Gästkrönika: Brum, brum, AIK är ingen bil
En krönika om ledarskap, organisationer, kommunikation och bilar.
"Folk i föreningen vill/kan inte göra sitt bästa för de har inte roligt tillsammans. Det har man inte eftersom det finns en mängd olösta konflikter som man inte vet hur man ska hantera."
Det talas en del om huruvida det är "kris" i klubben eller inte. Den diskussionen är döfödd då den strandar i vad man "menar" med kris. Intressantare vore en diskussion om hur det är i klubben, och då menar jag herrarnas A-lag i fotboll. Uppenbarligen förs inte en sådan där den borde föras. Varför vet jag inte, men man kan ju alltid gissa.
På ett eller annat sätt straffar det sig att uttrycka sin mening, om det belönades så skulle det göras oftare. Ledningen straffas eftersom den skall vara lojal mot finansiärer. Deras jobb som ledare i företaget är att hålla en snygg och optimistisk fasad i kombination med en positiv ekonomisk redovisning. Spelare straffas eftersom de skall vara lojala mot företaget. De som inte är det, s.k. whistleblowers, får vanligtvis ett litet helvete uppifrån och det verkar ingen i truppen vara beredd att ta. De enda som inget har att förlora på öppen kritik/ifrågasättande är medlemmar och supportrar, men de har i sin tur mycket knapphändig information om vad som händer i föreningen. Den info som når ut är ju censurerad och godkänd av företaget/föreningen.
Hur kan vi då se till att öppenhet och ärlighet lönar sig? Det kan vi inte! Vi måste förlita oss på att belöningen blir ett lag som spelar för varandra och för ledningen och för klubben, en ledning som jobbar tillsammans för spelarna och för klubben, och att detta oundvikligen resulterar i sportslig framgång. Det är ett rimligt antagande som kan backas med en hel del forskning.
Om inte de inblandade; Kissar, vänsterbackar, massörer, vd:ar, tränare och målsumpare kan sätta sig ner och säga att "Nu jävlar slutar vi tassa runt och spela våra roller. Nu säger vi precis vad vi personligen tycker om det här och vad vi vill göra åt det", då kan vi byta tränare, spelare, spelsystem, ledning eller kalsonger bäst fan vi vill, men problemet kommer att kvarstå. En organisation är inte en bil. Man kan inte bara byta ut en trasig del mot en hel. Människorna i en organisation samverkar inte genom elkablar utan genom kommunikation och den kan man inte gå till skroten och köpa. Den måste man medvetet jobba på, och om den inte fungerar så spelar det ingen roll vem det är som inte kan kommunicera. Om telefonlinjen har brunnit så blir det ju inte bättre för att vi byter folk i luren.
Nu börjar jag bli övertydlig, men denna enkla sanning är så förtvivlat svår att ta till sig att det kanske är nödvändigt. Inte för att du eller jag kan göra något åt det, men vi kan ju ta det lugnt med hojtandet om nya spelare eller andra spelsystem. Det är, till stor del, att rikta fokus åt fel håll. Det jag föreslår är att föreningen anlitar någon som kan organisation ur ett annat perspektiv än det ekonomiska och att man gör det snabbt. Någon som kan få folk att prata med varandra på ett öppet och konstruktivt sätt,utan att de ska hemfalla åt meningslöst och skrajset floskelspridande. Jag är övertygad om att det snackas väldigt mycket inom klubben, men man snackar om varandra och inte med varandra.
Om en sådan uppstyrning av samverkansmiljön inte får resultat inom säg två månader så beror det troligtvis på att den/de som har mandat att motarbeta de förslag som kommer fram gör just det. Det skulle betyda att ledningen måste gå. Det en organisationspsykolog håller på med är nämligen inte flummigt hokus pokus. Det är hårda bandage som gör att många inom organisationen, på alla nivåer, kommer få stor anledning att ifrågasätta sitt eget beteende. Om man kan ta den smällen rakryggad och prestigelöst, och är beredd att jobba för förändring då ger det resultat. Om man är ute efter att ge andra skulden för det som inte funkat så fortsätter eländet. Så enkelt är det.
Krisen, om det är någon, består inte i en taskig tabellplacering och knackigt anfallsspel. Det är bara symptom på det som verkligen krisar. Folk i föreningen vill/kan inte göra sitt bästa för de har inte roligt tillsammans. Det har man inte eftersom det finns en mängd olösta konflikter som man inte vet hur man ska hantera. Sådant tar energi och energibrist är det som mest av allt kännetecknar dagens AIK-fotboll. Hojtandet om att alla måste "kämpa mer" ekar ihåligt i det perspektivet.
