Gästkrönika: Mot TFF gäller det!
Signaturen Raffeman tar fram ljuspunkter från säsongen så här långt som AIK ska bygga vidare på.
- Det är inte så värst kontroversiellt att påstå att säsongen inte har börjat (kan man fortfarande säga så?) på det sätt som vi alla hade hoppats. Varför har det blivit så?
11 omgångar av säsongen har nu passerat, och vårt kära AIK parkerar långt ner i tabellen. För att vara mer exakt på elfte plats med blott 13 poäng. AIK är näst sämsta laget på hemmaplan, där endast fem av 13 poäng bärgats, och inte mer än tre mål har gjorts. Det är inte mycket gladare läsning på borta plan; åtta poäng placerar oss visserligen rätt högt i bortatabellen men med endast 6 gjorda mål. Dessutom gick vi på pumpen mot DIF med hela 3-1. Det är inte så värst kontroversiellt att påstå att säsongen inte har börjat (kan man fortfarande säga så?) på det sätt som vi alla hade hoppats. Varför har det blivit så?
Både media och vi supportrar trodde innan säsongen att AIK skulle etablera sig som ett topplag, till och med vara med och slåss om guldet med sitt fina kantspel och sitt ”tänka offensivt i defensiven”. Som läget är nu är vi långt därifrån, och några speciellt märkbara tendenser till bättring har lyst med sin frånvaro. Vi har visserligen inte förlorat på tre matcher, men heller inte vunnit, och enbart mäktat med två mål, varav ett på straff. Liknande slappa resultat framåt får vi om vi tittar bakåt på säsongen. Domen står klar för oss alla: Det har gjorts alldeles för få mål. Och det är inte bara otur.
De tre senaste matcherna (Örebro hemma, Gefle borta och GAIS borta) bjöd på en del guldkorn som vi kan så till vackra guldträd, men också en hel del nya frågeställningar och tankar. Och framförallt står det stora Frågetecknet kvar bakom ordet Anfallsspel. Men en historia blir inte komplett om man inte börjar från början, så låt oss istället börja där.
AIK inledde med förlust mot Kalmar, efter ett snöpligt 1-0 i en annars underbar premiär i Råsundaborgen med mycket folk, god stämning innan match och mitt första säsongskort på Östra efter 10 år på den Norra läktaren. Denna match följdes av två sköna segrar, först 1-0 mot Hammarby och sedan 2-1 borta mot IFK. Efter detta kom matchen då vi krossades av Malmö med hela 4-0.
Då hade vi ändå 6 poäng på fyra matcher, två segrar, en snöplig förlust och ett sammanbrott. Ändå en godkänd start. Trots denna acceptabla start var det enkelt att hitta problem med AIKs offensiva spelsätt. Det var närmast chockerande att se att AIK, som i det närmaste ställde upp med en 2-6-2 uppställning, gjorde så väldigt få mål. Ytterbackarnas vansinnigt höga utgångspositioner i början på säsongen borde ju, teoretiskt, ge ett mer offensivt präglat spel och således många mål.
Effekten blev tyvärr nästan den motsatta; kantspelet blev lidande då kanterna blev trånga när både ytterbackar och yttermittfältare ville ha korridorer att ränna i; även om kantspelet också försvann mycket på grund av skador på nyckelspelare och dålig form på de som fanns kvar, alternativt kom tillbaka från skada. Det hela förstärktes även av de plåster som Dulee hade på ryggen, vilket tvingade ner det centrala mittfältet långt bort från de offensiva positionerna.
Nesjo och Norling åtgärdade bäst de kunde de ovanstående bitarna, och matcherna mot Halmstad, BP och Helsingborg så något bättre ut. I dessa matcher drogs ytterbackarna ner igen, och uppspelsalternativen blev fler. Vi började även flytta upp Dulee och Tjerna högre i banan, för att på så sätt minska pressen på backlinjen, få kortare uppspelsvägar och för att få in mer folk i boxen. Dock blev poängskörden även här relativt svag. Förklaringen här är att kantspelet fortsatte att lysa med sin frånvaro. Utan kantspel får man inte lika många bollar som Wilton, Burgic och Mendes kan sparka in i maskorna.
Matchen mot Djurgården bjöd på gott offensivt spel i första halvlek, som tyvärr sedan försvann i ett hav av tappade bollar på mittplan. Det bådade ändå hyfsat gott, tendenserna fanns.
Mot Örebro tycktes en viss offensivlusta och anfallskapacitet hänga kvar från matchen mot Djurgården. Precis som mot Djurgården kom de centrala mittfältarna slutligen framåt. Det är här tråkigt att matchen slutar 1-1 när AIK gör tre mål (visst visst, det var kanske offside också). Domarens avblåsning på Wiltons mål gör mig snäsig fortfarande. Här borde dock AIK ha avgjort matchen redan i första halvlek.
Om anfallsspelet mot Örebro lovade gott så kom det snabbt på skam mot Gefle. Med det offensiva navet Wilton borta utraderades de flesta tendenserna till konstruktiv anfallsfotboll. Några ljusglimtar finns dock att peka på från de två sista omgångarna. Först och främst att försvarsspelet definitivt har stabiliserat sig. Mycket pris måste här gå till Arnefjord, som på ett mycket bra sätt gått in och visat att han är en bra försvarsspelare. Både mot Gefle och mot GAIS var försvarsspelet av god klass (till och med mycket god mot GAIS), och det känns skönt att konstatera att defensiven nog kommer att hålla säsongen ut. Nu är ju Nils-Eric Johansson också med i matchen.
Ljusglimt två var att vi började lobba djupledsbollar intensivt i matchen mot Gelfe. Till viss del var detta kanske en effekt av det blöta underlaget, men det tycktes även finnas en idé att Mendes och Hulsker skulle utnyttja sina snabba fötter mer än tidigare. Tyvärr gav inte djupledsbollarna något vidare resultat (men nog borde Mendes ha satt sitt läge?), men spelet i sig pekar på att N/N inte är helt låsta i sina kortpassningsbanor och att vi kan spela i djupled när så krävs. Detta visar på flexibilitet hos spelare och ledare, och således på ett mer varierat och konstruktivt anfallsspel som nog kan betala sig.
Matchen mot GAIS bjöd tyvärr bara på en höjdpunkt: det stabila försvaret. Återigen var anfallsspelet borta. Detta återstår att slipa på för N/N, och lösningen kan inte bara vara att få igång kantspelet. Mer måste till. Därför kommer beskedet om de två nya argentinarna som en mycket god nyhet. Det som hörts från andra sidan Atlanten om dessa killar bådar gott, och kan ge en fräsch injektion i form av nytt tänkande och ett nytt sorts offensivt spel. Det öppnar även för att kunna flytta ner Wilton till en offensiv mittfältsposition, vilket kan bli intressant om han får ha målskyttar framför sig.
Dock löser deras ankomst inte problemet med att anfallarna får för lite bollar att jobba med. Det mesta jag tyckt var fel med AIKs offensiva spel har N/N försökt åtgärda, med blandat resultat. Jag ser fram emot nästa försök på tisdag, för det är nu en stor del av lösningen på vår kräftgång måste komma. Mer boll på den offensiva planhalvan/tredjedelen bäddar också för ett bättre kantspel. Ett lyft mer generellt, hos alla lagdelar, hos alla spelare, måste komma till. Må detta hända på tisdag, med en injektion av våra tre nya spelare.
Då är det TFF som gäller, i vad jag ser som en mycket viktig match. Det är dags att börja vinna nu, och en storseger hemma mot TFF är precis vad som behövs inför dubbelmötet mot Elfsborg. Lite självförtroende, några mål och tätt bakåt. Elfsborg har sett ruskigt bra ut i de matcher jag sett och ska vi till att vara med i toppen är många poäng i detta dubbelmöte ett måste.
Det gäller nu. Kom igen Gnaget!
Av: Raffeman, Östra Filosofers Sällskap
(http://ostrafilosofer.blogg.fotbolldirekt.com/)
