Gästkrönika: Må det svartgula hjärtat fortsätta pumpa
Sju omgångar återstår av allsvenskan 2007. Sju verkligt gastkramande omgångar ser det ut att bli. Hade någon frågat mig om vad jag trodde om allsvenskans slutskede när jag kvällen den 12/7 satt i bilen på väg hem från Borås hade jag förmodligen svarat att årets slutspurt förmodligen inte skulle komma att beröra mig nämnvärt.
Jag var helt inställd på att jag under resten av säsongen skulle hålla på ett lag som låg fast förankrat i mittendelen av serien utan realistiska chanser på medaljer och förhoppningsvis utan något direkt överhängande hot om nedflyttning.
Två matcher och tillika två segrar senare såg det ut att bli som jag anat. Hotet underifrån kändes relativt klent men fortfarande – trots segrar över Helsingborg och ett i bottenskiktet förankrat BP – kunde jag inte se AIK som en allvarlig deltagare i toppstriden. Ytterligare tre matcher senare känns helt plötsligt allt så otroligt mycket ljusare.
Jag är inte naiv, jag vet att det är lätt att avfärda såväl Gefle som Örebro och ett väldigt tilltufsat Malmö FF som lag vilka inte är tillräckliga värdemätare. Det är mot Halmstad, Hammarby, Djurgården och Göteborg vi ska stå upp och visa att vi verkligen hör hemma i fajten om de ädlare medaljerna.
Det som tänder mitt hopp är att det tidigare rätt trötta AIK-hjärtat har börjat pumpa, slå och få blodet att pulsera på ett sätt som vi under årets första hälft sett alldeles för lite av. Ska vi stå distansen ut är det av yttersta vikt att detta svartgula hjärta fortsätter att pumpa så det stänker blod och svett. I varje lag finns det individer som har större hjärta i allmänhet och större klubbhjärta i synnerhet än andra. Det är de individerna som i slutändan är avgörande för utgången serien.
I AIK har vi gott om riktiga AIK-hjärtan på ledarsidan. Att Ola Anderssons, Rikard Norlings och Nebosja Novakovics hjärtan är stora och svartgula går inte att ta miste på. Alla tre är individer som stått upp i såväl med- som motvind för klubben som vi supportrar anser större än det mesta på jorden. På spelarsidan ser det inte riktigt lika välbeställt ut. Det är faktiskt så att artister som Dulee, Ivan och Wilton behöver en tung dunkande puls i ryggen för att kunna bjuda oss på det där lilla extra. Därför är det extra viktigt att vårda dem som på något sätt utgör själen i vår spelartrupp.
Daniel Tjernström har såvitt jag vet ännu inte kommit överens med AIK om en fortsättning. Samma verkar gälla för Mats Rubarth och vad beträffar Nicklas Carlsson känns det som om han titt som tätt snubblar ut i kylan. Under den senaste tiden har det hetat att Carlsson inte ingår i framtidens AIK, att han är på väg till Sirius och detta har bekräftats av att han tillbringat en hel del tid på läktaren. En tillvaro som skulle kunna få vem som helst att börja gnälla och misströsta men inte Nicklas inte. Under de senaste fem matcherna har han tagits till nåder två gånger och sin vana trogen gått in som om det gällde liv och död. Allt för AIK!
Samtidigt har Tjernström varit motorn som med sitt outtröttliga slit vägrat att hänga med huvudet i motgång och på så sätt lyckats lyfta sina lagkamraters huvuden och fått vinden att vända och sett till att motgången blivit medgång. Allt för AIK här också!
Jag hoppas innerligt att klubbledningen tänker om vad Carlsson beträffar. Vidare önskar jag att nya kontrakt tecknas med Tjerna och Rubarth. Att killar som Haynes och Hulsker sökt sig bort för att få ökad speltid gör mig inget. Båda är utfyllnadsspelare som kan vara bra att ha men som man samtidigt klarar sig utmärkt utan.
När krutröken väl har lagt sig efter säsongen 2007 börjar vi – oavsett utgången – att blicka framåt mot nästa säsong. Vill det sig då riktigt illa kan vi 2008 stå utan kapten Tjernström, lojale Carlsson och Mats Rubarth – mannen som nästan aldrig spelar 90 minuter men som inte gnäller över att bli bänkad eller utbytt. Lägger vi sedan till att vi nyligen tappat Niklas Sandberg och att risken för att Jimmy Tamandi lockas till spel i utlandet så ser det tufft ut på hjärtfronten om ni fattar vad jag menar.
Vi behöver de här killarna nästa år inte minst för att det krävs ytterligare ett år för att klubbsjälen ska få hjälp med att riktigt slå rot i spelare som Nisse Johansson, Markus Jonsson, Khari Stephenson och Ivan Obolo. Det är nämligen först när det svartgula hjärtat riktigt tagit greppet om dessa namn som vi kan känna oss trygga på att det kommer att fortsätta pumpa.
Wilton då? undrar ni. Glömde du inte Wilton? Nej det gjorde jag inte men med den formen han hittat ser jag det mer som en ren bonus ifall vi får behålla honom.
