Deep åt Alla
Kan man sakna något i inställningen hos ett lag som är obesegrat sen superlänge? Ja, det är inte mycket men det är just det som är grejen. Det är den där sista lilla procenten som faktiskt gör hela skillnaden.
IFK Göteborg. Vi kan, utan att tvingas till någon större reträtt, konstatera att den på måndag gästande klubben har haft ganska okej framgångar. Inte minst på den scen som vi snöpligt snubblade av i hemmamötet mot Tel Aviv. Blåvitt har nått resultat som vi, och det här kanske svider lite men det är säkert nyttigt i längden, aldrig varit i närheten av. Aldrig. Därför är det dags att plocka fram något som jag saknat i de senaste matcherna och även i de senaste debatterna. Nu är det dags för Död åt alla-känslan.
Ingen av oss har sett ut att ha varit beredd att offra sitt vänstra ben för att undvika ett inkast lately, jag har även saknat den där blicken som kan få en motståndare att vilja byta då han inte vikt ner sig på önskvärt sätt. När man möter AIK ska det inte kännas som en fest, jag ser mycket hellre att motståndarna upplever fruktan och närapå rädsla. Sådärja, med det sagt får vi väl förtydliga det hela med att jag menar på ett sätt som fortfarande ryms inom spelets regler. Motståndaren skall skaka av skräck men det är inte på grund av saker som kastas in från läktaren eller en konstant schwarz-tvåfots-galning utan av den kompakta sammanlagda uppgiften det skall vara att möta AIK. Där räknar jag in både dig och din kompis på läktaren.
Hela säsongen har vi med all rätt varit lite lätt kaxiga över att vi är så många. Som grädde på moset har vi även varit överallt. Som inbiten gnagare kan man ganska lätt hitta många saker att vara stolt över och det hoppas jag att alla runt klubben verkligen är. Alldeles nyss var vi nere under källarvåningen och smakade på läckande avloppsvatten, sen kom en återuppståndelse som hämtad ur en sån där närmast pinsam amerikansk collegefilm. Slutet på sagan förra säsongen fick dock lite verklighetsförankring i och med att vi inte vann guldet med säsongens sista spark…men det är här någonstans som den där känslan jag efterlyser ligger och gömmer sig
År 2006 hade vi med oss en kraft som bar vårt lag och våra supportrar längre än vad de flesta ens drömt om. Det var året då vi hade en framtoning med en fräschör som varit svunnen mycket länge. Vi körde över våra motståndare med en enorm längtan efter framgång och denna längtan bar en klädsam touch av ödmjukhet. När vi vann var det ren lycka och ingenstans kändes ångestens sträva andetag, inte ens då vi släppte in snöpliga mål. Det var dock aldrig tal om att be om ursäkt utan den som stod i vår väg tillhörde fienden och skulle därmed besegras, kosta vad det kosta ville. Blod, svett och tårar.
År 2007 har vi försökt att använda samma formel. Den har burit oss långt men i slutändan har vi bytt ut blodet mot pengar. Dessa köpte oss kvalitet från Argentina och Viksjö och innebar en extra knorr som gav oss slagkraft. Frågan är dock, hur gör man för att återinföra blodet? Det är lätt att peka på saker men att lösa dem är svårare. Vad jag däremot tror är att när längtan efter framgång är större än rädslan för nederlag, då är vi där. Då har vi den känslan som jag tyckt mig sakna. Med den i ryggsäcken kommer vi vinna sååå mycket mer än bara en match mot IFK Göterborg. Jag vet att hela texten surfar fram medelst klyschor men det finns en anledning till att vissa saker upprepas. Våga vinna är en, Krossa Göteborg en annan...
Nu kör vi!
Veckans GF:are
Dudde ger sig inte i arenafrågan. Tänk vad nyttig han är för debatten på Gnagarforum. Ingen av oss tjänar på att sitta i knäet hos farbror Sune, hur snygg arenaskissen eller för all del kalkylen än må vara.
Veckans bästa
Rapporterna om Miran Burgic och hans lyckosamma rehabilitering gör oss alla glada. Sägs kunna vara igång igen inom sex veckor.
Veckans citat
AIK:s roll är alltid att vinna!
Rikard Norling förklarar sin syn på slutspurten i Allsvenskan.
”Mannen med Stockholms säkraste musiksmak” rekommenderar
Idag heter LÅTEN: Hung up on a dream med The Zombies
Deeps Innelista
1. Rikard Norling
Några tvivel om vem som är rätt tränare för AIK? Ta då första tillfälle att studera och lyssna på denne karl, allt som du ser och hör osar så mycket AIK att det nästan gör ont!
2. Dulee Johnson
Har hållit en grym nivå under andra halvan av Allsvenskan. Jag hoppas att vi får behålla Dulle men visst vore det en överraskning.
3. Pablo Monsalvo
Är fotboll enkelt? Som Monsalvo spelar när han är som bäst ser det i alla fall väldigt enkelt ut. Inte en yvig rörelse så långt ögat når, bara ren och skär kvalitet! Pablo och Dulle som innermitt 2008? Well, då fuckin' jävlar!
Inte ens nära
Swedbank Arena. Påhittigt namn förresten...verkligen...
