Kungen och världens vackraste mittfält
Er ödmjuke tjänare levererar härmed sin första träningsrapport någonsin. Kungen berättar om hur det var att möta Riquelme. Vi minns mittfältet som fått Gattuso att ropa på mamma. Eller iallafall att dubbelkolla sin försäkring. Dessutom bjuds det på en stilla undran över vilken kravspec som egentligen gäller för mittbackar. Det finns eventuellt ett stycke som kan smärta Arsenal-fans. Ber om ursäkt för det.
Såg mitt livs första AIK-träning på tisdagen. Männen i det vackraste laget i världen sprang mellan koner. I över en timme. Solen sken. Bollarna fick de känna på inledningsvis. Gary Stephenson drev på med ett mäktigt löpsteg, han sprang med Özkan som inte kan komma närmare än fem meter från en boll utan att göra något med den. Trots joggingskor. Wilton och Rubarth lyste med sin frånvaro. Körde inomhus. Tamandi joggade för sig själv, runt runt planen med ett rikt inre liv. Carlsson och Sandberg försökte skjuta prick på honom. Jimmy sköt tillbaka. Hårdare. Bernt kom gående, han hade varit och blivit kollad på sjukhuset men inte fått något besked än. Själv tyckte han det kändes bättre i baksidan låret. Tränarpar var Lindholm och Gustafsson samt målisavdelningen som verkade köra hårt med sina adepter. Samspråkade lite med Rönning och tränarna efter träningen.
- Har du aldrig sett en AIK-träning? Haha, då valde du fel pass, det där är ju inte så kul att se på.
- Jag tyckte det var underbart. Det är ju såhär den ser ut också, fotbollen.
- Ja. Det här är killarnas vardag.
Sa mirakelmannen Lindholm. Jag blev glad. AIK är bra för mig.
***
Dagen innan fick jag förmånen att fika med bl a Kungen, Ayatollah Fjäll och Deep. Jag frågade Kungen hur det var att spela mot Riquelme.
- Fy fan. Det gick inte att komma åt han, sån otrolig x#@& teknik.
Givetvis gick jag igång och började pladdra Riquelme, Villareal och Boca. Kungen verkade bli glad över att Roman har gotten his groove back i Boca och mindes även Battaglia väl.
- Boca, dom smäller på rätt bra va, kör rätt hårt?
Han har fortfarande sina prioriteringar klart för sig, Kungen.
***
Jag och min käre galne vän Carl har säkert lagt över tvåhundra timmar av våra liv till att prata och drömma om Kungens matcher - verkliga och inbillade. Själv får jag fortfarande något fuktigt i ögonvrån när jag tänker på startande mittfältet mot England borta i EM-kvalet 99.
Mild. Schwarz. Mjällby. Ljungberg.
Just där och då fanns det nog ingen spelare i världen som ville möta det mittfältet.
Scholes är så rädd att han utför en av de fulaste och vidrigaste tacklingarna jag sett när han hoppstämplar Mild på insidan låret efter fem minuter. Efter det genomför Stefan Schwarz en av de största, bästa och ondskefullaste matcherna i svensk fotbollshistoria genom att spela så hårt, smart och elakt att han orsakar fem gula kort för England. Scholes blev utvisad. Beckham nästan grät och ville mer än allt annat bli utbytt. Schwartz tog ett gult han med. Det var honom väl unt.
***
Med detta ville jag bara få sagt att fotboll kan vara vacker på många olika sätt. Ett blixtrande snabbt entouchspel. En stenhård defensiv med glidtacklingar i blött gräs på egen planhalva där man inte släpper en jävel över bron. Fullplanspress och hårda tidiga inlägg. Hålla i bollen för om vi har bollen så kan de inte göra mål. Ett avvaktande tidsfördröjande ... eller nja, det där sista är ganska sällan ”vackert”. Fotbollen vill ha passion och intensitet för att uppnå sin fulla höjd.
***
Med Burgic och Hulsker ute för räkning blir det mer spännande än vanligt att se hur vi formerar oss mot de blåsvarta. Förutom det uppenbara valet Mendes finns även Pavey som inledde förra säsongen som forward emellanåt samt Gerndt som nu har laddat om. Även Åhman-Persson har spelat forward, ett ruggigt skott i krysset mot Frölunda 2005 sitter fortfarande på min näthinna. Och Kristian Haynes körde för fullt i tisdags.
***
Sen sa jag lite fel till Kungen innan senaste Euro Talk. Carlos Tevez blev utsedd till Amerikas (alltså Nord-, Central- och Sydamerika) bäste spelare TRE år i rad. Så när Kungen säger två är det helt och hållet mitt fel. Kungen har aldrig fel. Bara dåliga rådgivare. Jag tar på mig ansvaret och avgår.
***
Andres Vasquez har fått en enorm och välförtjänt uppmärksamhet för sitt för matchen ganska betydelselösa mål mot Örebro. Att matchen redan var avgjord sänker inte hans personliga prestation på något sätt. Om man däremot vill, som t ex engelska läsalättabloiden The Sun, sätta in målet i kontexten The Greatest Goal Ever blir det lite oförtjänt pannkaka av det hela. För mig krävs det att målet har en avgörande betydelse för matchen, eller mer, för att komma med i ett sådant sammanhang, inte bara att den individuella prestationen är fantastisk. I det sammanhanget finns det ett mål som för mig står ut som det mest otroliga.
Cupvinnarcupens final 1995. Real Zaragoza mot Arsenal. 1-1 efter full tid. 120 minuter spelade. 35 sekunder kvar av förlängningen. Alla väntar på straffsparkar. Nayim får bollen en bit framför mittlinjen, fem meter in från sidlinjen. Han klappar till bollen. Hårt. Högt. David Seaman backar. Kastar sig desperat bakåt men lämnar en lucka på knappt 40 cm mellan fingertoppar och ribba. Exakt där faller bollen in i mål. Att göra ett sådant mål gränsar till det osannolika. Att göra ett sådant mål i en stor cupfinal är fullständigt osannolikt. Att avgöra en stor cupfinal med matchens sista spark är otroligt. Lägger man ihop det hela får man något vi inte riktigt har ett ord för.
***
Apropå vackra mål. Kommer ni ihåg Martin Palermo, linebackern som spelar forward i Boca nuförtiden? I 94:e matchminuten. Utan passning från Riquelme den här gången.
***
Brommapojksmatchen var konstig tyckte jag. Ologisk, märklig och eh, ja, konstig. Så lågt och passivt som BP ställde upp i inledningen har jag aldrig sett ett allsvenskt lag göra förut. Hade AIK spelat bollen med 5 % hårdare tillslag där hade vi kunnat dödat matchen på en halvtimme. Istället för på extratid. Inledningen på andra halvlek var ännu konstigare, iallafall om man sett den föregående. Nu är jag inte en person som har problem med upplevelser som är konstiga men det var ett konstigt sätt att få tre poäng på. Konstigt konstmål på slutet också.
Ibland skriver Simon Bank de bästa fotbollstexterna det här landet har sett under mitt vuxna liv. Och det börjar bli ganska långt, det livet.
***
Det enda som inte kändes helt hundra med att vi lurade BP genom att skicka upp Dulee i banan var att vi inte gjort det tidigare. Men så länge det hotet finns och är tydligt får våra motståndare det svårare att välja en väg. De måste göra flera val.
Det är skillnad på mittback och mittback. Normalt sett ska han kunna hoppa upp och nicka bort inlägg samt sparka undan bollen innan den hamnar i straffområdet. Har det framförts någon kritik, överhuvudtaget, i Sverige i år mot att Jimmy Dixon, Sigurdsson, Johannesson eller vem som helst har en hög felprocent i sina långa uppspel? Isåfall har jag missat det. Men Carlsson, Rönning, Arnefjord och Sandberg ska inte bara klara alla man-mansituationer i försvarsspelet, de ska slå Pirlopassningar oavbrutet också. Tycker vissa. Själv såg jag i helgen med egna ögon hur Ayala slog två långa uppspel som gick utanför planen.
Halmstad kommer till Råsunda. Då kommer vi att klappa till bollen som om vi menar det i passningsspelet.
***
Miran kommer att komma tillbaka, starkare än någonsin. Vi tänker på dig.
