Gästkrönika: Hur ser skit ut? Och hur luktar det?
Replik på Stefan Janssons gästkrönika den 11/5.
"Den publiktillströmning på 12%, vilken "AIK gottar sig i", är en fantastisk framgång för AIK!"
Är man en lämplig bedömare av AIK:s lednings insatser avseende publiktillströmningen på Råsunda, för att man har bevistat en föreläsning i företagsekonomi? En föreläsning där det dessutom raljerats kring statistikens möjligheter att grafiskt beskriva ekonomiska samband? Jag tillåter mig att tvivla, och vill därför inleda med att säga att jag inte har bevistat några föreläsningar i företagsekonomi. Däremot är jag normalt kunnig inom området matematik, och jag har en akademisk examen inom Medie- och kommunikationsvetenskap. Sålunda anser jag mig kunna fastslå följande:
Den publiktillströmning på 12%, vilken "AIK gottar sig i", är en fantastisk framgång för AIK!
Att den inte är i nivå med MFF:s på 65% är nämligen inte så konstigt om man tänker efter: I Malmö med omnejd bor det ca 500 000 människor, och de har ett (1) lag att hålla på. I Malmö är MFF hela stan's angelägenhet. Jag vet - jag bor här. Förutom att de saknar konkurrens (inom elitfotbollen alltså) om publiken, är MFF:s publikunderlag således väl så stort som AIK:s, även om AIK skulle lyckas kapa åt sig 1/3-del av publiksympatierna i Stockholm. Och till detta ska MFF:s sportsliga framgångar läggas, vilket naturligtvis inbegriper publikens och omvärldens förväntningar på framtida sådana. Att MFF:s publik ökar mer än AIK:s, som i sin tur endast "ligger i nivå med till exempel Sundsvall, IFK Göteborg och Halmstad" beror också på att AIK inledde perioden 2001-2003 med ett publiksnitt som vida överstiger MFF:s, för att inte tala om Sundsvalls, IFK Göteborgs och Halmstads. Om jag har en person i publiken, och lyckas få honom att ta med sig frugan, så har jag åstadkommit en 100% ökning av publiken. Har jag 15 000 i publiken, är en 100% ökning inte fullt så enkel att åstadkomma.
När AIK:s höga publiksnitt byggdes upp under åren 1998-2000, var AIK - om inte ensamma på plan, så i alla fall självklar etta i Stockholmsfotbollen. Men under åren 2001-2003 har det förändrats. Alla de som går på fotboll för att det är ett kul evenemang, lockas idag lika mkt av Djurgårdens resp. Hammarbys matcher. Att mot denna bakgrund, och med uteblivna sportsliga framgångar i ryggen, ändå lyckas hålla kvar publiken och t.o.m. öka den, det tycker jag är fantastiskt bra gjort. Man ska komma ihåg att detta dessutom har skett under en period då ledningens fokus legat på en sanering av ekonomin, snarare än på spektakulära och publikdragande spelarinköp.
Stefan Jansson anser att denna 12% ökning av publiken på Råsunda, luktar skit. Han anser den torftig, och den får honom att känna sig väldigt orolig inför framtiden. Jag däremot, tar mig för pannan inför en sådan beskrivning av verkligheten.
Stefan Jansson begär att saker och ting ska kallas vid sitt rätta namn, (Anar jag en faiblesse för vissa mer Moderata talanger på retorikens område?) och slår samtidigt fast att "vi är AIK:are och vi är inte rädda för sanningen." Jag däremot, undrar vilken sanning han pratar om?
Stefan konstaterar att "om AIK:s publikkurva vänder neråt riskerar den redan ansträngda ekonomin snabbt att se ännu sämre ut." Fler konstateranden av samma kaliber: Om du går en promenad på Essingeleden i rusningstrafik riskerar du att bli överkörd. Eller vad sägs om den här: Om du dricker 5 liter 96% sprit på 10 minuter riskerar du att dö av alkoholförgiftning. Till sist en som kanske toppar allt: Om folk slutar gå på AIK:s matcher, tappar AIK inkomster och riskerar att gå i konkurs.
Jag undrar om vi AIK:are verkligen tror att Sanny och gänget inte förstår samband som dessa?
Och kom igen! Det är en publikökning på 12% vi talar om här. Det är en publikökning, inte publikminskning, som Stefan Jansson är missnöjd med. Den kurva han talar om har alltså inte planat ut. Än mindre vänt. Är det någon som målar fan på väggen här?
Jag vill också bemöta Stefan Janssons invändningar mot AIK:s sätt "applådera" det faktum att man aldrig förr sålt så många årskort som man har gjort i år. Som kommunikationsvetare skulle jag vilja påminna om det gamla talestättet - dit folk går, dit går folk. Det betyder i korthet att ett evenemang som lockar publik, lockar ännu mer publik om arrangörerna berättar att det lockar publik. Det omvända gäller i motsvarande grad. Om folk får veta att det är publik-kris, så stannar de hemma. Jag vet inte om AIK:s kommunikations-strateger (finns de?) tänkte så långt när de valde att slå sig för bröstet med denna rekordförsäljning av årskort, men faktum är att detta agerande är precis rätt om deras målsättningar är att locka ännu fler till AIK:s matcher! Nu vill jag minnas att Stefan Jansson - inte uttalat, men mellan raderna - efterlyste åtgärder från AIK:s ledning för att öka just publiksiffrorna. Och ändå ska AIK:s ledning ha agerat fel, när man agerat just så? Vad skulle man gjort istället? Gått ut till massmedia och självkritiskt konstaterat att man misslyckats? (Rubrik i Sportbladet: "Sanny med svansen mellan benen!" Ingress: "Publiksnittet har bara ökat med 12% mellan 2001-2003. Publiken sviker, åtgärder måste till!") Tror Stefan att det sättet att agera - att kalla saker vid dess "rätta" namn - skulle locka fler människor till Råsunda?
Med varma hälsningar till alla AIK:are runt om i världen, och med en önskan om fortsatta svartgula framgångar på fotbollsplanen och annorstädes,
Linus Magnusson,
medlem sedan 1980.
