Reserapport Wales.
GF-skribenten "Urbo" ger oss en reseskildring från Wales där AIK spelade i Intertoto-cupen.
Så var det äntligen dags för den soliga junifredag, då avresan till landet Wales skulle ske. Bilresan ut till Skavsta gick utmärkt, incheckningen strulade precis så där lagom mycket för att nervositeten skull smyga sig fram i magen.
Efter att i det öppna EU:s anda ha visat passet 5-6 gånger innan vi ens lämnat landet, lyfte planet och den numera traditionella startdrinken Bloody Mary och ett antal övriga groggar beställdes in. Stämningen var på topp och vissa personers ögon började redan innan lunch att se så där härligt simmiga ut. Palle och Jimmy hade gemensamt sett till att en buss var beställd som skulle köra runt oss från London till Cardiff i Wales, och därifrån till och från matchen i Aberystwyth. Busschauffören visade sig vara en riktigt grinig en, ej införstådd i att inmundigande av öl och andra alkoholhaltiga drycker resulterar i ett stort behov av något snabbare stopp under en 6 timmar lång bussresa. Några av de mer uppfinningsrika? löste bussens toalettbrist med sina egenhändigt framtagna kateter...
Framme i Cardiff, som är en trevlig studentstad med ungefär 350.000 invånare, släppte den buttre Ipswishsupportern av de 28 numera riktigt glada gnagarna vid bussterminalen. De flesta bodde på olika Bed & Breakfast eller hotell på eller i anslutning till Cathedral Road, det var nu dags att prova på det som på förhand benämnts som ett mycket bra uteliv, att i den engelska övärlden välja jeans, t-shirt alternativt någon form av sportskor är inte att rekommendera den som vill bli insläppt på någon nattklubb.
Vissa blev även denna gång varse detta - andra kom in och röjde på sedvanligt svenskt vis, 10 personer ställde sig vid 22.30 i baren på Blah Blahs och beställde in grogg på grogg, öl efter öl. Vid 01.00 började till och med vissa i gänget att göra något så vågat som att stampa i takt till musiken, överallt runt omkring dansade alla walesare tillsammans, men det ansåg vi vara lite väl crazy, vid 01.30 sjöngs för första gången den nya fantastiska ramsan till Rubarths ära, till flera hundra walesares förvåning stämde lämpligen de märkliga utlänningarna som fick baren att gå runt denna kväll upp i RU, RU, RU, RU, RUBARTH, RUBARTH när det i högtalarna spelades ”we will rock you”.
Vid 02.00 började det till och med diskuteras att lämna baren för att besöka dansens rike, men ack vad vi bedrog oss, ljust och tyst blev det ty Blah Blahs och alla andra nattklubbar stängde då… Efter att ha frågat oss fram fick vi veta att det enda ställe som var öppet var en technoklubb med öppet till 06.00, Det var bara tre av oss som i detta ögonblick ansåg att det var värt 12 pund att gå in i en i det närmaste tom lokal, bra beslut tyckte vi ändå dan efter. Nämnas bör att den walesiska kvinnan så vitt vi såg inte kan vara något gud skryter över att ha skapat, de walesiska männen är samtliga stöpta i samma form och har nackar som tjurar, det stora intresset är Rugby.
Lördag morgon - klockan på tok för tidigt på morgonen - var det dags att mötas upp vi bussterminalen för transport till sommarstaden Aberystwyth, som ligger precis intill en kristallklar Atlant. Att vår busschaufför skulle hitta dit var väl för mycket att tro, vilket tack och lov för oss resulterade i ett antal stopp på vägen. Vissa av resenärerna hade förväntningar om att få uppleva en vacker natur under transporten längs med kusten, det kunde de känna sig blåsta på, istället gick färden genom inlandet, via små krokiga vägar och genom flera små samhällen. Hungriga som vi var när vi anlände till det vackra semesterparadiset var första anhalten en restaurang, innan vi snabbt skyndade vidare till en härlig Walesisk pub, där satt vi och blev härligt laddade för matchen som spelades på Park Avenue som visade sig vara en riktigt gemytlig arena med plats för 2000 åskådare. Vissa hade inför match blivit bästisar med motståndarsupportrarna, och laddade på en annan närbelägen pub tillsammans med dessa.
Vi blev placerade på arenans kortsida där vi upptog en hel sektion, flera AIK-supportrar anslöt på läktaren och vi var en bit över 30 fans som fick beskåda matchen, stämningen var redan under uppvärmningen på topp bland oss supportrar.
Strax innan matchstart kom Carmarthens klack in och på sin väg till deras sektion passerade de oss på nära avstånd och sjöng ramsor som fick oss att mangrant svara med ”In Sweden, girls are beautiful”, stämningen i vår klack var på topp, spelet på planen var dock tyvärr långt därifrån, efter den trista matchen kändes det lite tungt att återigen behöva åka buss i 4 timmar för att komma tillbaka till Cardiff och utelivet där. Många segade tyvärr till under resan, dock inte alla. Till hemresan hade busschauffören pluggat resväg och hittade den otroligt vackra kustvägen, alla som var med på resan kan nog förstå varför Wales är beryktat som ett vackert land.
De flesta nöjde sig med en lite lugnare lördagskväll mest beroende på trötthet, men jag tror nog att fler hade följt med mig och Igor Hedman ut och skojat i Wales, om AIK hade vunnit matchen. Lördagskvällen gick i ett offensivt tecken och vi tog kontakt med lokalbefolkningen med stor framgång. Det visade sig dock att så länge vi gick fram till vad vi tyckte var vackra människor av det andra könet var de inte från Wales, jag undrar så vad som gått fel. Ölen, spriten och krogarna är dock helt underbara, precis vad man kan förvänta sig av en bra stad och ett brittiskt land. Klockan stod på 04.30 när jag återfann sängen denna kväll, att jag var trött en timme senare då jag blev väckt för att komma upp i tid för att hinna till bussen som via en maratonresa åter skulle föra oss till London klockan 06.30. Vi var betydligt nyktrare och otroligt nöjda med en riktig kalasresa trots den dåliga matchen. Jubel och applåder till Palle och Jimmy som ordnat så att vi kunnat sammanstråla och med gemensamma medel ta oss rätt. Jag lider med er som inte kunde vara med denna gång, att missa en sån här resa skulle jag aldrig i mitt liv vilja göra. En riktig kalasresa var slut och jag ser med glädje fram emot nästa äventyr med alla mina svartgula medresenärer.
”Ffordd Alan is the way out”
