Gästkrönika: Ledsamt att vår starkast lysande stjärna lämnar
Att Wilton Figueiredo valde att lämna AIK var varken förvånande eller kontroversiellt, och inte heller var det ett svek mot oss fans. Däremot är det väldigt ledsamt då Wilton har varit AIK:s starkast lysande stjärna de senaste åren.
När Richard Money i början av juni 2003 hoppade runt och vrålade som en besatt efter att AIK lyckats komma tillbaka från 0-3-underläge mot blåränderna och kvitterat på övertid var vi många som trodde att AIK äntligen var tillbaka i gammalt gott slag igen. Money talade om ”det nya” AIK som skulle komma att förvåna Sverige och våra konkurrenter inom Allsvenskan.
Med facit i hand kan vi lugnt påstå att det inte riktigt blev så utan det ”gamla” AIK åkte istället rakt ned i Superettan. Vi kändes som en trött och skadebenägen fotbollsspelare som nått en bit över trettio, och som trots envisa försök och löften om att komma tillbaka i toppform, bara blev äldre, sämre och ännu mer skadad.
Gnagets år i Superettan blev dock startskottet för ett nytt AIK och när vi inledde vår comebacksäsong i Allsvenskan gjorde vi det med en brasse på topp med nr 10 på ryggen.
Wilton Figueiredo blev en symbol för det nya AIK som numera är fartfyllt, tekniskt och underhållande.
Tyvärr får vi inte se den tekniske brassen mer i svartgult och vi kan inte annat än beklaga. Däremot tycker jag det är viktigt att påpeka att det inte handlar om något svek. Wilton har själv uttalat sig på hemsidan och sagt att ”Det här är min chans att säkra framtiden, det har varit en upplevelse att få spela i AIK och jag hade önskat att den här möjligheten dykt upp efter säsongen istället för nu”. Vi har hört och läst liknande citat från ett otaligt antal spelare genom åren men någonting, kanske en naiv och förskönande tanke, säger mig ändå att Wiltons ord är uppriktiga och kommer från hjärtat. Han har trivts i AIK. Han har spelat riktigt bra fotboll och han har välkomnat de nyanlända anfallskonkurrenterna på bästa sätt. Liksom klubben var han dock medveten om att kapitlen om hans tid i AIK var på väg att skrivas klart.
Ola Andersson klargjorde tidigt att nyförvärven från Argentina är en ”win win situation” och att Figueiredos potentiella försvinnande mycket väl kunde vara en del av anledningen till varför vi köpte två anfallare och inte en. Att brassen nu stack har dessutom gett oss en klar föraning om att vi inte ska räkna med att vare sig Obolo eller derbyhjälten Valdemarin finns kvar i svartgult kontraktstiden ut. Fotboll handlar om business och pengar. Det är en faktor som inte går att komma bort ifrån.
Även om vi fans är de som smärtsamt får erfara den känslomässiga besvikelsen när det handlar om spelarövergångar, samtidigt som klubbledningarna räknar sedlar, så är fotbollen idag en industri som i mångt och mycket går ut att tjäna pengar. Samtidigt som många menar att vi nu har ”sålt ett guld” är det viktigt att poängtera att både Kalmar och IFK Göteborg sålt varsin anfallare med lika stor betydelse för deras chanser till guld. Dessutom påpekade Charlie Granfelt en minnesvärd sak i intervjun på Fan-TV då han menade att ”vi har inte sålt något guld eftersom vi inte har något ännu”.
Har Wilton då svikit klubben, fansen och laget genom att tänka på sin framtida ekonomiska situation före känslan att bli svensk mästare och byta upp sig som fotbollsspelare och kanske gå till en bättre liga, exempelvis den holländska som Allsvenskan numera kan betraktas som farmarliga till? Jag tycker verkligen inte det. Jag förstår diskussionen gällandes pengar, klubbkänsla och lojalitet när det handlar om toppspelare i Europa som lämnar exempelvis Inter för Milan, Barcelona för Real, Tottenham för Arsenal osv. Där pratar vi om fotbollsspelare som redan är världsstjärnor och som tjänar 20, 30, 40 eller 50 miljoner om året. Där kan jag förstå att fansen känner sig respektlöst behandlade eftersom spelarna där är väl medvetna om hur pass mycket lagen betyder för dem.
Att det handlar om identitet och samhörighet som faktiskt kan betyda mer än bara pengar. Men i Sverige? I lilla Allsvenskan där utländska spelare kommer för att få synas i ett skyltfönster som står upprätt mot de europeiska toppligorna tycker jag inte vi kan ifrågasätta att spelarna kommer och går. Istället kan vi ju fråga oss varför de kommer hit från början? För klimatet? För pengarna? För den fantastiska fotbollskvaliteten? Nej, vi vet ju svaret på den frågan och även om vi nödvändigtvis inte behöver gilla det så är det ju faktiskt som Ola Andersson sa en ”win winsituation”.
Tänk dig in i situationen att du blev erbjuden ett jobb som säg fruktförsäljare på ett torg i ett land långt bort med människor du inte kände och ett språk du inte kunde. Varför i helvete skulle jag vilja bli fruktförsäljare där kanske du frågar dig? För att du får 30 miljoner kronor blir svaret. Ingen kan inbilla mig att någon utav er som läser detta skulle tacka nej till ett treårigt jobberbjudande med den lönen. Att då få 30 miljoner, (exakt hur mycket Wilton nu kommer att få vet vi ju inte men vi kan ju uppskatta att det är något liknande), för att spela fotboll och trygga både sin och sin familjs framtid är därför inte ett beslut som går att ifrågasätta.
Personligen tycker jag det känns sorligt att inte få se den tekniska tian med det härliga leendet något mer i AIK men jag är glad för alla de fina stunder han gett oss. Målen, frisparkarna och inte minst intervjuerna på svenska är saker som alla inom familjen AIK kommer att sakna. Mitt bästa minne av Wilton är nog frisparksmålen han gjorde förra hösten hemma mot Malmö och Göteborg och jag vill minnas att det var i samma veva han annonserade att han skulle bli pappa. Jag minns glädjen han visade efter målen och hur han efter matchen sprang fram till västra för att vinka till några vänner och anhöriga.
Jag önskar Wilton all lycka till på sitt nya äventyr och tackar för allt vackert han bjudit oss på.
