan ju vem som helst göra! Att DÄREMOT åka i den djupa underjorden till Nationalarenan, att sitta själv och svära, att inte prata med någon (utom med morsan som du ber om ursäkt till hela tiden för att du skriker så att hennes barn börjar gråta), att se två-tre tomma stolar för varje besökare, att kanske få uppleva ett mål, att springa till underjorden efter match (så att du hinner hem till sporten, för inte faaan var det offside?!), DET klarar inte vem som helst!
Till slut vill jag bara säga detta: När Stefan Ishizaki säljs till Juventus ("vi MÅSTE vinna ligan i år!") för 60 miljoner (varav 8 går till Rågsved, som tar årets julbord på Maldiverna, skandal i Expressen våren 2000) efter hattricket borta mot Chelsea i CL-kvalet, och AIK står som klara Svenska Mästare -99 redan efter 4-1 mot DIF på Stadion (vilket gör att de kan spela ut mot IFK borta: 6-1 till Gnaget i andra set), DÅ ska jag efterlysa hjälp på Bajen GBn: "Jag skulle vilja festa...hur gör man?"
