Deadwood FC
- I AIK är vi alla först och främst människor. Orden är Wilton Figueiredos. Sådana självklarheter förtjänar att upprepas. I dagens Gnaget Från Sidan avhandlas Vilda Västern, makt och förändring, Dunga mot Nike samt spelarbetyg. Dock inte ett ord om den avslutande och sista Harry Potter-boken.
I en TV-serie som inte sågs av så värst många i Sverige beskrivs hur ordning uppstår ur kaos och anarki samt hur människor, på något sätt, lär sig att leva vidare sida vid sida. Serien hette Deadwood och fick mest uppmärksamhet för sitt brutala språk och grymma beskrivning av livet i en laglös guldgrävarstad. Det finns t ex en webbsida där man räknat antalet gånger någon säger fuck i varje avsnitt.
Med det vill jag säga att det är lätt att tappa bort vad en händelse eller företeelse verkligen handlar om. Att vad någon gör är mycket viktigare än vad han eller hon säger. Precis som i Deadwood.
Påsar med dynga
Ibland tror jag att man som ledare i AIK känner sig som Deadwoods Al Swearengen och önskar att alla som vill hjälpa till med att sköta AIK kunde låta bli det. När det gått knackigt i Allsvenskan, man sitter i kontraktsförhandlingar med spelare, ska spela UEFA-cupkval och antagligen vill planera för hur framtiden ska se ut kommer det förtvivlat ofta någon springande med några rykande påsar med dynga och dumpar dem i ens knä. Som Al i en milt sagt turbulent situation säger till en kumpan:
- And just when I need to keep my head clear, you give me these bags of shit to hold!
Och det är så det är med ett AIK i ständig förändring, där alla positioner inte är så uppenbara för alla som de verkar. Där tesen att makt är något man ges av andra är sann. Där förtroende är något man måste göra sig förtjänt av, varje dag. Alla är inte så pigga på att arbeta under de premisserna. I AIK har du inget val. Där får du vandra de långa sextio meterna från spelargången till bortaläktaren efter att åkt på stryk i Borås, stirra draken stint i ögonen och hoppas att den inte slukar dig hel. Om den inte gör det utan istället visar dig tro, hopp och kärlek kan du bli starkare än någonsin. Då kan du åka till Belfast och krossa motståndet, tidvis spela ut Helsingborg och göra åtta mål på två matcher.
Men drakar sover aldrig. Det bara ser så ut.
Personligen föredrar jag en värld där det är möjligt att förlåta och förlåtas. Där människor med gemensamma mål kan sitta ned tillsammans och reda ut saker. Där man ger med- och motmänniskor en andra chans och där man både kan och vill förstå sin omgivning. Vill i sammanhanget definitivt ge en eloge till Robert Laul som verkar ha vuxit av att ha haft det jobbigt (enligt hans blogg). Hans ”avslöjande” (det stod att läsa på en i sammanhanget väl känd hemsida) att AIK haft samtal med våldssupportrar kunde definitivt ha skruvats flera varv till om han viljat det. Men det gjorde han inte.
Dunga sparkar ner Nikes O jogo bonito
Finalen i Copa America såg ut ungefär som en final brukar. Underdogen backade hem, sparkade ner och stängde igen. När chansen dök upp att kontraslå gjorde man det, oerhört snabbt och framförallt effektivt. Vid ställningen 2-0 efter två målchanser maskade man och såg till att det blev så många spelavbrott som möjligt. Vi har sett det förut. Vad vi inte har sett förut är att det är Brasilien som gör det. Dungas Brasilien liknar inget Brasilien vi har sett förut. Borta är naiviteten, likheterna med Harlem Globetrotters, de givna Nike-ägda megastjärnorna och tio överstegsfinter i mittcirkeln. I dess ställe kommer en stenhårt arbetande lagmaskin med endast två-tre riktigt stora namn som ger bort 37(!) frisparkar på en match och som är beredda att göra vad som helst för att vinna.
– För en målvakt är en räddning vacker, för en försvarare är tacklingar vackra. Om vi fortsätter inbilla oss att bara dribblingar är vackra kommer vi aldrig att vinna något. Precis som VM-laget -82.
Dunga slaktar heliga kor och reder ut begreppen för en gapande mediakår före finalen. Sen gick hans mannar ut och stängde ner Messi och Riquelme i 90 minuter.
***
Nu såg jag inte matchen på PPV men jag har väldigt svårt att tro att Rikard Norling kallar Henrik Larsson för något annat än Henrik Larsson. Det gjorde han inte någon gång i pressrummet. ”Henke” finns liksom inte någon annanstans än i skymningspressen. Att Henrik utnyttjar att han har en kolossalt mycket större chans att få en straff än såna där opålitliga latinamerikaner är inte så mycket att säga om. Fördelar är till för att utnyttjas. Att fördelen finns säger mer om svenska domarkårens inställning till latinamerikanska spelare än om Henrik Larssons karaktär.
Sen vete tusan om inte Ivan Obolo överglänste Larsson i presspelet i måndags. Det vill inte säga lite. En magnifik insats.
***
No habla
Det kan emellanåt diskuteras hur svårt det kan vara att komma som fotbollsspelare till ett nytt land, en ny liga, ett nytt språk. Utan tvivel är det så. Vad nästan ingen (utom Henrik Rydström i en artikel i Offside) pratar om är vilka krav som ställs på de som redan är i klubben.
Här kommer några spelare som inte fattar vad man säger från andra sidan jordklotet, petar dig eller din polare ur startelvan, rör runt i hack- och transferordningen och ställer till det. Eftersom de nya kostat en massa pengar känns det inte som att du tävlar om en startelvaplats på samma villkor. ”Förra året dög jag men inte nu längre.” Hur AIK:s spelare löser den delen är avgörande för hur resten av säsongen kommer att se ut.
Lögner, förbannade lögner och spelarbetyg
Att man borde vänta med att sätta spelarbetyg till efter att man sett om matchen fick undertecknad ytterligare bevis för när han ... ja, såg om matchen på aik.se. Får erkänna för Kenny Pavey, Kaptenen och Nicklas Carlsson att jag inte är tillräckligt skicklig ännu, men jobbar hårt på att prestera bättre. Samtliga var värda ett snäpp högre betyg.
