Mörkret över Malmö
Man kan förbereda sig hur noggrannt som helst. Man kan laborera med laguppställningar tills man tycker sig ha hittat en optimal formation. Baserat på träningar, tidigare matcher, långsiktigt matchande, motstånd samt ens egen känsla för feeling fattar man efter samråd beslut och skickar ut sitt manskap på planen. Och sen går precis allt åt helvete. Sådan är fotbollen. Malmö FF – AIK 4 – 0
Innan match konstaterades att Jimmy Tamandi och Rönning var de två som fick stiga åt sidan av de sex försvarare som kändes mest aktuella för spel. Patrik Karlsson fick förnyat förtroende efter sin goda insats mot Hammarby senast och till höger fick Markus Jonsson göra comeback efter sin skadefrånvaro. Mittfält och anfall såg ut "som vanligt" med undantag för Alexander Gerndt som alltså fick göra allsvensk debut från start till vänster på mitten. En debut han förhoppningsvis snabbt kan förtränga och ersätta med mer positiva bilder.
MFF gjorde avspark och började med bollen. AIK kröp ihop på egen planhalva och man hoppades få se de där blixtrande spelvändningarna från förra året där yttrarna kom virvlande på kanterna och öste in inlägg mot framstormande medspelare i straffområdet. De kom aldrig. Vanns bollen togs det några tvekande steg framåt. Kort sidledspassning följt av stressad kort passning, följt av brytning. Det var precis som att AIK blev förvånade och lite tveksamma över att de inte var hårt pressade av fradgetuggande Hammarbyare. Ytorna fanns lite överallt men istället för att spela snabbt stod man stilla och väntade när man fick bollen. Spelare som fick bollen i fart stannade upp och vände om. Det förlorades närkamper överallt och just att allt AIK gjorde gick så långsamt och tveksamt kändes så märkligt, nästan overkligt.
Pavey flyttas bryskt undan av Jonathan Johansson på vänsterkanten som slår ett inlägg Junior möter på volley, smack. 1-0. När Fröjdfeldt dömer är det ofta en dålig idé att förstärka sitt fall. Så även denna gång.
Några minuter senare gör Örlund en sanslös dubbelräddning på ett friläge. Trots att vi bevisligen spelar med ett femmannamittfält ser det snarare ut som om ingen spelar där. Dulee och Kaptenen blir förbispelade gång på gång, Pavey fladdrar omkring utan att få tag på varken spelare eller boll medan Gerndt har gått och gömt sig, han deltar inte i spelet åt något håll. Mittförsvaret får gång på gång hantera tre, ibland fyra, rättvända framstormande ljusblåe.
Jonathan Johansson får tag i bollen på högerkanten igen. Spelar snett bakåt där Vinzents (?) drämmer till ett hårt skruvat inlägg mot bortre som Toivonen är först på och stöter i mål. 2-0.
AIK är som lag helt passiva. Junior går genom försvarslinjen som Grendel genom en kungshall. Ingen Beowulf i svart tröja syns till. Patrik Karlsson, ingenting fungerar för honom idag, MFF tar sig fram på vår vänsterkant som de vill. Nicklas Carlsson, däremot, är en av få spelare som står på tårna, de flesta andra står på hälarna. Wilton kommer ingenstans och Burgic har knappt fått en passning, ensam mot Dixon och lille-Anders.
AIK får fyra hörnor som samtliga slås bort och har i halvlek 0 avslut på mål.
Inga byten görs i halvtid. Efter fem minuter tränger sig Junior förbi Sandberg och är så ruskigt stark att han samtidigt som han håller undan försvararen enkelt lyfter in bollen i bortre. 3-0. Matchen är i princip över. MFF dominerar fullständigt och spelar som och hur de vill. De låter AIK ha bollen och när vi kommer för nära mål tar de den. Tjerna går ut med en känning i låret (inget allvarligt, mest säkerhetsåtgärd) och Burgic som knappt fått känna på bollen. In Robert Åhman-Persson och Mendes.
Åhman-Persson är ytterst nära att göra en Riquelme när han fixar, trixar, joxar och dansar sig igenom den ljusblå muren men avslutet räddas med tåspetsarna av målvakten. Gerndt byter med Hulsker. Jonathan Johansson skjuter in 4-0 i bortre krysset.
MFF visar att de är laget med högst högstanivå i Allsvenskan och att det inte är en bra idé att bli passiv eller spela tveksamt mot dem. Särskilt inte när de fått stryk av Trelleborg i matchen innan. I princip gör alla i di blåe mycket bra insatser, extra plus för anfallsparet som är ohyggligt jobbiga att möta när de är på humör.
Så fick AIK sin andra prestations- och resultatmässiga genomklappning i seriespel under Rikard Norlings dryga två år vid rodret. Senast var det Boden som smiskade dit oss med 5-1. Att sånt här händer, har hänt och kommer fortsätta att hända är en del av fotbollens sanning. Man kan atomisera och djupanalysera och man kan rita diagram och mäta löpmeter, men så länge fotboll spelas av levande människor kommer sånt här att hända alla lag. Fotboll är inte naturvetenskap, ibland har du alla förutsättningarna för att lyckas men då händer någonting, som vi ofta väljer att kalla för oförklarligt, och allt rasar samman som ett korthus.
Ska jag peka på något jag inte tyckt fungerat i år så är det mittfältsspelet. Det har inte gett backlinjen tillräckligt bra understöd och har inte heller löst det offensiva spelet.
För min del hoppas jag och tror att Herr Norling och spelarna gör precis som han sa efter matchen:
– Det är bara att erkänna att vi inte träffat rätt och rakryggat gå vidare.