Gästkrönika: Buropen på Råsunda
Det är dagen efter. Som många gånger tidigare i år möts mina kollegor av en gestalt som liknar mig men som pryds av ett åskmoln över huvudet och en blick som säger låt mig vara ifred.
Ångesten över en ännu riktigt, riktigt tung tillställning väger bly.
En depressiv massa som gör att frågeställningarna varför, hur och tänk om snurrar runt om i skallen med febril hastighet. Kontentan blir densamma hela tiden, nu får vi fan skärpa oss. Och då syftar jag inte bara på våra lirare på planen. Utan framförallt oss på läktaren.
Förra årets nära SM-guldvinnande lag och gruppen som tog oss ur träsket 2005 möttes och stöttes alltid då av en enorm kraftansträngning från läktaren. Då kände jag att vi hade tagit oss ur tunga och struliga år på 2000-talet då en inkompetent ledning, katastrofal ekonomi och en tafflig spelartrupp var målet för vårat missnöje.
Nu har vi en ny tid framför oss. En med en målinriktad ledning, en grym tränarduo och en bra spelarbas som det går att bygga vidare på.
Den grunden, som vi jublat och stöttat så fantastiskt de senaste två åren, är i en djup svacka just nu. En svacka som blir gravliknande när vi ger sådant stöd från läktaren som vi gjorde mot Örebro SK.
Förstå mig rätt. Jag tycker att man kan få skrika ut sitt missnöje och att visa sin besvikelse. Inom rimliga proportioner.
Jag förstår däremot inte hur tankegångarna går hos vissa när man visslar ut sina egna spelare på det viset som skedde. Niclas Carlsson var hyllad av oss 2005 och 2006. För viktiga mål, attityd och hjärta. I år ser han nästan plågad ut så fort bollen kommer i närheten av honom och nu senast gav vi vårat stöd genom visselorkaner när han hade bollen i andra halvlek.
Hela laget möttes av burop i slutet av matchen, något som förstärktes på slutet när tränarstab och trupp gick ut för att tacka av publiken (den som var kvar).
Det är rent ut sagt för jävla uselt av oss.
Vi har en ledning, trupp och en profil som vi ska vara förbannat stolta över idag. Det visar vi inte genom att skrika oss gula och blåa genom skällsord mot våra egna spelare.
Vi visar det inte heller genom att helt plötsligt gapa ”fan vad dåliga dom är” så fort det dåligt för att sedan vända kappan efter vinden och hurra ”fan vad bra vi gjorde det” när det går bra.
Våra spelare förtjänar det inte heller. Spelet saknas, men inte viljan eller glöden på planen.
De enda som ska ha det jävligt jobbigt när de lirar på Råsunda är elvan i motståndarlaget. Det är dom som ska mötas av visselorkaner och en vägg av gemensamt motstånd. Det är vi som är den tolfte spelaren i laget. Vi ska stötta laget och klubben vi älskar. Inte stjälpa.
När vi lät våran frustration över grusade förhoppningar gå ut över vårat egna lag mot Örebro SK var det dom som fick tändvätska.
Ställ frågan till dig själv. Om du hamnar i en svacka på jobbet eller i livet, stöds du genom att ha ett mäktigt stöd i ryggen eller genom att dränkas av burop?
För mig är svaret givet.
Tisdag den 3 juli möter vi Trelleborgs FF på Råsunda. Då ska våra killar vända vår tunga trend på hemmaplan. Men dom klarar det inte utan oss.
Glöm inte det.
